För Berit Honga har vården av cancerpatienter varit vardag i nästan 40 år. De senaste sju åren har hon arbetat som palliativ sjukskötare och gett patienter i slutskedet av livet stöd och trygghet.
På nyårsafton gjorde Berit sin sista arbetsdag på Österbottens cancerförening. Nu har hon semester fram till pensionen den första april.
Vårdare sen barnsben
Berit är född och uppvuxen i en jordbrukarfamilj i Munsala. Hon är näst yngst av fyra systrar.
– Jag blev den enda vårdaren av oss syskon, de andra blev något inom kontor och ekonomi. Jag visste från början att det inte var min grej, jag var mera praktiskt lagd och ville röra på mig.
Genast Berit fick börja arbeta så handlade det om att ta hand om barn. Hon hade också två fastrar som var sjukskötare, så där fanns förebilder att se upp till.
Berit utbildade sig först till barnskötare i Helsingfors. Det var väldigt svårt att få jobb inom det området, i synnerhet i Österbotten. I Helsingfors ville hon inte stanna, så hon studerade vidare till sjukskötare i Vasa och fick examen år 1975.
Berit specialiserade sig sedan vidare och år 1980 började hon arbeta på den onkologiska avdelningen på Vasa centralsjukhus. Hon var först biträdande avdelningsskötare, sedan avdelningsskötare.
Maken gick bort
Berit har också själv på nära håll fått uppleva cancern. Hennes första make drabbades år 2001 av prostatacancer.
– Genast vi fick diagnosen var det klart att han kommer att dö. Han var sjuk ett år, den sista tiden vårdade vi honom där hemma.
Det här gav Berit två insikter. För det första hur bra det kan kännas att man som närstående kan hjälpa den sjuka och ge trygghet i hemmet.
– Sen kom också insikten i hur otroligt tungt det är. Jag var ju utbildad sjukskötare, men jag blev fullständigt utmattad.
Berit arbetade vidare på onkologen, men upplevelsen av hur maken insjuknade och dog gav henne tanken att hon ville göra något annat - hon visste bara inte vad.
– Men sedan då den här tjänsten blev lediganslagen så kände jag att det är det här jag vill göra.
Skapa trygghet
En palliativ sjukskötare ger vård åt patienter i slutskedet av en sjukdom som har visat sig vara obotlig. Man finns där och skapar trygghet för patienten och de anhöriga.
– Ibland tycker jag att jag är lika mycket socialarbetare som sjukskötare. Det är intyg, ekonomi och hjälpmedel - man gör det som behövs.
Att arbeta med döende patienter är psykiskt påfrestande. Berit säger att antingen kan man jobba med det eller så kan man det inte.
– Det såg jag redan på onkologen att det fanns de som inte klarade av att acceptera att här kan man inte bota, utan bara lindra.
Det handlar om att uppleva arbetet som meningsfullt och att man kan göra något för patienten. Sjukdomen går inte att rå på men man kan lindra symptom och ångest och de anhörigas hjälplöshet.
Se till helheten
Var och en som får en cancerdiagnos reagerar förstås på sitt eget sätt. Berit säger att för var och en vore det ändå bra att vara öppen och villig att diskutera vad som har hänt med omgivningen
– Det brukar jag ta upp om jag märker att alla går och tänker på samma sak, men ingen vågar prata om det. Då brukar jag försöka hjälpa dem att prata om det svåra.
Även om vårdaryrket är tungt och inget man blir rik på så är Berit nöjd. Hon har aldrig ångrat sitt yrkesval.
– Jag är ännu helt övertygad om att det var det rätta valet.
