Tyska Rammstein är ett bra exempel på den nyskapande kreativitet som präglade nittiotalets rockmusik. Bandet grundades 1994 i Berlin och orkesterns succé var minst sagt häpnadsväckande med tanke på att de trotsade alla odds.
För det första sjunger de på tyska, för det andra ÄR de från Tyskland vars musikframgångar kanske främst förknippas med hårdrock, men inte i det mest skimrande A-laget utan med det förvisso förnäma B-laget.
Scorpions i all ära, men Iron Maiden och Metallica har kommit längre. Hatten av för Accept, Kreator och Sodom, men de fyller inte en park i Vanda med trettiotusen människor som Rammstein gjorde igår kväll.
Rammstein vågade också lita på sin egen stil under ett årtionde där grungepionjärerna snabbt fick en uppsjö av efterapare och det allmänna självföraktet och navelskåderiet ebbade ut när nyhetens behag avtog mot slutet av nittiotalet, som en hennatatuering i regnet.
Rammstein var inte rädda för svart, dålig humor. De var inte heller rädda för att rida på gränsen av politisk inkorrekthet och folket svalde konceptet med hull och hår.
Läs mer om bandets dåliga rykte i hemlandet i Johnny Sjöbloms förträffliga artikel här.
En megalomanisk scenshow gjorde inte saken värre och sist och slutligen har Rammstein gjort en massa bra låtar som står på egna ben från hörlurarna när du cyklar genom regnet till jobbet, utan showen eller ståhejet kring bandet.
På nostalgitåget
Så vad ska man förvänta sig sommaren 2017 när de återvänder till Finland?
Det har gått hela åtta år sedan senaste skivan Liebe ist für alle da och senaste utgivningen är en live-dvd från ett gig i Paris som har några år på nacken.
Kommer jag som gammal vän av bandet, som dock missat flera av deras senaste spelningar, att ha en gemytlig afton i sällskap av den tyska industrins främsta exportvara?
Jag vet på förhand att svaret kommer att vara “Aber natürlich, dummkopf!”, men kommer det att smaka nostalgi den här gången eller kännas färskt? Vi får se.
En show större än livet
Till en nedräkning och ett enormt rött rökmoln brakade Rammsteins show loss med nya låten Ramm 4 och det kändes lika mäktigt som alltid. Ett intressant val som öppningslåt och låten verkar innehålla en massa referenser till olika Rammstein-låtar.
Det var litet mindre kända låtar i början av setet men t.ex. Reise Reise ljöd fint. När svenska Pain spelade före blåste ljudet litet bort med vinden men när Rammstein spelade var soundet blytungt, skarpt och precist.
Pyrotekniken som blivit bandets varumärke sparades det inte heller på och den futuristiska scenen och ljusshowen bjöd på fröjd för ögonen också för dem som stod längre bort och inte såg ordentligt till scenen. Som tur fanns det stora screenar på scenen och kamerorna zoomade mest in på sångaren Till Lindeman och gitarristen Richard Kruspe.
Publikkontakten har alltid varit distanserad. Vilket är helt rätt i Rammsteins fall. Det skulle inte alls fungera med en massa glättigt tackande och bockande mellan låtar som Du riechst so gut och fantastiska Mein herz brennt.
Först när konserten var slut sade Lindeman en gång kiitos, thank you, danke Schön och det var det. Men låtarna talade för sig själv och när hit efter hit började avlossas mot slutet var publiken i extas trots lerpölar, dålig sikt och långa köer.
Med Links 2-3-4, Ich will och Du hast efter varandra kan man inte gå fel.
Depeche Mode-covern Stripped avslutade det första setet och som encore spelade de Sonne, Amerika och Engel. Vackra balladen Ohne dich kunde de ha lagt till i setlistan, nu kom den enbart som instrumentalt outro när giget var slut. Plus också för att bandet skippade halvfåniga låten Pussy.
Däremot kändes konserten kanske aningen kort med en och en halv timmes speltid. Det fanns åtminstone inga tråkiga stunder men litet nya tricks skulle inte skada. I slutet ställde sig Lindeman framför två stora änglavingar för att ännu understryka det messianiska och överdrivet bombastiska konceptet. En Rammstein-show skall vara större än livet och jag tror inte någon var missnöjd bland de trettiotusen personerna i de kilometerlånga köerna bort från området.
