Hade du svårt att komma ur sängen i morse? Sovit dåligt därför att du oroade dig för att klara jobbet i morgon? Kanske pensionärstiden hjälper dig att sluta prestera. Du behöver inte kunna åka slalom när du är 90. Eller?
Nya datorprogram, organisationsreformer, krav på ökad effektivitet. För den som är i pensionsåldern, men ännu i arbetslivet, duggar nya krav alltför tätt.
Det gäller allt mer att välja mellan lusten att revoltera och att anpassa sig.
När lysrörslandskapens artificiella miljö känns enerverande blir längtan efter att gå i ett stilla regn i skogen eskapistiskt stark.
Hur var det meningen att en skulle leva sitt enda liv?
"Drömmer om kursen Bli en sämre mänska..."
Birgitta Boucht i boken "Sämsta tänkbara sällskap"
Att i decennier ha gett allt kan slå över i en lust att göra det som inte ses med blida ögon. Helt enkelt vägra vara foglig. Som kvinnan i den mest populära efterkrigstida dikten i Storbritannien, Purpurvarning, av Jenny Joseph.
Hon klär sig i färger som inte matchar, hon vräker i sig smakprover i affärerna, trycker på larmklockor och drar med sin käpp längs alla staket. Hon spottar!
Ge livet en mening eller lev helt enkelt bara för att leva
Wilhelm Schmid i Konsten att bli gammal
Ju mer krävande livet känns desto starkare blir längtan efter någon form av lugn. Det som på Epikuros tid kallades ataraxia, stillhet, och under de gångna århundradena jämnmod. Ett begrepp som myntades av Mäster Eckhart på 1300-talet.
Men har vi lov att åldras utan att tvingas vara duktiga också i att bli gamla? Måste vi ännu lyckas eller misslyckas? Eller misslyckas bättre än tidigare, så som Samuel Beckett skrev. Fail again, fail better.
Och om vi hör till dem som har fått applåder i arbetslivet, hur är det när publiken är borta?
En åldrande mänska ska stiga tillbaka men samtidigt vara cool så länge som möjligt.
Du får bli gammal, men då måste du vara pigg, gärna visa dig på styva linan med datorer och helst ha en egen blogg vid 102 års ålder. Nej, inte vara gammal och sjuk.
Gamla människor i en helt ny värld, i ett kallt klimat... finns de alls? Nej, de finns inte
Bo Carpelan i Blad ur höstens arkiv
Allas vår skräck är att bli gäggiga, råddiga, döva, blinda, utan minne, utan identitet. Bli kollin som ligger i sina sängar i stank av gammal urin.
En tröst för oss som går i pension är att åldrandet och ålderdomen inte går att förbereda hur fint det än vore.
Livet blir sällan eller aldrig så som vi tror. Det kan bli mycket bättre, både mer spännande och lugnare.
Så bäst att slänga gamla kalendrar och inte klottra de kommande lika fulla som förr.
Framför allt bevara förmågan att förundras. Det är inte så illa att kombinera det häpna barnet med den åldrande kvinnan. Syntesen kan till och med bli någon form av vishet.
Foton: Gungerd Wikholm
