Hur beskriver man ren vidrig ondska, utan att låta ondskan få all uppmärksamhet? Sju år efter terrordådet i Oslo löser regissören Erik Poppe problemet med att ställa offren i centrum. Hans norska film lyckas förmedla ungdomarnas skräck, men undviker spekulativ exploatering av våld och död.
Hur tänker man om man bestämmer sig för att göra en spelfilm om ett så fruktansvärt hatfyllt terrordåd som tog så många liv, 77 stycken, 69 av dem på ett ungdomsläger på ön Utöya.
Norska regissören Erik Poppe förklarar sig med att han velat att de oskyldiga unga Utöya-offren ska få ”återerövra berättelsen”. Och det har han gjort genom att så gott som helt lämna massmördaren utanför historien, bara vid ett par tillfällen ser man avlägset skymten av honom. Det här ska inte vara hans historia, det är inte honom vi ska minnas, och det har Poppe & manusförfattarna löst snyggt.
- Det har varit så mycket fokus på terroristen, tillägger han. Eller på hur mycket man ska putsa upp efter bombdådet i centrala Oslo, eller var minnesmärket ska placeras. Allt det samtidigt som händelserna på Utöya har hamnat i skymundan.
Men de etiska problemen med projektet då?
Den frågan ska Erik Poppe strax besvara. Först några ord om filmen.
72 Utöya-minuter i realtid
Allting börjar med några få bilder som övervakningskameror fångade, då Oslo skakades av en väldig explosion. Det behövs inga förklaringar. Det behövs bara några få sekunder, och man förstår allvaret direkt.
Efter det förflyttar vi oss ut till Utöya. Först i bild, en ung kvinna som riktar blicken rakt in i kameran, rakt mot oss, och säger ”ni kommer inte att förstå, men lyssna på mej”. Redan det är en stark ärlig bild, också om vi sedan får se att hon egentligen pratar med sin mamma i en handsfree-telefon.
Så får vi uppleva ett dussin sorglösa minuter av tonårstjafs och lekfullhet och bagatellproblem. Det är som om Poppe ville berätta; i vår vardag kan ett ostädat tält eller äckliga chips kännas som ett jobbigt problem. Men hallå! På riktigt?
Så hör man de första skotten, ser de första panikreaktionerna. Och så följer vi i realtid alla 72 minuter som skjutandet pågick, allting fångat i en enda tagning.
En orsak till att jag köper filmen är att det aldrig frossas i våld, vi ser ingen som blir skjuten. Och det behövs inte, det är tillräckligt ångestfyllt och förskräckligt i alla fall. Dramat finns ju där. Det avgörande är att inte göra för mycket av det. Och det lyckas Poppe så gott som hela filmen igenom undvika.
Under de 72 fruktansvärda minuterna på Utöya dog 69 människor, 99 skadades allvarligt, ytterligare 300 traumatiserades. Gör man en film av det kan resultatet inte vara annat än gastkramande, för som Poppe konstaterar; ”jag har som så många andra följt med hur nyfascismen i Europa växer, och då måste vi också visa hur högerextremismen kan se ut”.
Men han lyckas faktiskt också få in några sanslöst vackra ögonblick i filmen; mänsklig godhet, solidaritet, skönhet. Som en påminnelse om att detta också finns, och vi kan välja, att försöka förhindra att något liknande sker igen.
Världspremiär i Berlin tillsammans med överlevande från tragedin
Då filmen fick sin världspremiär i våras, under Berlins filmfestival, möttes den av ovanligt intensiv koncentrerad tystnad hos de tusen journalister och inbjudna i biosalongen.
Under presskonferensen efteråt fanns också tre unga som upplevde Utöya-tragedin närvarande, tre ”överlevare” som de kallas.
- Utan stödet från dem och deras uttalade önskan att historien måste berättas, hade det aldrig blivit en film, berättar Erik Poppe. Vi har ända från start samtalat väldigt mycket med de berörda. De har hela tiden funnits vid min sida, de har gett feedback och kommit med korrigeringar, så att vi skulle kunna göra filmen så trovärdig som möjligt.
- Vi funderade på att skapa tre separata historier som skulle vara exakt baserade på verkligheten. Men vi valde att på basen av alla historier vi hörde skriva en fiktiv berättelse, av etiska skäl, så ingen skulle kunna känna igen en anhörig eller bekant då de såg filmen.
Som att sända skådespelarna in i ett 70 minuters helvete
En avgörande del av det förberedande arbetet handlade om att hitta rätt skådespelare.
- Jag sökte i nästan ett helt år över hela Norge, fortsätter Erik. Och här handlade det också om att hitta personer som skulle klara av att göra filmen. Jag visste att det skulle bli ett riktigt tufft projekt för alla inblandade, det var som att sända skådespelarna rakt in i helvetet för 70 minuter.
Efter långa förberedelser och repetitioner åkte teamet sedan ut till ön, repeterade i ytterligare en vecka – och så började man spela in.
