Danne begick ett misstag och fick betala med samhällstjänst. Men det var hans familj som fick ta den största smällen.
Det här är hans berättelse:
Det hände en kväll då jag hade varit på ett bröllop. Jag stötte på ett gäng i närheten av en bar, de började provocera och hota mig. Jag såg väl ut som ett lätt offer, finklädd som jag var.
Jag var ensam och de var flera så jag försökte dra mig ur situationen, men när en av dem började ropa att han skulle döda mina barn slog det slint.
Jag dömdes för grov misshandel. Min motanmälan förkastades, han gick fri.
Jag var en vuxen person som varit aktiv i arbetslivet sedan länge. Ändå tyckte man att jag skulle göra 60-80 timmar samhällstjänst.
Allra helst ville de väl att jag skulle stå och kratta löv mitt i min hemstad, men jag vägrade.
Fick agera lagkunnig
Det var ingen som gav mig någon handledning här, men jag kollade upp lagparagraferna och poängterade att jag har rätt att avtjäna straffet på ett sätt som inte påverkar mitt arbete.
Jag ville inte att någon skulle få veta vad som hänt. Ingen utom min närmaste familj vet om det.
Till sist fick jag lov att sköta samhällstjänsten hundra kilometer från mitt hem.
Systemet svek mig
Själva jobbet var det väl inget fel på, jag har alltid arbetat hårt så några arbetstimmar som fastighetsskötare och städare var ingenting jag drog mig för.
Men samhällstjänsten innebar att jag var tvungen att arbeta sex dagar i veckan och resa länga sträckor både för att ta mig till jobbet och för att möta handläggarna.
Allt det här blev en massa tid borta från min familj. Jag har två barn.
Min handledare var otrevlig och svår att diskutera med. Jag fick ett väldigt kallt bemötande, speciellt då jag ville kommunicera på svenska.
Straffet gynnade ingen
Jag tror att samhällstjänst är en vettig idé för personer som inte är i arbetslivet.
Om jag själv hade varit ung och barnlös hade jag nog inte tyckt att det var så farligt, jag hade arbetat mina timmar och så hade det varit klart med den saken.
Det kanske rent av kan ha någon sorts lärorik och rehabiliterade verkan för en sådan person.
Men nu tycker jag faktiskt att det var min familj som fick det värsta straffet.
Min första handläggare föreslog att jag skulle ha deltagit i en anger management-kurs. Det var jag helt med på.
Jag hade ju blivit så fruktansvärt arg när den där figuren hotade mina barn.
Men min andra handläggare, hon den otrevliga, ville inte erbjuda mig ett sådant alternativ.
Jag tycker överlag att systemet svek mig. Jag var skötsam, hade arbete och familj och det här var mitt första brott på finländsk mark.
Jag ser inte att det här gynnade någon och framför allt var det min familj som fick ta den största skrällen, inte jag.
Sammanfattningsvis kan jag väl bara säga att nästa gång någon ger sig på mig och hotar och bråkar springer jag iväg.
Calle hade en villkorlig fängelsedom: Jag grät av lättnad när fotbojan togs bort
Duscha med elektronisk fotboja - så här kan också ett straff se ut