Från och med augusti är det förbjudet att sprida, sälja och släppa ut i naturen flera invasiva arter - som jättelokan och jättebalsaminen. Vid Åbo stads miljövård har man bekämpat invasiva arter sedan 2009.
EU har infört 12 nya djur- och växtarter på sin lista över skadliga arter. Få av de här arterna skadar människan, däremot drabbas inhemska arter när aggressiva arter erövrar utrymme i naturen.
Jussi Roinola, Atte Lindqvist, Hanna Intovuori och Emilia Kankare från miljövården vid Åbo stad klär på sig gummistövlar och långbyxor trots att solen gassar över Kuninkoja nära gränsen till Reso.
Gräset är högt och terrängen är utmanande på platsen där de redan flera gånger bekämpat jättelokan.
Roinola och Intovuori har jobbat med bekämpning av invasiva arter för Åbo stad under fem somrar. Varje sommar ökar platserna dit de invasiva arterna nått.
- Nu under sommaren så håller jag oundvikligen utkik efter platser lite hela tiden. Typiska ställen är riktigt bredvid diken. Det som är en av de största riskerna för naturen överlag just nu är att de invasiva arterna tar över hela områden, säger Roinola.
- De monokulturer som bildas är väldigt farliga för naturens mångfald. Vi vill behålla den delen av miljön som är ursprunglig och det som vi förknippar finsk natur med, säger Lindqvist.
Jättebalsamin och jättelokan de största problemen
Miljövården fokuserar mest på att bekämpa jättelokan och jättebalsamin. Jättelokan är en asiatisk art som introducerades i Finland som en trädgårdsväxt.
- Det finns ett flertal arter som man ännu inte riktigt vet hur skadliga de är, eller om de är skadliga överhuvudtaget. Men man satsar mest på jättelokan och jättebalsaminen. De är typiska invasiva arter. Speciellt jättelokan är farlig eftersom den är fototoxisk, det vill säga att den innehåller cellvätskor som reagerar på huden i solljus. Man kan få ganska allvarliga brännskador, säger Lindqvist.
- Jättelokan var populär i trädgårdar på 1970-talet. De blir ju väldigt stora så de ser mäktiga ut. De kan bli 3-4 meter höga. Jag pratade med en äldre dam som sa att hon varit till Stockholm på 1970-talet och hämtade hem frön som hon sedan delade ut åt hela grannskapet, säger Reinola.
Långt arbete
Reinola gräver upp små plantor intill ett dike. Han är noga med att få upp hela roten på jättelokan.
- Vi har tidigare lyckats få bort nästan alla här. Men det finns ganska mycket frön här på området så de växer ofta tillbaka.
Miljövården i Åbo har bekämpat invasiva arter sedan 2009. De har kartlagt de olika ställena där invasiva arter förekommer i Åbo.
Många privatpersoner har varit aktiva med att anmäla de olika ställena. Det handlar om ungefär tio olika ställen som de besöker ungefär tre gånger varje sommar.
Främst fokuserar man på platser nära naturskyddsområden.
Jättelokan däremot bekämpar man kontinuerligt på kring 70 ställen runt om i Åbo. Men trots aktiv bekämpning är det inte lätt att vinna över de invasiva arterna.
- För att bli av med jättebalsaminen i Åbo skulle man egentligen behöva en mindre armé som skulle bekämpa den i flera år, säger Reinola.
Om man hittar ett ställe med till exempel jätteloka – vad ska man göra?
- Ifall man hittar växten på sin gård ska man först försöka ta bort den, om det inte är frågan om jättestora områden. Men det är viktigt att ta reda på vilka skyddsåtgärder man behöver för att inte få brännskador. I många fall är de jättegiftiga, säger Lindqvist.
När man grävt upp en växt ska man förstöra den för att undvika ytterligare spridning. Man kan till exempel föra dem i soporna - men inte komposten.
- Man kan också anmäla till stadens miljövård eller portalen vieraslajit.fi, ifall man hittar ett ställe med invasiva arter. Den senare är talkobaserad.
Enligt Lindqvist är det vanligt att invasiva arter bekämpas med frivilligt arbete på mindre orter.
- På till exempel Kimitoön har de gjort ganska mycket talkoarbete mot jättebalsaminen. Då är det ofta naturskyddsföreningar som tar initiativ.
Varför sker det här via talkoarbete om det ändå är ett EU-direktiv att bekämpa de här arterna?
- Det är ganska ofta en resursfråga. Det kan dessutom ofta kännas som ett överväldigande projekt. Det är frågan om arter som sprider sig väldigt snabbt. Det som kommuner åtminstone kunde göra är att koncentrera arbetet på viktigare områden, det vill säga naturskyddsområden och kring dem.
Vissa växter som klassas som invasiva arter, tycker många att är fina - som till exempel lupiner.
Många tycker att det är vackert med de blålila blomsterhaven längs med vägrenen. Men också de är ett hot mot det lokala ekosystemet. Men går det att bevara i alla fall en del av blomstret?
- Så länge det skulle vara kontrollerat att växterna skulle hållas på trädgården som prydnadsväxt. Men oftast sprider de sig så pass våldsamt att de inte är så säkert, säger Lindqvist.