Den här veckan diskuterar bokpodden Hietanen & Kela "Stål" av Silvia Avallone. Det är en bok, som jag har haft på min läselista i fem år. Nu fick jag äntligen tummen ur, läste den och drog Anne med i min iver.
Text: Eva Kela
Italien är ett betydelsefullt land för mig. Jag åkte ner till Neapel som utbyteselev 1992 och blev omhändertagen och älskad som en dotter i familjen Pacifico. Fortfarande 25 år senare är jag en självklar del av släkten och vi förenas årligen med familjen i Pozzuoli, dit de sedermera flyttade. (Staden som ligger på världens farligaste supervulkan Campi Flegrei, men om det en annan gång.)
Arketypen: Blondin
Det var under mitt år i Italien som jag för första gången blev offer för grava sexuella trakasserier. På Neapels gator rörde sig min bleka kropp med blond knopp som en blottad måltavla dels för mäns sexuella inviter och dels för kvinnors öppna avsky. Oavsett vilken del av västvärlden en ung, ljushårig kvinna med blå ögon visar sig, väcks ofta blixtsnabba associationer till förföriska sexsymboler som Marilyn Monroe, Brigitte Bardot, Madonna, Claudia Schiffer, Scarlett Johansson o.s.v. Arketypen om den villiga blondinen är seg och Italien har en exceptionellt stark tradition av sexualisering av kvinnor överlag. Den trånga och unkna kvinnobilden upprätthålls i den italienska vardagen.
Skör sexualitet
De 13-åriga flickorna Anna och Francesca i romanen ”Stål” förvandlas på kort tid från lekande småtöser till sexobjekt. De knoppande kvinnokropparna ger dem en kittlande men dessvärre skenbar makt i och med att deras människovärde istället reduceras avsevärt p.g.a. könsmognaden. Angående sexism har Avallone sagt att kvinnlig skönhet är ett intressant ämne. Utseendet är medfött och inget man kan förtjäna. Å ena sidan lyfter samhället upp vackra kvinnor på en piedestal, men å andra sidan används deras skönhet som ett vapen mot dem, för att göra dem mindre värda. Flickornas vänskap beskrivs väl i boken. Den börjar småningom krackelera och båda blir tvungna att bygga högre murar kring sig för att stå ut.
Hora och madonna
Min överlevnadsstrategi var den samma. Med tiden utvecklades min utsatthet till ett pansar kring mig och jag lärde mig att besvara antastande blickar och närmanden med omedelbara, aggressiva utrop på den lokala dialekten. På så vis fick jag vara i fred tills följande gatukorsning, där jag fick nya påminnelser om att jag var ett allmänt villebråd på grund av mitt kön. Men ironiskt nog, sedan jag började åka hem till Italien i egenskap av mamma i sällskap av min dotter, har jag fått idel respektfullt bemötande. Vips förvandlades jag från hora till madonna.
