Just nu pågår Worldcon75 i Helsingfors. Den gigantiska science- fiction och fantasymässan samlar människor från hela världen och bjuder på föreläsningar, workshoppar, föreställningar och utställningar. En av mässans hedersgäster är Nalo Hopkinson. Hon är en flerfaldigt prisbelönt författare som strävar efter mer inkluderande fantasy och sci-fi. Yle träffade henne för att tala om gemenskap och utanförskap inom en subkultur, framtiden för genren och vad som inspirerar henne.
Nalo Hopkinson är en stillsamt respektingivande kvinna. Hon är också en flerfaldigt prisbelönad författare som gärna dröjer gärna när hon tänker. Hon är mycket varm samtidigt som hon är intellektuellt knivskarp. På vägen mot intervjulokalen hälsar hon på flera olika människor - som det sedan visar sig att hon inte alls känner.
- Såg du vilka de var? De är kvinnor och rasifierade. Jag hälsar på dem för att visa att jag ser dem. Att jag stöttar dem, förklarar hon.
Nalo är mycket noggrann med inkludering. Hon själv är en 56-årig svart kvinna som dessutom är queer och har funktionshinder. Hennes fibromyalgi gör att hon går ganska långsamt när vi vadar genom folkmassan mot intervjurummet.
Fantastik: det enda alternativet
När vi väl nått konferensrummet har vi redan påbörjat intervjun. Vi pratar om skrivande och varför hon sysslar med det.
- Jag gör det för att det är skönt att ha skrivit. Det finns magi i hur ord binds samman och skapar mening, historia och bygger upp vår kultur.
Nalo Hopkinson kommer från en intellektuell familj. Pappan är från Guyana och mamman från Jamaica, där hon också föddes. Under uppväxten läste hon många klassiker eftersom hennes pappa var poet och manusförfattare och undervisade i engelska och latin.
Förutom klassikerna som alltid finns med i bakhuvudet så inspireras Nalo idag av karibiska folksägner, historier hon tjuvlyssnat sig till på bussen, och förstås annan fantastik.
Den första sci-fi boken hon läste var Kurt Vonneguts novellsamling the Monkey House. Och för Nalo har det sedan dess aldrig funnits några andra alternativ än att skriva just fantastik.
Trots att hon undervisar i skrivande på ett universitet i Kalifornien så har hon fullt med egna kreativa projekt. Just nu håller hon dels på med en bok som hon ska gå igenom en andra vända på inrådan av sin förläggare, och en annan som ännu är i sin linda. Det de har gemensamt är att de bägge är alternativa historier och utspelar sig i Karibien. Dessutom skriver Nalo manuset till en grafisk roman som John Jennings illustrerar. Men det som gör henne mest uppspelt är däremot ett projekt där hon fått gå helt outforskade vägar.
- Jag skrev narrativet till ett videospel och det var så fruktansvärt roligt, sprudlar hon.
Hennes entusiasm smittar och jag ber henne berätta mer. Men vad det är för spel och när det kommer ut kan hon inte berätta på grund av kontraktet hon skrivit.
- Om jag berättar måste du dö.
Hon skrattar och plirar med blicken.
Gemenskap och utanförskap
Nalo Hopkinson är väldigt glad över att vara en del av sci-fi gemenskapen eftersom den ger en känsla av att höra hemma någonstans. Hon beskriver det som en plats där man får vara hur udda man vill.
- Det vi har gemensamt är att vi alla är outsiders.
Hon menar att det är en väldigt generös gemenskap där man känner sig trygg med andra.
- Jag och min partner råkade bli hemlösa en tid. Vi fick bo hos vänner och familj, men faktum är att flera vi bodde hos var helt okända människor men som tack vare gemenskapen i communityn kände sig bekväma med att ge oss sovplats.
Som svart, kvinna och queer avviker hon från norm i subkulturen. Det är inget hon tänker så mycket på i dagsläget, trots att genren fortfarande befolkas av väldigt många vita män.
- Jag växte upp i en tid där välden inte alltid var så vänligt sinnad till allt jag är, så jag är ganska bra på att ignorera det. Kanske lite för bra, säger hon eftertänksamt.
En subkultur i förändring
Världen och även subkulturen hon är en del av har förändrats till det bättre, redan på 60-talet började den feministiska vågen svalla inom genren. Jag påpekar för henne att jag ändå upplevde Worldcon75 som rätt vitt och mansdominerat. Nalo berättar att det inte är så illa, det är större mångfald här än på mässor i Nordamerika för bara ett par år sedan. Hon menar att sci-fi-folket utvecklas hela tiden och genren blir hela tiden bättre och mer inkluderande, någonting som hon själv jobbar hårt för genom sin författargärning.
- Idag har vi evenemang som WisCon med 2000 deltagare som alla sysslar med feministisk fantasy, det kommer ut antologier med sci-fi skriven av people of colour regelbundet.
Hon själv är en del av förändringen, som hon inte tror att kommer stanna av den närmsta tiden.
- Så länge inte "white feminism" får allt för djupt fäste och vi andra glöms bort så är jag mycket hoppfull inför framtiden.