”Välkommen till NeoScandia. Du kommer knappast in, men det är lätt att bli visad ut. Det blir inte vackrare än så här, tro mig. Det blir inte renare.”
Så lyder de första meningarna i Hannele Mikaela Taivassalos och Catherine Anyango Grünewalds grafiska serieberättelse Scandorama som är en dystopi där vår samtid reflekteras i en möjlig framtid.
- Scandorama är en ny stat som de nordiska länderna i sin självgodhet gått samman för att bilda. Avsikten är att skapa en idyllstat som stänger sina gränser och som på alla sätt försöker bli ett vackert och rent samhälle. För att uppnå detta skyr man inga medel, man går till och med in för att förädla människor, berättar Hannele Mikaela Taivassalo.
Dystopin tacksam för att skildra den tid vi lever i
Under litteraturfestivalen LittFest i Umeå i helgen (15-17.3) deltog Hannele Mikaela Taivassalo i en diskussion om dystopier och samtalsdeltagarna var eniga om att de dystopiska skildringarna ökat markant under de senaste åren.
Allmänt sett har dystopin varit en populär genre strax innan ett världskrig brutit ut eller innan det skett ett politiskt/samhälleligt sammanbrott av något slag.
Hannele Mikaela Taivassalos val att skriva en dystopisk berättelse handlar också om att försöka greppa och skildra den tid vi lever i:
- För mig handlar det om en politisk och social frustration, ja till och med vrede. I Scandorama tar jag fasta på frågor som är aktuella i den finländska politiken idag, men också på ett mer globalt plan.
I Scandorama ger sig Hannele Mikaela Taivassalo ikast med frågor kring flyktingskap, främlingsfientlighet och nationalism, men också miljöförstörelse och våra krympande naturresurser.
Enligt Hannele Mikaela Taivassalo är dystopin ett tacksamt ställe att ta tag i och att utforska dagsaktuella frågor:
- I dystopin kan man dra frågor till sin spets, man kan tänka och fundera kring frågor om vad som skulle kunna hända ifall vi gör si eller så, om vi väljer den ena eller den andra vägen.
En berättelse som en uppenbarelse
I Scandorama rör vi oss mellan olika världar och olika platser som den sjabbiga ruinstaden Helsingy City och Stohome City, den rena staden där de vackra människorna bor.
I Helsingy City finns det statliga laboratoriet Gentek där man utför experiment på folk som fallit genom skyddsnätsmaskorna. Människorna/människovarelserna är försökskaniner i olika experiment och genetiska ingrepp avsedda att göra dem till exemplariska, nyttiga och dugliga samhällsmedborgare i idyllsamhället NeoScandia.
De oönskade, de missanpassade och de som hamnar utanför alla sammanhang lever för sin del ett ljusskyggt liv i Scunderground.
Om det finns ett hopp i Scandorama hittar man det i de motkrafter som försöker bjuda motstånd och visa på alternativ:
- Här finns en motståndsrörelse som försöker undergräva den rådande makten och samhällsordningen. Här finns kärlek, även om den ter sig hopplös. Och här finns möten mellan människor. Det är i de små ögonblicken av medmänsklighet som hoppet finns.
Hannele Mikaela Taivassalo berättar att historien om Scandorama kom till henne som en blixt från klar himmel, som en uppenbarelse, strax efter att hon avslutat arbetet med romanen In transit:
- Det låter som mytologi, och det blir givetvis mytologi när jag berättar det, men det är alldeles sant. Det var just sådär romantiskt som man föreställer sig att det kan vara när man får en idé, som när en blixt slår ner i ett litet stackars huvud.
- Efter att jag blivit klar med min förra roman hade jag tänkt ta en längre paus, bara vila och läsa. Men efter 20 minuter i sängen kändes det som om mitt huvud klövs itu, jag befruktades med en idé och Scandorama steg ut. Det var en otroligt stark känsla, och jag bara visste att jag måste skriva den här berättelsen.
En rå och grovkornig bildvärld
Hannele Mikaela Taivassalo visste också med ens att den dystopiska berättelsen måste vara bildsatt för att få ett visuellt uttryck.
- Jag såg jättetydligt framför mig vad som skulle hända i berättelsen, och ursprungligen skrev jag ett manus som i hög grad var ett bildmanus och som fungerade lite som ett filmmanus. Från början såg jag bilderna som ett slags rum mer än bilder med en viss stil.
- Jag funderade givetvis på om illustrationerna skall vara åt det renlinjiga hållet eller om de skall vara mer grovkorniga, men när jag fick se prov på Catherine Anyango Grünewalds illustrationer, bilder och konst kände jag på något sätt igen mig. Jag gillade skarpt det grovkorniga och råa i hennes bilder. Här fanns också ett tematiskt anslag som jag kände igen.
Catherine Anyango Grünewalds råa och intensiva illustrationer i Scandorama går i olika nyanser av svart-grått-vitt-blått.
- Vårt samarbete har varit tätt och intensivt även om vi bor på olika håll, jag i Helsingfors/Helsingy City och hon i Stockholm/Stohome City. Vårt förlag och vi själva ville få ut boken så fort som möjligt eftersom vi alla tyckte att temat är brännande aktuellt just nu.
Under arbetets gång har det dykt upp en del intressanta frågor kring bildvärlden som tvingat Hannele Mikaela att tänka till om vad hon avser rent konkret med olika detaljer eller olika föremål:
- Om ett föremål ska placeras i ett rum bör man till exempel veta vad det är för ett föremål, hur stort eller hur tungt det är så att det blir rätt.
- Jag har njutit oerhört av att skriva en klassisk science-fictionish dystopi och att använda mig av olika troper och berättargrepp som hör samman med just den här typen av berättelser.
- Men när man skapar en framtidsvärld måste man veta varför samhället fungerar på ett visst sätt, vad använder de för teknik, hur fungerar de genetiska ingreppen man utför på människor … Allt det här finns inte i själva boken, men det är sådant som jag varit tvungen att ta reda på för mig själv som bakgrundsforskning i arbetet med berättelsen.
Lyssna på hela intervjun med Hannele Mikaela Taivassalo: