Ekenäsbon Seppo Lintuluoto satt i rälsbussen på väg mot Hangö då tåget krockade med ett militärfordon. Han försökte hjälpa offren innan ambulansen kom på plats.
Till vardags jobbar Seppo Lintuluoto för Raseborgs stad. Han ansvarar för barnens förmiddags- och eftermiddagsvård. Alltså det som kallas för eftis.
Jag fick en sådan känsla att jag måste ut och titta.
Han hade sommardäck på bilen och skulle till Hangö på ett möte. På grund av snöfallet valde han i alla fall tåget den här morgonen.
Det var färre än tio passagerare på tåget, berättar Lintuluoto.
- Tåget var cirka femton minuter försenat. Jag vet inte om det var därför militärfordonet hade trott att tåget hade farit. Det får andra ta reda på, säger han.
En hård smäll
- Det var en förskräcklig smäll. Man hörde ju att något släpades med också.
Lintuluoto berättar att de passagerare som satt med ansiktet mot Hangö flög framåt vid krocken. Själv satt han med ryggen mot färdriktningen och han beskriver stöten som "jättehård".
- Många fick ju småskador. En äldre herreman rätt så nära mig flög framåt och blev där. Vi öppnade snabbt hans luftvägar och han fick snabbt hjälp av de andra.
Gick fram till föraren
Själv tog Lintuluoto sig sedan fram till tågföraren som berättade att han hade krockat med ett militärfordon.
- Det tog inte länge så hoppade jag ut. Jag fick en sådan känsla att jag måste ut och titta. Jag visste att ambulansen ännu inte var där.
- Jag såg att det cirka 200 meter ifrån var mycket kalabalik, men ungefär halvvägs såg jag redan någon ligga på marken.
- Till honom gick jag först. Jag tror inte att han överlevde, men det vet jag ju inte.
- Man kände sig alldeles otillräcklig. Man skulle vilja så mycket mera, berättar Lintuluoto.
Kräver arbete att gå vidare
Seppo Lintuluto berättar att känslorna vällde över honom. Han sökte sig till Ekenäs kyrka på torsdagseftermiddagen.
- Jag måste få lugna ner mig på något sätt. Jag vet ju att sådant här måste man få diskutera av sig. Jag läste på nätet att kyrkan är öppen och jag tänkte att jag kommer hit och sitter en stund.
Lintuluoto säger att han förstår att livet går vidare, men det kräver arbete.
- Jag har lärt mig från tidigare fall att man måste jobba bort det. Man får inte bli för sig själv. Det är därför jag kom hit också. Och jag fick genast hjälp av kyrkoherden.
- Och också på tåget fick vi jättefin information och hjälp om hur vi ska bete oss. Också långt efter om vi behöver diskutera.
"Jag har tänkt att det är en plats där något kan hända"
Det är inte endast de som varit på olycksplatsen då det hände vars tankar går till olyckan i Skogby.
På många håll i Västnyland reflekterar man över det som hänt.
Lappviksbon Ralf Nylund råkade köra förbi olycksplatsen och säger att han känner till plankorsningen väl.
- Jag har tänkt att det är en plats där något kan hända. Där finns växtlighet som skymmer och tågen har blivit snabbare. Jag kör ofta den vägen och är alltid väldigt försiktig.
Nylund tror att väderförhållandena spelade in i det som skedde.
- Det är på alla sätt hemskt, kommenterar han olyckan.
"Jobbigast att inte kunna göra något"
Miisa Itäluomas pojkvän är beväring vid Nylands brigad. Hon berättar att hon varit i kontakt med honom och att han under omständigheterna mår bra.
- Han kände inte själv någon av de drabbade men hans stugkamrater gjorde det. Främst funderar han över hur hemskt det är att inte kunna göra något åt det som har hänt, berättar hon.
Väcker känslor
Främst har Itäluoma funderat över de nära och kära till de drabbade.
- Många känslor kom upp till ytan. Jag har tänkt på hur det känns för de drabbades anhöriga och vänner, jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara, säger hon.
Itäluoma tror att olyckan kan inverka på förtroendet för garnisonen.
- Kan man längre lita på säkerheten där? funderar hon.
Samtidigt säger hon att hon inte är orolig då pojkvännen ska på läger till Syndalen nästa vecka.
- Jag tror att de har lärt sig och är noggrannare nu, säger hon.
Texten bygger på intervjuer som Marga Sandström gjort.