Studier i S:t Petersburg i mitten av 1990-talet och Berlinmurens fall kom att utgöra grunden för Martin Österdahls debutdeckare Be inte om nåd.
Martin Österdahl har en lång och framgångsrik karriär bakom sig inom olika mediebolag, inte minst på Sveriges Television där han under åren 2008-2014 arbetade som programbeställare för underhållning och sport och på så sätt bidrog till att ta fram populära programformat som ”Mästarnas mästare” och ”Skavlan”.
Under en period var han också programdirektör och projektledare samt producent för såväl Melodifestivalen (2007 och 2008) som Eurovision Song Contest i Malmö 2013 och Stockholm 2016.
Vid sidan av arbetet för brödfödan fanns också hela tiden en vilja och en önskan om att få skriva.
Sedan en tid tillbaka ägnar sig Martin Österdahl helt och hållet åt att skriva på en serie spänningsromaner som tar fasta på det komplicerade förhållandet mellan Ryssland och Sverige.
För ett halvår sedan utkom den första delen i en planerad trilogi med attackdykaren och Rysslandsexperten Max Anger i centrum, och redan i sommar utkommer andra delen i serien.
Kalla kriget och hotet österifrån
Martin Österdahl säger att många blev förvånade när han för flera år sedan började skriva på sin debutbok som delvis utspelar sig under Kalla krigets dagar och tar fasta på rädslan för ett hot österifrån:
- Vid den tiden fanns det inte något större intresse för dessa frågor och det ansågs nog lite omodernt. Man fokuserade på andra typer av deckarhistorier som terrorn och det muslimska hotet. Men plötsligt har Rysslandsfrågan blivit superaktuell igen, inte minst på grund av alla militära truppförband som placerats på Gotland under den senaste tiden som ett uttalat skydd mot det ryska hotet.
Martin Österdahl är dock oroad över att det inte verkar finnas någon nämnvärd dialog eller vilja till kommunikation mellan Sverige och Ryssland:
- Jag är förbryllad över att utbytet mellan våra länder och våra folk alltid har varit väldigt litet. I Ryssland skrattar de åt nyhetsinslagen på svensk tv som handlar om hur Ryssland planerar att invadera Gotland. Ryssar som jag talat med säger att det är helt befängt: Ryssland är ju redan världens största land, vad ska de med fler kvadratkilometer?
Ryssland vid ett vägskäl
Martin Österdahls thrillerdebut Be inte om nåd utspelar sig på två olika tidsplan, å ena sidan våren 1996 å andra sidan under andra världskrigets dagar från sommaren 1943 fram till våren 1944.
I nutid befinner vi oss i februari-mars 1996 och i Ryssland står man inför ett avgörande vägskäl – landet skall välja president och många frågar sig om den sittande presidenten Boris Jeltsin kommer att lyckas bli omvald eller om utmanaren Gennadij Ziuganov och hans retrokommunister lyckas kapa åt sig den högsta makten i landet.
- Anledningen till att jag valde att låta min berättelse ta avstamp i våren 1996 är att jag själv råkade befinna mig i landet just då. Jag studerade vid universitetet i S:t Petersburg och höll på med mitt examensarbete vid den här tiden. Men våren 1996 är också en avgörande tid i såväl rysk som europeisk historia och det har inte skrivits så mycket om just den här perioden.
- Det ryska presidentvalet 1996 var det första egentliga valet efter Sovjetunionens fall. Boris Jeltsin hade lett världens största land sedan december 1991 och under årens lopp hade han blivit allt mer oberäknelig och alkoholiserad – han kunde knappt ta sig ut ur flygplanet under ett statsbesök på Irland, och han påträffades i kalsongerna mitt på Pennsylvania Avenue i Washington när han skulle stoppa en taxi för att beställa en pizza …
- Boris Jeltsin var totalt uträknad och alla trodde att det gamla kommunistpartiets ledare Ziuganov skulle bli vald och att man skulle återgå till någon form av kommunistiskt styre i Ryssland, men någonting hände på vägen där under våren 1996 och Jeltsin lyckades hålla sig kvar vid makten.
Onda krafter som inte skyr några medel
I centrum för handlingen i Be inte om nåd har vi Max Anger som jobbar för den svenska tankesmedjan Vektor med kontor i såväl Stockholm som S:t Petersburg.
Tankesmedjan Vektor arbetar med säkerhetspolitiska frågor och har som uppgift att verka för ökad trygghet i det svenska närområdet. Huvudfokus ligger i att säkra en demokratisk utveckling i Ryssland.
En dag är Max kollega och käresta Pashie Kovalenko spårlöst försvunnen.
Under en längre tid har Pashie gjort efterforskningar kring ett antal privata företag och de pågående politiska kampanjerna för att ta reda på vem som stöder vem i det kommande presidentvalet.
Någon känner sig uppenbarligen hotad och skyr inga medel för att ta lagen i egna händer.
