Darkest Hour handlar om Winston Churchills första veckor som premiärminister i maj 1940. Och trots att man vet hur det går är det både spännande och spektakulärt, lite som House of Cards på 10 Downing Street.
När Churchill (Gary Oldman) blir vald till premiärminister kastas han direkt in i en nästintill omöjlig uppgift. De tyska trupperna är på frammarsch, Belgien och Nederländerna är invaderade, Frankrike antagligen följande land att falla och den brittiska armén är snart omringad på stranden i Dunkerque.
I krigskabinettet lutar allt fler åt att starta fredsförhandlingar medan Churchill febrilt försöker övertyga krigskabinettet om att man inte kan förhandla med den där herr Hitler.
Churchill är inte omtyckt. Det blir också snabbt klart att fienderna här inte bara är Hitler och Mussolini utan även de egna partikamraterna, som helst vill se Churchill avsatt.
Det är i denna mörka stund vi möter Churchill.
Churchill är på tapeten
Regissören Joe Wright (Pride & Prejudice, Atonement, Anna Karenina) och manusförfattaren Anthony McCarten (The Theory of Everything) har skapat en film som är fängslande och visuellt snygg. Men en film som helt klart är intressantare om du har ett litet hum om historien.
Churchill blev en symbol för britternas vilja att kämpa mot nazismen och filmen är därför en hyllning till hans förmåga att se vartåt det barkade. Att han valde att kämpa då de andra ville ge efter.
Men Churchill var också en politisk gigant. Därför dyker det med jämna mellanrum upp nya filmer och dokumentärer om honom.
Ifjol kom Churchill som handlar om tiden före landstigningen i Normandie och aktuell har han också varit i tv-serien The Crown.
Blir det en Oscar för Oldman?
I Darkest Hour ser vi en Churchill som tar sig an sitt jobb med iver, frenesi, och otålighet. Han är en man som startar dagen med whiskey och bacon, har han inte en cigarr i mungipan håller han en i handen. Han är bufflig men har humor. Han är fryntlig men också lättretlig, speciellt om hans sekreterare Elizabeth (Lily James) inte tillräckligt snabbt får nedskrivet allt det han dikterar.
Den enda som verkar kunna ryta tillbaka är hans hustru Clementine (Kristin Scott Thomas). Det är också inför henne han visar sin osäkerhet och det tvivel han bär på.
Fast då Churchill tvivlar som mest, stiger han ur sin bil och går ner i tunnelbanan (för första gången i sitt liv) och där möter han folket. Och inser att han har rätt.
Gary Oldman (The Dark Knight, Tinker, Tailor, Soldier, Spy) i rollen som Churchill är fullkomligt strålande.
Man får känslan av att Oldman själv njuter av att få spela en person som är smart, rolig, tvivlande och otålig. Den här rollen gör honom också till en mycket stark kandidat till en Oscar för bästa manliga huvudroll.
Parallellfilm till Dunkirk
Darkest Hour kan egentligen ses som en utmärkt parallellfilm till Christopher Nolans Dunkirk (2017).
Där Dunkirk handlar om soldaterna omringade på stranden och den dramatiska evakueringen får vi nu i Darkest Hour veta vad som sker i London samtidigt.
Här ska också påpekas att regissören Joe Wright själv skildrat Dunkirk i en makalös fem minuter lång scen i Atonement (2007).
Samtidigt kan man också se Darkest Hour som en slags fristående fortsättning till The King’s Speech (2010). Speciellt som båda filmerna handlar om språket och retorikens betydelse.
Att mobilisera ett språk
Det är Churchills vältalighet som för mig blir filmens intressantaste poäng. Hur den som har ordet, också har makten.
Churchill är känd för sina tal och filmen låter hans talarkonst stå i fokus i flera scener. Ja, vi får höra honom säga ”jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett”.
Handling i filmen bygger också upp mot det kända talet om att vi ska fortsätta kämpa på stränderna, på fälten, på gatorna och bland kullarna och aldrig ge upp. (Samma tal finns även med i filmen Dunkirk.)
Därför lyder filmens mest talande replik ”han mobiliserade det engelska språket och skickade det ut i krig”.
