Idag vet systrarna Nadja Kronqvist och Nathalie Lassila att deras mamma inte var nykter då de var små.
Men då kunde de inte förstå varför hon plötsligt lämnade dem och varför hon kändes så otrygg då de fick träffa henne.
Systrarna växte upp med sin pappa och vykorten de fick av mamman till födelsedag och jul hängde de upp på sovrumsdörren. De blev långsamt fler och fler.
Som vuxna har de båda lidit av folkskygghet och fobi för att prata i telefon.
Trots vissa hinder har de alltid kämpat för att komma vidare i livet.
- Att orka stiga upp på morgonen och tänka hej, nu far jag iväg och fixar min egen framtid, säger Nathalie.
Men det är inte alltid lätt. Speciellt inte om man är deprimerad, som både Nathalie och Nadja varit i perioder.
- Då finns det inget runt dig, säger Nathalie. Du är i ett rum som är helt svart och du måste försöka ta dig ut därifrån.
- Ofta tänkte jag att nej, jag skippar den här dagen och provar imorgon på nytt, säger Nathalie.
- Men man går miste om så mycket om man inte ens försöker. Det är otroligt vart man kan komma om man bara jobbar för det.
Idag driver Nathalie ett eget lopptorg och Nadja studerar till närvårdare.
Som vuxna har de också börjat ha kontakt med sin mamma ibland och vissa gånger har de träffat henne i församlingen.
Där har det funnits folk som velat be för dem, och det tycker Nadja att är obehagligt.
- Det känns som att man går med i en klan då, säger hon.
Speciellt när mänskor säger att man kan bli hjälpt av Gud så blir hon provocerad.
- Säkert hjälper Gud till viss del. Men man måste kämpa ganska mycket själv också.