- Genom sina efterforskningar har Pashie kommit en ond kraft på spåren, en kraft som vill verka för att Ryssland inte går en väg mot öppenhet och demokrati utan fortsatt sluter sig. Dessa krafter vill helst av allt upprätta något slags Stalinliknande totalitärt styre, säger Martin Österdahl.
Protagonisten Max Anger är militärt utbildad och han har tjänstgjort i Bosnienkriget. Han bär på upplevelser och erfarenheter som gett honom mental styrka men som också satt sina spår i ångestattacker som han håller på avstånd med hjälp av antidepressiva piller.
Under historiens gång får vi också ta del av Max efterforskningar kring sin egen familjehistoria – en historia fylld av hemligheter som för oss in i en värld av spionage och välbevarade statshemligheter.
Jag undrar vad som driver Max i hans arbete för sanning och rättvisa – är det ilska med hänvisning till engelskans ”anger” eller är det något annat?
Enligt Martin Österdahl drivs både Max Anger och hans flickvän Pashie av en vilja att motverka krafter som inte tillåter människor att leva i frihet:
- Både Max och Pashie är på olika sätt berövade sitt familjeursprung. Max är uppväxt på en liten ö i Stockholms yttre skärgård, Arholma, och det är ett stort mysterium för honom hur hans familj hamnade där.
- Max pappa kom till ön som fosterbarn men farfaderns och farmoderns liv och leverne är höljt i dunkel. Pappan dog under oklara omständigheter när Max var tolv år gammal och sedan hans mamma också gått ur tiden är han befriad från ett löfte om att inte gräva i det förflutna.
Bombningarna av Stockholm 1944 ett mysterium
Under andra världskriget hade den svenska armén en hemlig kustförsvarsanläggning på Arholma och Max Angers efterforskningar leder honom så småningom fram till några centrala händelser under 1943-44 som har kopplingar till hans familjehistoria – bland annat ett antal sovjetiska stridsplans flygbombningar av Stockholm i februari 1944:
- När jag hörde om dessa bombningar blev jag oerhört fascinerad och intresserad. Inte många ens i Sverige verkar känna till dessa händelser. Vår historia under andra världskriget är ju präglad av devisen ”en svensk tiger” med tigersymbolen i blågulrandigt.
- Mottot har sedermera kommit att beskriva hur svenskarna håller huvudet lågt och ingenting säger. Maktspel försiggick kring Sverige och Stockholm och den svenska regeringen såg som sin största uppgift att alltid bevara freden och att hålla Sverige utanför kriget.
Den officiella förklaringen till bombanfallet mot Stockholm var att det skett ett navigeringsmisstag och att bomberna egentligen varit avsedda för mål i Finland.
Men andra förklaringar ger vid handen att attacken var en del av en kampanj för att tvinga Sverige att släppa en tillfångatagen sovjetisk spion som satt fängslad dömd för spionage mot kungariket Sverige. Några dagar efter bombattacken släpptes den sovjetiske spionen fri.
Spionageverksamhet löper som en röd tråd genom Be inte om nåd – från militärspionage år 1943-44 till industrispionage år 1996.
Pashie Kovalenko har kommit ett ryskt telekombolag på spåren som har för avsikt att slå ut det svenska telesystemet och på så sätt äventyra Svearikets säkerhet.
- Kopplingen till industrispionage eller sabotage är på sätt och vis än mer högaktuellt idag än när jag började skriva på min bok, konstaterar Martin Österdahl. Idag kan man infiltrera sig i olika datasystem på distans för att till exempel påverka valutgången i ett land.
- Under senare tid har det också förekommit oförklarliga attacker mot telefonnätverket i Sverige eller mot flygledningstornet på Arlanda. Plötsligt ligger allt bara nere i flera timmar. Vi vet inte om dessa attacker är statsfinansierade, styrda från Kreml eller organiserad brottslighet eller eventuellt en blandning av dessa två, men vi vet att det förekommer och att de kan få allvarliga konsekvenser.
Hur ser krigföringen ut idag?
På ett ställe i boken heter det att man inte längre angriper ett annat land med pansarvagnar utan att ”man angriper aortan som föder dessa länders system med blod och syre, pengar och information”.
Martin Österdahl säger att det är en skrämmande tanke att det inte längre är arméer och soldater i skyttegravar som står för krigföringen utan att krigsattackerna går till på helt andra sätt.
I dagens krigföring ser också det eftertraktade bytet ofta lite annorlunda ut än de kvadratkilometer land man vill komma åt.
- Det är svårt att begripa vad hotet är, hur det ser ut och hur man kan skydda sig mot det. I Sverige har vi idag ett delvis föråldrat försvar medan den nya tiden kräver att vi tänker om totalt.
Som ett exempel nämner Martin Österdahl naturgasledningen Nord Stream som anläggs genom Östersjön:
- Nord Stream är ett ryskt gasbolag som till stora delar ägs av den ryska staten. Arbetet genomförs av dykare som också är utbildade för att utföra sprängattentat och för att placera ut radarsändare eller kommunikationsutrustning för ubåtar på havsbottnen.
