Sedan hösten 2015 har jag som dokumentärfilmare följt med flyktingprocessen i Finland. I våras ville jag göra en dokumentär om de finländare som under dessa två år blivit vänner med asylsökande. Men då jag insåg hur kuslig processen såg ut kring asylbesluten förstod jag att jag måste ändra infallsvinkel.
Bristerna i beslutsprocessen i Finland har påtalats både inifrån Migrationsverket och av utomstående granskare, och besluten ser ibland både hårresande och ologiska ut.
Återkommande upprop om självmordsförsök, oväntade gripanden, hållande i förvar och deportering på oklara grunder har under det senaste året blivit en del av vardagen för dem som umgås med asylsökande.
Många volontärer inom asylprocessen har uttryckt hur hemskt det känns att se hoppet släckas hos sina vänner.
Det är psykiskt påfrestande att se sitt hemland, Finland, behandla människor på ett sätt som är oförenligt med ens egna värderingar.
Att filma människor i nöd
Jag fick ett meddelande:
"Ursäkta att jag inte svarade dig när du ville ta nya bilder på min dotter Noora till din dokumentär. Jag kände bara att inget vi gör spelar någon roll längre. Vi har ju redan berättat allt."
”Nooras andra barn kommer att födas när som helst. Hon är tjugoett år."
"Finland vill utvisa henne till Irak med två riktigt små barn trots att hennes man, barnens pappa, bor i Finland. Något svar på sin överklagan har hon inte fått.”
”Det känns som om jag var bunden till händer och fötter, och tvingades se mina egna barn och barnbarn torteras framför ögonen på mig."
"Jag gråter varje dag. Någonting inom mig har dött.”
Det var Ali från Irak som skrev det. Han har sökt asyl i Finland p.g.a. sitt arbete. I Irak arbetade han inom en polisenhet för bekämpande av korruption.
När han vägrade ta emot mutor utsattes han för mordförsök och sökte asyl i Finland tillsammans med sina två vuxna barn. Även han har fått avslag.
En del av dem som har fått negativa asylbeslut har försökt få uppehållstillstånd på andra grunder.
I många fall har inte ens goda kunskaper i finska och svenska, äktenskap och barn eller ett heltidsjobb inom en bransch med arbetskraftsbrist varit gott nog för myndigheterna.
Att som vän bevittna ångesten hos den som med alla medel och utan framgång kämpar för att få stanna i Finland och leva ett liv i säkerhet kan få en att må mycket dåligt.
Planen var att göra en film om det. Manuset och inspelningsplanen var klara.
Jag gjorde intervjuer.
Men - jag kunde inte sätta mina minuter på att berätta om finländares ställföreträdande lidande samtidigt som diskussionen och praxisen kring asylbesluten började ta allt mer kusliga vändningar våren 2017.
Extremhögeridéer har mera luft under vingarna än någonsin i dagens Finland.
Därför visar min dokumentär ”Den sökande gråter” i stället några glimtar ur personliga öden som avgörs just nu i den hundraåriga republiken Finland.
Besluten ändras ibland
Efter att inspelningen av dokumentären var avslutad fick den turkmenska familjen från Irak som är med i dokumentären goda nyheter.
Också familjens myndiga son och dotter fick asyl efter att ärendet skickats tillbaka till Migri för ny behandling.
Bland annat musiker, konstnärer och skådespelare bland asylsökarna har fått stöd av sina kolleger i Finland.
Samma ynnest väntar knappast Ali, Nooras far.
Om inte deras fall tar en oväntad vändning kan Alis kolleger inom den finska polisen deportera honom och hans dotter med två små barn rakt i händerna på deras förföljare.
När våldet kommer nära
Efter knivhuggningen den 18 augusti på salutorget i Åbo där gärningsmannen var en asylsökare har tudelningen i synen på flyktingar skärpts ytterligare.
Men redan långt tidigare har främlingsfientlighet och hat blivit en infallsvinkel bland andra möjliga förhållningssätt i dagspolitiken.
Det här skrämmer mig oerhört. Samtidigt inser jag att jag levt ett liv i lyx i flera decennier.
Genom historien har kvinnor våldtagits, och unga män torterats och malts till köttfärs i krig som tjänar dunkla intressen.
Det här har pågått under hela mitt liv, och visst har jag vetat om det. Det har bara inte skett så NÄRA mig.
Det har inte varit mitt Finland som skickat människor i döden
Finland toppen av evolutionen
De nordiska demokratierna har för mig varit beviset på att ”mänskligheten kan”.
Jag har trott att mitt land med sina humana värden och sin relativt välfungerande ekonomiska och därmed sociala jämlikhet representerat toppen av den utveckling som alla stater vill uppnå.
Att nu se Finland gå i en annan riktning, mot större ojämlikhet och ett klimat där hatet vinner terräng är en besvikelse som jag fortfarande saknar medel att till fullo hantera.
Det är min plikt att känna tacksamhet och hopp
Men jag påminner mig ständigt om att vara tacksam för all den demokrati och jämlikhet jag har fått uppleva i Finland under mitt liv hittills.
Nu prövas vi.
Vi måste klara av att se varandra som individer - inte som representanter för ras, hudfärg, religion eller andra kategorier.
Vi måste klara av att inte gripas av skräck för varandra.
Och vi måste komma ihåg de goda nyheterna.
Jag har fortfarande kvar manuset till dokumentären om vänskapen mellan finländare och asylsökare.
Ett lågmält och samtidigt mycket viktigt kapitel i den historien är det långsamma och idoga arbete som forskare, journalister, aktivister och asylsökare själva gör för att undersöka och förbättra asylprocessen och ha en konstruktiv dialog med beslutsfattarna.
Jag hoppas på att göra den filmen inom kort.
Min fjärde dokumentär om asylsökande i Finland, "Den sökande gråter" sänds i TV på Yle Fem fredag 25.8.2017 kl. 19
och i repris lördag 26.8.2017 kl. 11.
- eller så kan du se den här
Här en tidigare dokumentär om ämnet: