Hiphop-legenden Tupac Shakur var en komplex och motsägelsefull person. Så det borde vara omöjligt att göra en platt och snudd på tråkig fiktionsfilm om honom och hans liv. Men tyvärr är All eyez on me just det.
Tupac "2Pac" Shakur var en person full av motsättningar. Han växte upp med en mamma som var aktiv revolutionär i Svarta pantrarna. Hon gav Tupac gnistan att påverka och förändra samhället och en medvetenhet om den utsatta tillvaro svarta i USA har.
Men samtidigt var Tupac också en hiphoppare som anammade gangsta-konceptet. Han var våldsam, tuff och stor i käften. Och så såg han väldigt bra ut.
Han skrev hyllningssånger till sin mamma och svarta kvinnor samtidigt som han också skrev låtar som var direkt kvinnoförnedrande och misogyna.
Kanske var det alla de här motsättningarna som gjorde Tupac Shakur till en slags ikon. Han kom att symbolisera allt vad det betydde att vara en ung, fattig, svart man uppväxt med en ensamstående mamma och en frånvarande pappa i ett land med en mängd fördomarna om vad en svart man är eller har möjligheter att bli.
Filmen All eyez on me däremot ger ett platt porträtt av en begåvad underdog som lyckades slå igenom, en film som lyfter fram talangen mer än det hårda arbetet för framgång. En film som inte överhuvudtaget vågar problematisera vem Tupac var och vad han gjorde.
Tablåer om hiphop
Filmen startar med en ramberättelse där vi möter Tupac (Demetrius Shipp Jr.) när han sitter i fängelse för ett sexuellt övergrepp och ger en TV-intervju. I återblickar får vi sedan en bild av Tupacs liv, det är fråga om delvis ganska stela tablåer som ibland är direkt dåligt regisserade och skrivna.
Demetrius Shipp Jr. ser ut som Tupac men lyckas aldrig riktigt förmedla samma intensitet som Tupac hade. Den roll som stannar kvar i minnet är hans mamma Afeni Shakur (Danai Gurira).
Filmen får mer styr på berättandet och rytmen då den skildrar tiden efter det att Tupac kommit ut ur fängelset och börjar jobba för Death Row Records.
Här dyker alla kända namn upp, Suge Knight, Biggie, Snoop och så vidare, men är man inte insatt i vem som är vem och hörde till vilket skivbolag och var i strid med vem eller känner till rivaliteten mellan east coast och west coast blir det hela aningen rörigt.
Och trots att det handlar om hiphop får inte ens musiken en särskilt framträdande plats i filmen.
Av nån underlig anledning måste filmen också ägna sig åt slut-shaming vad gäller rättsfallet kring den påstådda våldtäkten som Tupac var indragen i.
All eyez on me är också en onödigt lång film (2h och 20 min) om ett liv som blev alldeles för kort.
Att filmen har världspremiär just den 16. 6. är ingen slump, då skulle Tupac ha fyllt 46 år. Istället blev han bara 25 år gammal och sköts ihjäl 1996 i Las Vegas.
Alla ingredienser för en hit
Att mordet på Tupac aldrig blivit löst och att han fortfarande över 20 år efter sin död fortsätter att fascinera sin publik borde betyda att en film om Tupac skulle ha alla chanser att bli en hit. Speciellt som hiphop-filmen Straight Outta Compton (2015) blev en succé.
Det är liksom dukat för konspirationsteorier kring hans död, spekulationer om eventuella gängkopplingar eller rentav en story om Tupac som gav en röst åt de utstötta i USA. För att nu nämna några av de trådar man kunde ha börjat nysta upp.
Istället försöker man få med allt och då blir det hela en klassisk biografisk film som i seg takt betar av alla de större höjd- och vändpunkterna i Tupacs liv.
Det blir för tråkigt och ljummet för alla Tupac fans och totalt intetsägande för eventuella nyfikna, blivande fans.
Jag rekommenderar istället att ni ser nån av de filmer som Tupac spelade i (Poetic Justice, 1993 eller Gridlock'd, 1997) eller den mer experimentella dokumentären Tupac: Resurrection (2003).
All eyez on me lämnar en bara besviken och irriterad.