Vid en storolycka krävs det snabbt samarbete mellan flera enheter och till dem som förväntas rycka in på kort varsel hör den frivilliga brandkåden.
I torsdagens (26.10) plankorsningsolycka i Skogby i Raseborg var FBK en av de första enheterna på plats.
Fredrik Kevin, kårchef vid Skogby Frivilliga Brandkår, hade redan varit i gång i flera timmar när han fick larmet om olyckan.
- Jag steg upp klockan halv fem för att koordinera snöplogning och röjning, berättar han.
Gick snabbt
Kevin hade hunnit hem då han hörde en smäll som han misstänkte härstammade från två långtradare som krockat.
Kort därefter kom budet om att det var frågan om en järnvägsolycka.
- Allt gick väldigt snabbt och det tog oss fyra minuter att köra till platsen. När vi var i bilen fick vi uppgifter om att det är frågan om en allvarlig olycka med flera skadade, berättar han.
Går inte att vara helt förberedd
Trots att medlemmarna i Skogby FBK regelbundet övar inför olika tänkbara olyckor så är det omöjligt att vara fullständigt förberedd förklarar Kevin.
- Ingen olycka är den andra lik. Det är sådant vi övar på. Vi har storövningar och övar veckovis och åker på uppdrag och sådant där, men något så fruktansvärt kan man inte förbereda sig på. Det går inte att simulera, säger han.
I egenskap av kårchef är det Kevins uppgift att hålla ett öga på hur alla i enheten reagerar i situationen.
- Vi vet inte på förhand hur någon reagerar. Det är nog en fruktansvärt hård bit, men vi gör det vi kan.
Sköter räddningen och hjälper vårdpersonal
Vid en storolycka hjälper vi ambulanspersonalen, berättar Kevin.
- På plats försöker man bara börja jobba och sköta räddningen först. Vi samarbetar med vårdpersonalen som sköter patienterna.
Funderar varför sådant sker
Efter att de lämnat olycksplatsen fortsatte arbetet med att se till utrustningen och diskutera igenom det som skett.
- Vi diskuterade igenom olyckan i grupp. Jag funderar varför sådant här måste hända. Det kan inte vara så svårt att få bort de här övergångsställena, säger han.
Texten bygger på en intervju gjord av Malin Valtonen.