Det är inte alltid så uttalat ifall dockan är en pojke eller en flicka, eller vuxen eller barn. Dockor kan vara något där mittemellan alla de där traditionella rollerna. Det säger Stefanie af Björksten som skapade barnprogrammet Hittehatt år 2014.
Stefanie af Björksten studerar för tillfället barnkultur vid Stockholms universitet. Vi intervjuade henne om orsakerna till att Hittehatt är just ett dockprogram och om målen med programmet.
- Vad ville du att barnen skulle erbjudas genom programmet?
Då vi utvecklade konceptet började vi med karaktärerna. Jag ville att karaktärerna skulle vara väldigt olika både till utseende och personlighet och genom det visa att det finns något bra med precis alla egenskaper man har som person vare sig man är känslig, pedant, temperamentsfull, bekväm, påhittig, introvert, extrovert eller försiktig.
Genom historierna i serien ville jag att barnen skulle se att alla de här väldigt olika karaktärerna är bra på väldigt olika saker, men att det ofta är bäst att göra saker tillsammans för då kan man använda sig av mer än bara sina egna egenskaper och kunskaper.
Jag har inspirerats mycket av böcker om självkänsla och tycker att det känns viktigt att barn ska få känna att de är bra för att de är just som de är och inte för att de t.ex. lärt sig att räkna till tio, ritat en avancerad teckning eller lärt sig att sitta stilla vid matbordet.
Barn är inte halvfärdiga vuxna, utan bra och viktiga just precis som de är just nu och deras funderingar om livet är värda att lyssna på.
Det kändes viktigt att serien skulle handla om sådant som barn själva funderar på och sådana känslor och händelser som kan uppstå i deras vardag, som att vara rädd för något men tvingas konfrontera sin rädsla, att vilja leka något som inte kompisen vill, att bli avundsjuk och så vidare.
Tanken är inte att erbjuda lösningar och säga ”titta, såhär löser du det här” utan att skapa igenkänning och visa att det är ok att känna och reagera si eller så.
De flesta småbarns, och vuxnas, vardag är ju en känslomässig berg-och-dal-bana som rymmer väldigt många slags känslor, och tanken var att man i serien behandlar och leker med dessa.
- Varför valde du att använda dockor?
Jag ville göra ett dockprogram för att jag tycker att dockor är så roliga att skriva för. Jag tycker det finns mera utrymme för olika slags egenskaper i en docka än i en människa då det inte alltid är så uttalat ifall dockan är en pojke eller en flicka, eller om det ska föreställa en vuxen eller ett barn. Dockor kan vara något där mittemellan alla de där traditionella rollerna.
Mer blir möjligt då man som tittare inte har så många förutfattade meningar om hur en viss karaktär kommer att bete sig. Genom att använda dockor och helkroppsdräkter fick jag också större variation på utseende och storlek på karaktärerna vilket var en av grundidéerna.
- Vilken av karaktärerna liknar du mest själv?
Jag är nog en blandning av Kusel och Vimmel, tror jag. Liksom Vimmel älskar jag att hitta på historier och är inte rädd för att stå i centrum.
Men på samma gång är jag ganska känslig, som Kusel som tar in alla stämningar och tycker om när alla har det bra. Och så gillar jag yoga precis som Kusel.