- Nu har vi gett dem fri lejd till både Östersjöns botten och till hamnar på Gotland. Vi kan vara säkra på att vi inte bara har gasledningar utplacerade på vår havsbotten. Det är inte enbart fråga om ekonomi eller miljö utan det är i allra högsta grad en säkerhetspolitisk fråga – där pipelinen ligger kommer den militära gränsen att gå.
Om att förvandla rädsla till kunskap
I Be inte om nåd kan man skönja författarens stora kärlek till den ryska kulturen och musiken, men också en fruktan och en rädsla för det stora landet i öst – vad bottnar denna rädsla i?
- Intresset som väcktes i mig som barn började med rädsla blandat med fascination. Jag växte upp i ett Stockholm under 1970- och 80-talen där det varje måndag klockan 15 ljöd ett invasionslarm över staden.
- I likhet med många andra barn var jag nog också lite rädd för detta med kärnvapen. Vi levde i kapprustningens tid där supermakterna Sovjetunionen och USA med en knapptryckning kunde sätta igång ett tredje världskrig. Under en period var jag oerhört rädd, och hotet kom österifrån från Sovjetunionen, inte från USA.
Martin Österdahl berättar att ett sätt för honom att överkomma sin rädsla var att skaffa sig kunskap:
- Min nyfikenhet handlade till stor del om att jag kände mig tvungen att försöka förstå det som jag var rädd för.
Redan som ung var Martin Österdahl musikalisk och han gick i Adolf Fredriks musikskola och sjöng i Kungliga operans barn- och ungdomskör.
Tack vare engagemanget i kören kom Martin Österdahl att åka på ett flertal körresor till olika öststater och till Sovjetunionen.
- Tack vare mitt musikintresset fick jag möjligheten och förmånen att resa in bakom järnridån och uppleva hur det var på den tiden. Det var oerhört spännande att komma till Budapest och Prag eller till S:t Petersburg och träffa alla dessa vanliga, underbara, gästvänliga och levnadsglada människor som blivit beskrivna som ”fienden mot det öppna västerländska samhället”.
- Och jag förundrade mig över hur vi i Sverige genom historien kunnat leva med Ryssland som arvsfienden. Då insåg jag att om jag verkligen vill försöka förstå mig på hur allt detta hänger ihop måste jag studera centraleuropeisk historia och lära mig lite ryska. Sovjetunionens sönderfall och Berlinmurens fall är för mig det största som hänt under min livstid.
Deckare som väver samman historia och politik
Enligt Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring utspelar sig dagens svenska deckare allt oftare i en vardagsnära miljö istället för att ta fasta på samhällsproblem, de kretsar ”runt havandeskapspsykoser och skilsmässor istället för mord, brott och våld som sociala misslyckanden” som han uttrycker det i en artikel i Svenska Dagbladet från den 18 april.
Martin Österdahls historia om tankesmedjan Vektor och attackdykaren Max Anger är dock en komplicerad och mångbottnad historia som väver samman historia, politik och samhällsutveckling till ett intrikat och hårt lindat nystan.
Jag undrar om han som debuterande deckarförfattare tänkte på hur han skulle profilera sig – vad skulle han skriva om och för vem?
- Jag har nog tänkt att jag vill skriva böcker som jag själv tycker om att läsa: underhållande berättelser med mycket fart där det finns en djupare botten samt en historia som jag kan lära mig av och där jag känner mig lite klokare efteråt. En berättelse som gör att jag blir nyfiken på att ta reda på mer. Jag tycker om när ”the stakes are high” och där historien inte enbart kretsar kring en kvinna som är mördad i skogen och vem som har mördat henne, utan jag vill gärna ha en social agenda och en global konsekvens.
I sommar utkommer del två i den planerade trilogin om Max Anger, och Martin Österdahl berättar att Tio svenskar måste dö tar oss fram till år 2000 när Vladimir Putin blivit vald till president i Ryssland:
- I augusti 2000 inträffade någonting som bidrog till slutet på den tid av öppenhet som präglat Ryssland sedan början av 1990-talet. När atomubåten Kursk gick på grund i norra Ishavet var Kalla kriget plötsligt tillbaka. När västmakterna erbjöd Ryssland och Putin hjälp att bärga sjömännen som satt fast i en plåtburk på havets djup utan syre tackade Putin nej och visade upp en kallblodig sida som han fortsatt att visa upp.
- Man kan säga att Kurskkatastrofen kommit att forma Putin och hans ledarskap. Detta är utgångspunkten för min thrillerhistoria som till stora delar utspelar sig i Stockholm där det sker en rad märkliga mord på högt uppsatta tjänstemän samtidigt som Kursk går på grund i Ishavet, och den enda som ser en koppling mellan dessa händelser är givetvis Max Anger, säger Martin Österdahl med ett hemlighetsfullt leende.