Blicken är vänlig men fokuserad och svaren kommer snabbt när Veronica Kalhori, 33, minns de främsta intrycken från studietiden i Åbo.
- Biocity var mitt andra hem. Och så alla fina studiekompisar och lärare. Och Aura å förstås.
Det varmaste Åbominnet är också det mest personliga.
- Min son, Oscar, föddes här i Åbo. Prins Oscar kallar jag honom!
Nu är hon i Åbo igen, den här gången inbjuden av Åbo Akademi som under veckoslutet höll öppet hus som ett led i universitetets 100-års firande.
Kalhori ska medverka i en panel som diskuterar mångfald i studierna och arbetslivet. Hon och de övriga paneldeltagarna beskrivs i programmet som ”alumner med en bakgrund och ett perspektiv som skiljer sig från det vanliga”.
Beskrivningen är träffande.
För Veronica Kalhoris livsbana och väg in i det finländska samhället och Svenskfinland har varit speciell och långt ifrån självklar.
Från förföljelse i Irak till ett snötäckt Vasa
En kväll i slutet av mars 1999 kantades flygplatsen i Vasa av tjocka snödrivor. När planet landade hade det redan börjat skymma.
Trots att Veronica Kalhori hade hört talas om både snön, kylan och mörkret kom det ändå som en liten chock.
- Herregud, vart har vi kommit? Jag ville ta samma flyg tillbaka till Irak, var mina första tankar.
Att återvända var inte ett alternativ. Kalhori och hennes familj med fyra syskon och föräldrar hade som många andra kurder tvingats lämna Irak på grund av förföljelse och hot.
Det var inte första gången familjen tvingades fly. Hemlandet Iran hade man lämnat tio år tidigare på grund av faderns politiska engagemang.
Nu väntade ännu en flytt, till svenskspråkiga Korsholm där familjen placerades.
Föräldrarna startade en pizzeria, och fjortonåriga Veronica jobbade för att lära sig svenska, bland annat genom att se på svenska TV-program och försöka förstå vad som sades.
- Vi och andra invandrare tänkte alltid att det är en jättebra grej att integreras på svenska, för då kan man alltid flytta till Sverige. Där hade vi bekanta.
I stället bar vägen till Åbo och Åbo Akademi. Valet att studera cellbiologi hade vuxit fram under gymnasietiden i Vasa.
- Jag har alltid intresserat mig för hur människokroppen fungerar och ville egentligen bli läkare.
En särskild gymnasiekurs fick henne ändå på andra tankar.
- Vi hade en kurs som handlar om bioteknologi och då tänkte jag det här är intressant, det här vill jag studera och bli forskare.
Cellbiologen sadlade om och gav sig in i politiken
Kalhori studerade flitigt och blev efter fyra år filosofie magister med cellbiologi som huvudämne. Studierna intresserade alltid mer än festerna och nattlivet.
- När mina kompisar festade på veckosluten satt jag hemma och läste till tent. Det blev aldrig något sitzande för mig.
Efter magisterexamen beslöt Kalhori att fortsätta forska med siktet inställt på en doktorsavhandling.
Doktorsavhandlingen blev färdig år 2015 och det naturliga valet hade förmodligen varit att fortsätta som forskare eller ta ett jobb inom läkemedelsbranschen.
I stället valde Kalhori att helt byta bana.
Cancerforskningen och den akademiska världen byttes ut mot politiskt engagemang för snart fyra år sedan.
- Jag har alltid varit intresserad av politik och av att påverka. Krisen i Mellanöstern fick mig att ta steget ut och bli aktiv själv.
Jag har bara jobbat hårt och följt mitt eget intresse utan att så hemskt mycket bry mig om vad andra tänker om mig.
Hon började skriva insändare, delta i politiska diskussioner och kontakta nya människor.
Målmedvetenheten och viljan att komma vidare fanns där från tidigare.
- Jag har bara jobbat hårt och följt mitt eget intresse utan att så hemskt mycket bry mig om vad andra tänker om mig.
I dag bor hon i Esbo med sin åttaåriga son och jobbar med internationella frågor som riksdagsassistent i Helsingfors.
Människor är så olika. Överallt finns det både goda människor och människor som endast tänker på sig själva
I en tid där samhällsdebatten kring frågor gällande invandring och mångkultur präglas av starka motsättningar och ibland hätska tongångar, känns Veronica Kalhoris egen berättelse som en uppfriskande fläkt.
Det är en berättelse om vad man kan åstadkomma om man tar vara på sina möjligheter.
Veronica Kalhori sneglar på mobiltelefonens klocka. Inom några timmar inleds paneldiskussionen vid Åbo Akademi som förmodligen kommer att beröra några av smärtpunkterna i dagens samhälle: fördomar, rasism och integration.
Vilka tankar väcker det?
- Jag har själv aldrig upplevt direkt rasism.
- Jag tror det är viktigt att minnas att om någon är elak mot en, så kanske man tänker att det påverkar en väldigt mycket, att man inte orkar. Men det där tror jag man inte ska tänka på så mycket utan man ska fortsätta med att vara sig själv och försöka att inte bry sig. Människor är så olika. Överallt finns det både goda människor och människor som endast tänker på sig själva.
Kalhori tänker efter en stund och fortsätter.
- Det är klart det finns det levande exempel på invandrarfientlighet och rasism i Finland. När man hör de historier som andra råkat ut för känns det illa. Ett samhälle som inte vill ta emot människor som inte är födda här är inte ett hållbart samhälle.
Mitt hem är i Esbo där jag bor med min son. Men jag är också kurd, född i Iran och så har jag bott i Irak och kommit till Finland och till Svenskfinland. Vad är jag då?
Du kom själv som ung flykting från Irak till Finland. Vilka råd skulle du ge en ung person i dag som är i samma situation?
- Jag brukar alltid säga att den bästa vägen till integration är att vara tillsammans och göra tillsammans. Ju mer invandrare själva vill vara tillsammans med finländare och finlandssvenskar desto bättre, både för dem själva och hela samhället.
- Lär er språket, skaffa er en utbildning, träffa olika människor.
Du har haft ett omväxlande liv som har fört dig från till Iran till Irak och senare till Finland och svenska Österbotten som flykting. Därefter väntade studier i Åbo och idag bor du i Esbo och jobbar i Helsingfors. Hur skulle du beskriva din egen identitet i dag?
- Jag blir ofta tillfrågad om varifrån jag kommer, och hur jag ser på mig själv. Mitt hem är i Esbo där jag bor med min son. Men jag är också kurd, född i Iran och så har jag bott i Irak och kommit till Finland och till Svenskfinland. Vad är jag då?
- Jag brukar svara att jag är människa och att jag vill respekteras och accepteras just som människa.
- Men jag har ju tillbringat största delen av mitt liv bland finlandssvenskar, så jag kan väl säga att känner mig som människa i första hand och finlandssvensk i andra hand.