Listan över kvinnliga konstnärer som var hur bra som helst men fick inte den erkänsla de förtjänade är lång: Hilma af Klint, Frida Kahlo, Carmen Herrera, Hannah Höch, Helene Schjerfbeck ...
Nu finns ett nytt namn att lägga till på listan: Jeanne Mammen.
Jag hade aldrig tidigare hört om henne men en stor utställning i Berlin lärde mig att jag verkligen har missat någon av de stora.
Vilken målare, alltså. Tyvärr råkade hon ut för flera problem under sin livstid. Hon var en kvinna, högst troligen lesbisk och med kommunistsympatier. Och så tyckte Hitler inte om hur hon målade och hon inte om Hitler.
Det här räckte för att hon, efter några framgångsrika år i slutet av 20- och början av 30-talet, föll i nästan total glömska.
Kvinnor i konstvärlden
Hur kunde det bli så här? Orsakerna är många. Fram till 1800-talet var konst överhuvudtaget ingenting som kvinnor skulle syssla med. De fick inte besöka de kända konstskolorna och skulle sköta om och pyssla i hemmet.
Det blev lite bättre kring slutet av 1800-talet. Konstinstitutionerna öppnade sina dörrar för kvinnor och kvinnliga konstnärer kunde börja tävla mot sina manliga kollegor. Men det var långt ifrån bra.
Ett stort problem var och är inte bara den manliga kritikerkåren utan också kvinnornas manliga kollegor och många gånger äkta hälfter.
Det gick kanske bra så länge man gick tillsammans på konstskolorna. Men senast när man flyttade in i gemensamma hem och barn kom till blev konstnärskvinnorna ofta reducerade till hustru, barnuppfostrare, städerska och hemmapyntare.
Medan männen gled runt i gallerierna och salongerna.
Långt in på våra dagar är kvinnliga konstnärer underrepresenterade på många ställen, inte minst i de stora museerna.
Uppväxt i Paris
Men tillbaka till Jeanne Mammen. Hon växte upp i Paris i en rik tysk köpmannafamilj som understödde hennes önskan att bli konstnär. Redan som ung besökte hon Kungliga konstakademin i Bryssel.
Hon bodde och studerade en tid i Rom och återvände till Paris. Vid krigsutbrottet 1914 blev hon och hennes familj utslängda ur Frankrike och förmögenheten beslagtogs.
Det var slut på sötebrödsdagarna och Jeanne Mammen flydde till Berlin där hon hade fötts 24 år tidigare. Hon fick kämpa för att klara livhanken.
Hennes bristfälliga tyska försvårade det hela avsevärt.
Glada 20-talet
På 20-talet började Jeanne Mammens prekära situation förbättras avsevärt. Hon blev mer och mer känd som en av Berlins och Tysklands bästa illustratörer.
Veckotidningar som uppstod hade fått upp ögonen för hennes teckningar. Framför allt hennes skarpa blick för kvinnorna och deras förändrade roll i samhället uppmärksammades.
Berlins så kallade gyllene tjugotal, Die goldenen Zwanziger, var en tid av frigörelse för kvinnosläktet. Kvinnorna markerade det här med kortklippt hår och korta kjolar.
De rökte som borstbindare och drack som svampar. De förlustade sig långt in på småtimmarna. De levde ut sin sexualitet.
De dansade öppet med varandra på krogar och kabaréer. De förut stängda skåpen öppnades på vid gavel.
Jeanne Mammen dokumenterade livet i Berlin så som det var. Hon rörde sig på bakgårdar, krogar och bordeller.
Hon var troligen lesbisk men kom aldrig ur sitt skåp.
Hon målade också mitt i smeten i en ateljélägenhet på Kurfürstendamm. Hon bodde och arbetade där från 1920 fram till sin död 1976.
Den lilla lägenheten finns än i dag i originalskick. Om man vill titta på den måste man kontakta Jeanne Mammen-stiftelsen.
Förläggarna rev teckningarna ur hennes händer och Jeanne Mammen var en av de få kvinnliga konstnärerna på den tiden som kunde leva av sin konst.
Men orosmolnen började hopa sig. Hotet stavades H-I-T-L-E-R.
Hotet började också synas allt mera i hennes konst. Färgerna blev mörkare. Penseldragen allt tyngre.
Slut på det roliga
1933 var det inte längre enbart ett hot. Hitler hade kommit till makten. Och på en natt hade allt förändrats.
Tidningarna hon jobbade för var tvungna att lägga av eller blev likriktade (gleichgeschaltet).
