Även då Mumindalen är täckt av snö är det en plats som tolererar och välkomnar alla. Och Julen är faktiskt inte så farlig och krävande som man kanske kunde tro.
Vintern nalkas i Mumindalen och Mumintrollet och hans familj syltar, saftar och samlar granbarr för att förbereda sig för ide. När snön börjar falla över Mumindalen lägger de sig nämligen för att sova genom hela vintern.
Men en kall vinterdag vaknar Mumintrollet och inser att därute väntar nu en helt annan värld än den han är van vid. En värld täckt av iskall snö och befolkad med helt andra kryp.
Förutom då en hurtig och präktig Hemul som tycker att vintern är till för att skida och sporta.
Den krävande Julen
När Mumintrollet sedan väcker resten av familjen blir de upplysta om att Julen står för dörren. Och Julen verkar vara en krävande gäst, huset skall vara välstädat, granen kläs (Muminmamman undrar bekymrat hur de skall hitta tillräcklig stora kläder) och så måste man också skaffa fram presenter.
Det är inte bara stressen som stiger, de stackars mumintrollen blir även oroliga för vad den där Julen skall föra med sig.
Farligheter finns det annars också i form av en glittrande Mårran som söker sig mot ljus och värme, den vackra Isfrun vars blick man inte skall möta och så vargarna uppe i de Ensliga bergen dit den lilla hunden Ynk söker sig i jakt på sina bröder.
Filmens kusligaste scen är just Ynks möte med de farliga och hemska vargarna som inte alls är intresserade av brödraskap utan mest ser Ynk som ännu en ynklig liten munsbit. Och därför ska de allra minsta inte se den här filmen utan en vuxen som stöd.
Det varma och trygga
Eftersom det hela utspelar sig i Mumindalen är det hemska aldrig hemskt särskilt länge och det mesta förvandlas snabbt om till ett småfarligt men spännande äventyr.
Som helhet är filmen ändå en varm och sympatisk berättelse om att bejaka nyfikenheten, inte vara rädd för det obekanta och om att det alltid finns plats för ännu en främling vid julgranen.
Gammaldags animation
För den lite äldre publiken ger animationen en nostalgisk känsla. De här mumintrollen är gjorda av mjukt tyg och eftersom ingen mun syns skapas ansiktsuttrycken endast med ögonen. Det är väldigt enkelt och snyggt men frågan är om det räcker för dagens unga vana att se filmer översållade med digitala effekter.
Allt från Tove Janssons bok Trollvinter ryms förstås inte med och trots att filmen har ett behagfullt tempo går berättelsen raskt framåt. Det finns en del hopp i handlingen som känns aningen frustrerande och att sedan förklara det hela som en drömsekvens känns bara förvirrande.
Däremot bygger filmen skickligt upp en smått mystisk och overklig stämning mot slutet som sitter helt rätt i berättelsen.
Polsk animation och Mumin på rikssvenska
Filmen är en ny version av en polsk dockanimation från 1980-talet. Den här animationen har man nu putsat upp, klippt om och även skrivit repliker för de olika figurerna.
Det här är alltså en film i samma stil som Mumintrollet och kometjakten (2010) och Mumintrollens farliga midsommar (2008).
Rösterna i filmen görs av några riktigt stora namn som Stellan och Bill Skarsgård för Muminpappan och Mumintrollet och Alicia Vikanders som Lilla My och Ynk. Det är förstås bra marknadsföring att ha kända namn med i filmen samtidigt som det också blir lite fel. För Mumintrollen talar ju finlandssvenska.
Helt rikssvensk är filmen ändå inte, Maria Sid gör Muminmammans röst, Nina Hukkinen och Niklas Åkerfelt hörs i flere olika roller och Stina Ekblad hör vi bland annat som berättare och som Too-ticki.