- Vi hade fem dagar. Varje dag spelade vi in hela förloppet i ett kör, en enda gång. Det var omöjligt att göra fler tagningar, resten av dagen behövde vi för debriefing. Vi hade också psykologer på plats, hela tiden, så alla skulle ha någon att tala med om det skulle behövas.
- Det här var en film som skulle vara svår att spela med i, för vem som helst, och nu skulle det dessutom göras av unga amatörer.
Säger Erik, och vänder sig mot 19-åriga Andrea Berntzen som spelar filmens huvudkaraktär, den unga kvinnan som följer oss genom händelserna.
- Det var hon som skulle bära hela filmen, och jag måste säga att jag aldrig tidigare har arbetat med en sådan talang som Andrea.
Då ser hon uppriktigt överrumplad ut. Stolt också, på ett litet förläget sätt.
Och hur var det för henne? Andrea Berntzen berättar att hon var tolv år vid tiden för terrordådet, och att hon inte minns annat än att hon ”var rädd”.
- Då jag först hörde om filmprojektet tyckte jag att det var för tidigt, det var många som tyckte det, säger hon.
- Men då jag läste manuskriptet och märkte att fokuset låg på ungdomarna och att det skulle göras just såhär, liksom rakt av, utan musik och editering, då tänkte jag att okej, om det ska göras en film så känns det här helt rätt.
Till slut stiger också en av överlevarna upp, en ung kvinna.
- För mej berättar den här filmen det som för många är så omöjligt att berätta. Då jag har försökt förklara vad jag var med om så blir det aldrig riktigt rätt, men där kan film som konstform berätta något som skrift och tal inte lyckas med. Så nu kan jag säga att, se filmen, och så pratar vi efter det.
- Dessutom visar filmen fram vad högerextremismen kan leda till. Det här är hat i dess klaraste form, och det måste vi stå upp emot.
”Vi vet redan tillräckligt om terroristen, men inte om offren”
Några veckor inför filmens biopremiär i Finland, ringer jag upp Erik Poppe för att höra om hur filmen tagits emot i Norge. Där hade ju många ifrågasatt det meningsfulla med att alls göra en film om tragedin.
- Men det var före filmen kom, konstaterar han.
- Då trodde många att de visste vad som hade hänt på Utöya, men när de såg filmen fick de ett korrigerat intryck. Det var som om alla ord ändå inte hade varit tillräckligt, och att de först när filmen kom på riktigt förstod vad som hade hänt.
- Det vi vet tillräckligt om är ju terroristen. Men om vi ska kunna förstå det som hände, om publiken ska kunna bli uppmuntrad att handla, då måste de kunna bli delaktiga i känslan av vilket övergrepp det var. Sen ska man tänka, vad kan jag göra för att förhindra att det sker igen.
- Och just det har varit reaktionen här i Norge, filmen har gett upphov till många sammanhang där man diskuterar just det, vad kan vi göra för att förhindra att det sker igen.
Det måste väl kännas fint också för dej, att det faktiskt har blivit så?
- Ja det känns fint. Men vi ska också komma ihåg orsaken till att det kunnat ske, att filmen kunnat bli så trovärdig. Och det är stödet som de överlevande har gett.
- Är det nån som ska lyftas fram så är det dessa unga mänskor som fortsättningsvis sliter för att kunna återvända till ett normalt liv, och samtidigt har velat investera ett par år av sina liv för att hjälpa mej att göra en trovärdig film. De är de riktiga hjältarna i det här.
Efter världspremiären, då Erik Poppe berättade att han och teamet hade spelat in hela filmen fem gånger, ville han inte berätta vilken tagning som han till slut hade valt att använda.
Det spelar förstås ingen roll, men jag är ändå nyfiken. Och nu kan han avslöja svaret.
- Det var den tredje tagningen som jag använde, för att den hade den starkaste representationen av det som hänt.
- För varje dag vi spelade in blev allting mera precist och trovärdigt, men efter så intensiva tre månader blev det samtidigt allt mer ansträngande för skådespelarna. Under torsdagen och fredagen var det många som började gråta, vissa bröt ihop, egentligen precis så som det också på riktigt hade hänt på Utöya. Men samtidigt förlorade jag en del av historiens kraft, så därför valde jag bort de tagningarna.
Efter att Erik Poppes Utöya-film fick sin premiär, har också andra projekt om terroristattacken blivit till. Alldeles nyligen fick Paul Greengrass’ Utöyafilm baserad på Åsne Seierstads bok "En av oss" sin premiär. I dagarna har också svenska Carl Javérs dokumentärfilm Rekonstruktion Utöya fått sin biopremiär, han har tillsammans med tolv ungdomar rekonstruerat de ungas upplevelser i en svartmålad filmstudio. Dessutom producerar norska NRK en dramaserie om människor som via sitt arbete kom i kontakt med tragedin, den ska få sin premiär under 2019.