Hennes gallerist Wolfgang Gurlitt började jobba för nazisterna och sålde konst till Joseph Goebbels propagandaministerium.
Hennes bästa vän, den kommunistiska skulptören Hans Uhlmann, fängslades eftersom han hade spridit antifascistiska flygblad.
Jeanne Mammen kände på sig att hon måste göra någonting. Att emigrera var uppenbarligen inte ett alternativ. Även om många av hennes vänner tydde sig till det.
Nej, hon skulle stanna. Hon skulle göra motstånd. Hon gick under jorden.
Eller rättare sagt hon gick hem, stängde dörren vred om nyckeln och började måla så som hon aldrig målat förut.
Inre emigration
Hon som aldrig tidigare hade målat abstrakt, kubistiskt eller expressionistiskt gjorde nu ingenting annat än det. Hennes konst från Hitlertiden är som ur en lärobok för den av nazisterna så kallade urartade konsten (entartete Kunst).
- När Hitlertiden började förbjöds eller likriktades alla tidningar som jag jobbade för. Slut på min "realistiska" period, övergång till ett aggressivt måleri som bröt upp föremålen (som kontrast mot den officiella konsten), skrev Jeanne Mammen i sin självbiografi Utvändig kortrapport (Äußerlicher Kurzbericht).
Biografin som hon skrev 1974, två år före sin död, är förresten bara en sida lång.
Vilken kvinna! Hon målade det som nazisterna hatade. Som en personlig protest. Mitt i Berlin, bara ett stenkast från Hitlers rikskansli.
Hon målade med livet som insats.
Hon var inte den enda konstnären som stannade kvar och försökte klara sig undan det tredje riket med livet i behåll. Det som efter kriget kallades för inre emigration (Innere Emigartion).
Emil Dolde, Otto Dix, Max Pechstein, Hannah Höch (som hade ett liknande öde som Jeanne Mammen), Käthe Kollwitz och Ernst Barlach gjorde det också, för att nämna bara några av de mest kända.
Men hon var mig veterligen den enda som först då, 1933, började måla på det sättet som skulle ha renderat henne en biljett till den stora och äckliga propagandautställningen Entartete Kunst som nazisterna organiserade 1937. Om de bara skulle ha vetat.
Efterkrigstiden
Mirakulöst nog överlevde Jeanne Mammen kriget i sin lilla ateljélägenhet. Om man ser bilder från Kurfürstendamm efter kriget fattar man inte hur hon (och lägenheten) kunde ha klarat sig.
Berlin låg i ruiner, konstnärerna återvände från utlandet eller kröp fram ur sina gömmor. Utställningar organiserades med konsten ingen hade fått se under nazitiden. Också Jeanne Mammen fanns med.
Publiken stod med förvåningens finger i häpnadens mun framför hennes bilder. Hade hon målat det här? Här i Berlin? Mitt under nazisternas framfart och bombardemangen?
Jeanne Mammen fortsatte att skapa konst mot strömmen.
När Efterkrigstyskland suktade efter äkta realistisk konst, som inte skall förväxlas med den våldsförhärligande och pompösa nazistiska konsten, blev Jeanne Mammens konst allt mera abstrakt.
Hon som hade vant sig att leva och skapa konst i gömman drog sig, efter några år i rampljuset, mer och mer tillbaka.
Efter en tid började hon helt lämna det konkreta i sitt måleri. Hon satt åter hemma, besöktes regelbundet av några fåtaliga vänner, och vände konstnärsvärlden och -livet ryggen till.
Från och med 50-talet slutade hon helt och hållet med det föreställande måleriet. Hon hade blivit en abstrakt målare.
Hennes kännetecken blev stanniolförpackningar, ofta från påsk- och julgodis, som hon applicerade in i sina bilder.
Hon förstörde, tyvärr måste man väl säga med facit i handen, en mängd av sin tidigare produktion.
Hon föll så småningom i glömsk och först några år innan hon dog började konstvärlden åter igen upptäcka hennes fantastiska bilder från mellankrigstiden.
Den stora utställningen i Berlin visar nu också den konst hon skapade innan, under och efter de två stora världskrigen.
Bilderna ger för handen att hon var en av de riktigt riktigt stora målarna på 1900-talet.
Dessvärre var hon kvinna, lesbisk, kommunist ... och så tyckte hon inte om Hitler. Och Hitler förmodligen inte heller om henne.
Om han bara skulle ha vetat.
Utställningen Jeanne Mammen. Iaktagerskan (1910-1975) pågår i Berlinische Galerie fram till den 15 januari 2018.