Över hälften av finländarna och majoriteten av helsingforsarna väljer att låta sig kremeras. Men alltid har det inte varit så, berättar Krematoriestiftelsens VD Mikael Wilén.
1. Från tanke till handling tog över 30 år
Krematoriekapellet i Sandudd i Helsingfors är Finlands äldsta krematorium, byggt år 1926. Tanken på ett krematorium föddes mycket tidigare, år 1889.
- Då stiftelsens föregångare Likbränningsföreningen grundades stötte den på patrull både från kyrkan och staten. I storfurstendömet tyckte man överlag inte på den tiden om att folk organiserade sig och kyrkan var inte heller särdeles intresserad av den här formen av begravning, säger Wilén.
Han tillägger att kremation som begravningsform inte var något nytt i Finland, det visar fornfynd. Men då kristendomen kom till Finland föll metoden i glömska.
2. Staden kommer tillmötes
Men på annat håll i Europa fortsatte diskussionen och den nådde även Finland. Bland annat lyfte läkare och vetenskapsmän upp metoden som hygienisk och ekonomisk: på storstädernas begravningsplatser började det vara ont om utrymme för kistbegravning.
- Med hjälp av några privata testamentatorer, en donation på en miljon mark och en arrendetomt av staden kunde den första kremationen i modern historia genomföras den 24 mars år 1926, berättar Wilén.
Trots att kremering blev vanligare krävdes det ända fram till slutet av 1970-talet en aktiv handling av den som vill bli kremerad.
- Man skulle anmäla sin önskan till länsmanskansli och underteckna ett intyg på att man verkligen vill bli kremerad och det skickades sedan till församlingen, berättar Wilén.
3. Fullt på hyllan
Den som rört sig på Sandudds begravningsplats har kanske vid en av utgångarna märkt att det finns ett kolumbarium, en byggnad där man kan förvara urnor.
Men där är det lapp på luckan.
- Beklagligtvis är samtliga platser sålda för all evig tid. De äldsta urnorna härstammar från 1926 och de tillhör en massa olika Helsingforssläkter.
I storfurstendömet tyckte man överlag inte på den tiden om att folk organiserade sig och kyrkan var inte heller särdeles intresserad av den här formen av begravning.
Helt fullt är det inte.
- Det finns vissa släkter som ännu har plats kvar och fortsättningsvis placerar sina urnor där.