När Patricia Östman var tretton år blev hon kär för första gången - och förvirrad. Hon är kristen och hade förälskat sig i en flicka.
- Och som jag förstod bibeln betydde det här att jag skulle hamna i helvetet, säger hon.
Samtidigt kunde hon inte tro på sin brutala tolkning, eftersom hon kände att Gud var med henne och att han svarade på hennes böner.
- Rätt förbryllande, säger Patricia som i perioder känt att hela hon har varit fel.
Hela jag är en stor synd, jag kan inte krypa ur mitt eget skinn, jag ska inte vara så här!
Patricia minns känslor från tonåren
Ett par år senare, när Patricia var på gymmet i Närpes och tränade, fick hon syn på en kvinna som också berörde henne starkt.
- Det var tydligt att hon ätit manliga hormoner och det gjorde mig så upprörd att jag sprang ut och grät, säger Patricia.
Hon minns det som en slags vision från framtiden.
- Jag grät och tänkte nej, nej, nej. Och innerst inne visste jag att ja, en dag kommer jag själv att göra samma sak.
Patricia misstänkte att det var därför hon blev kär i flickor, för att hon själv kände sig som en pojke inuti.
- Problemet blev ju inte mindre av att jag är kristen, säger Patricia som alltid tagit tron på allvar, också när det varit svårt att veta hur Gud tänker.
Då hon haft relationer med kvinnor har hon gjort slut för att det känts fel.
- Mina känslor var så motstridiga, säger Patricia. Jag tänkte att det inte är Guds avsikt att jag ska ha kärleksrelationer med kvinnor, men det var ändå alltid fruktansvärt att göra slut.
Hennes önskan var egentligen att få bilda en helt vanlig familj och att själv få vara en bra make och pappa.
Byter namn från Patricia till Patrick
Ångesten över kroppen fick också Patricia att börja ta manliga hormoner till sist och hon tyckte om förändringen.
Men ändå slutade hon att ta dem vissa gånger, för att hon inte kunde veta om det faktiskt var rätt.
- För tänk om det finns en djupare dimension i det här som jag bara inte förstår?
Hon vet åtminstone att hon aldrig har trivts med sitt feminina förnamn. Därför kallas Patricia också oftast för Pö, och om hon en dag genomför ett könsbyte fullt ut byter hon kanske förnamn till Patrick.
- Mitt andra namn Irene byter jag kanske ut till Fred, säger Pö, eftersom Irene betyder fred.
- Om jag är ärlig mot mig själv så är homosexualitet inte Guds tanke, säger Pö, och det har jag accepterat även om det är lite obekvämt. Men är det rätt för mig att vara med en kvinna om jag byter kön?
- Och då är frågan... Exakt när blir det rätt? Hur länge måste jag ta manliga hormoner? Hur många operationer måste jag göra förrän Gud tycker att jag är så pass mycket man att jag kan vara med en kvinna?
Det här har Pö funderat mycket på och enligt henne är det också någonting som inte går ihop. För även om hon blir en man så har hon ju fortfarande exakt samma känslor för kvinnor som hon hade innan.
Mådde extra dåligt över kroppen på somrarna
Senaste semester mådde Pö ändå så pass dåligt över sin egen kropp att hon beslöt sig för att göra något åt den.
På somrarna när man har mindre kläder på sig påminns hon extra mycket om brösten, som hon heller aldrig trivts med, och till sist fick hon nog.
- Bröstregionen har varit ett problem för mig sen tonåren, säger Pö. En för varm bh kunde förstöra en hel dag.
En skavande bh tog ner humöret kapitalt
Pö
Vissa mänskor säger att Pö är stark och modig när hon börjat korrigera kroppen. Själv ser hon lite annorlunda på det. Ibland tänker hon till och med att hon är svag och att hon förlorat en slags kamp.
- Jag är ju född med en konflikt, säger Pö. Konflikten är en del av mig, men nu försöker jag ändå lösa den med hormoner och operationer.
Egentligen hade Pö velat vara en förebild för andra som känner att de inte passar in.
- Att de som växer upp idag inte ska behöva känna att de måste ändra på sin kropp ifall de inte känner att de passar in i rollen som pojke eller flicka, säger Pö.
Trots det känner hon själv en lättnad för varje sak som hon förändrar på kroppen. Att kunna titta sig i spegeln och se mer och mer av sig själv där. Men hon vill inte bli för självcentrerad heller.
Det är lätt hänt då fokuset är stort på utseendet, så hon försöker också minnas att ha perspektiv.
Perspektiv får Pö genom att måla, trumma, träna och umgås med vänner.
Hennes tro på Gud har också lärt henne att meningen med livet inte bara är att söka egen lycka, utan även andras.
Därför engagerar sig hon sig också mycket i de asylsökande som kommit till Närpes och har blivit nära vän med flera av dem, speciellt med en somalisk kvinna.
Hon berättade för Pö om en transsexuell kvinna i Somalia som blev våldtagen av fyra män som straff.
- Transsexualismen finns överallt, säger Pö, den är inte ett modernt och västerländskt dilemma.
- Men den här kvinnan blev aldrig sig själv igen efter våldtäkten. Hon fick mentala problem. Det är fruktansvärt att tänka på.
Vill simma med bara badbyxor
Pö har också många vänner från Israel, eftersom det judiska folkets öde ligger henne varmt om hjärtat, och så fort hon känner sig tillräckligt bekväm i kroppen tänker hon åka dit igen.
Kanske när hon fått nytt namn och pass.
- Det ska bli härligt att snorkla där bland alla fiskar och koraller, säger Pö. Och den här gången i bara badbyxor. Det längtar jag massor efter.
När Pö märkte att hon inte övergivit Gud och att Gud heller inte övergivit henne, så blev uppenbarelsen nästan lika stor som på gymmet i Närpes, när hon sprang ut och grät.
- För Gud är den inre mänskan viktigast, tror Pö. Gud kräver inte att jag ska bli kvinnlig, utan han vill nog mest att jag ska bli mera lik honom. Gästvänlig och kärleksfull.
- Så han älskar säkert mig också. Lika mycket som alla andra syndare.