Usla arrangemang
Det här var första gången som Rock Fest-festivalen arrangerades i Veckal i Vanda. Och det märktes. Nästan ingenting fungerade riktigt ordentligt och mycket av problemen var av ett sådant slag som med enkla medel kunde ha åtgärdats. Hoppeligen tar arrangörerna lärdom tills idag eller nästa år om festivalen ordnas på nytt.
De här sakerna fungerade inte:
1. Området är en svagt lutande backe och scenen var placerad på högsta punkten vilket ledde till att publiken måste titta litet uppåt och därmed såg man dåligt. Speciellt högra sidans utskänkningsområde var nere i en grop så man såg ingenting av scenen, bara folks ryggar. Som en omvänd amfiteater.
2. Borden och bänkarna kollapsade. För att kunna se till scenen ställde sig folk på bord och bänkar och vid slutet av kvällen hade varenda bord gått sönder. Personalen förde inte heller bort de raserade bänkarna utan folk fick kliva och krypa över dem i mörkret.
3. Rock Fest saknade skyltning. Utan karta var det svårt att lista ut var WC- och matområdena fanns. Allt var också väldigt utspritt.
4. Utskänkningsområdets ingång var löjligt liten för en publik på 30000 personer. Det blev naturligtvis en propp och köande.
5. Marken var en lervälling och en stor lerpöl vid barområdets utgång ledde till att utgången blev ännu smalare och kön bakom ännu längre.
6. Två personer tog emot pantburkarna så det kunde räcka en halvtimme att få sin euro tillbaka för tomburken.
7. En gammal klassiker: pissoarerna tömdes inte så toalettområdet var en enorm pisspöl.
8. Man fick inte kaffe. Nog Bungyhopp och Sumo-dräkter och lakrits men ingen kaffe. Oförsvarligt.
9. När man köper mat behövs ett litet bord eller en disk där man tillfälligt kan ställa ner sin korvtallrik eller mujkportion medan man tar emot växelpengarna och lägger dem i plånboken. Folk har bara två händer. Hur svårt kan det här vara?
10. Av någon orsak släppte man under en lång stund inte in folk till ölområdet i slutet av konserten. De två som stod längst fram hörde kanske vad mannen i gul väst sade men de 100000000 personerna bakom som försökte tränga sig fram hade ingen aning om vad som var på gång. Det är sådana här detaljer som i värsta fall kan leda till panik och att någon faller omkull och blir ihjältrampad. Alla in- och utgångar måste vara breda och synliga och proppar bör undvikas.
Lindemanns snedsteg
Men nog om arrangemangen. Som en parentes skulle jag kort vilja orda om vokalisten Till Lindemans soloprojekt “Lindemann” som han gjorde tillsammans med svenska producenten Peter Tägtgren, även känd som sångare i Pain samt Hypocrisy.
Pain uppträdde dessutom precis före huvudakten på Rockfests stora scen. Knappast ett sammanträffande.
Kombinationen av dessa två lät som ett intressant och kanske lovande projekt men vad hände med skivan “Skills in pills” som gavs ut 2015?
“Lindemann”-plattan var ett tecken på naiv och barnslig prutthumor med schauvinistiska tendenser ackompanjerad av enkelspårig technoheavy med pratsång på tysk brytning där vokalisten försökte leka tuff.
Men det fanns också en negativ sida till albumet.
Det hade gått sex år sedan senaste Rammstein-album och fansen törstade efter nytt material. Till och med en soloskiva av Till Lindeman skulle duga i brist på den riktiga varan. Men albumet kom och möttes på sin höjd av några axelryckningar och litet dåliga recensioner.
Lindemann tog inte steget ut mot en strålande och kioskvältande solokariär såsom Ozzy Osbourne efter Black Sabbath eller Michael Jackson efter Jackson5.
Så vi fans fick slicka fingrarna och gräva fram Mutter än en gång och hoppas att Rammstein tar sig i nacken och börjar leverera igen.
Men inget nytt har hörts utan bandet fortsätter turnera med musik från de sex studioalbum de gjort mellan 1995 och 2009.
Vågar vi hoppas på att öppningslåten Ramm 4 som vi hörde i Vanda var försmak av ett nytt Rammstein-album?
Ikväll fortsätter Rock Fest med Evanescence som dragplåster.