Den 35-åriga kvinnan visar bilder på ett överfullt gammalt nordkoreanskt tåg, proppfullt med människor, som hänger sig fast där de får plats, till och med på taket och mellan tågvagnarna.
- Det är så där det gick med min far under hungeråren på 1990-talet. Han skadades då han tjuvåkte på tåget och hamnade i kläm mellan vagnarna och invalidiserades, berättar Oh Ji-Hyun.
- Vi hade inget annat att äta då än gräs, bark och ekollon och min mamma såg inget annat alternativ än att ta med mig för att jobba en månad eller så i Kina, som låg nära vår hemprovins. Min bror stannade hemma för att ta hand om vår far medan vi for iväg i hopp om att skaffa mat och pengar.
- Jag var bara 17 år gammal då, men min mamma ansåg att det var värt risken att ta oss över gränsfloden Tumen, för annars hade vi svultit ihjäl berättar Oh Ji-Hyun, vilket inte är hennes riktiga namn.
Hon vill inte heller fotograferas så att hon kunde identifieras eftersom det kunde skada släktingar som ännu är i Nordkorea. Släktingar som hon inte har sett sedan den där dagen den sista april år 1998, då hon såg sitt hemland för sista gången.
Kidnappades genast
- Vi var nära att drunkna men kom ändå på något sätt över floden. Vi såg upplysta hus, så vi knackade på dörrar men först i det fjärde huset gav de oss mat och hjälp. Det visade sig att de var skurkar som kidnappade oss. De skiljde oss åt och jag såldes till en restaurang. Min mamma såg jag inte därefter på många år, berättar Oh tårfyllt.
Hon arbetade på restaurangen i nästan två år utan lön, innan hon flydde till Shenyang nära den nordkoreanska gränsen.
Vi nordkoreaner var som grodor i en brunn, vi kunde inte se något annat.
Oh Jil-Hyun
Oh försökte hitta sin mamma, men hon kände ingen i Shenyang och talade inte kinesiska så hon kidnappades igen av en liga som sålde henne vidare till en äldre kinesisk man som ingen vill gifta sig med.
- Jag fick en dotter med honom men han var våldsam och alkoholiserad, så jag försökte fly med min lilla dotter. Det lyckades inte utan jag kidnappades igen då jag letade efter mamma och såldes en tredje gång, denna gång till en yngre kines.
- Min yngsta dotter som blev kvar med sin far, har jag aldrig sett sedan dess, berättar Oh medan hon torkar sina ögon.
Oh fick en dotter med sin nya, yngre man som hon till en början var nöjd med. Men även han blev med tiden våldsam och alkoholiserad.
Han led dessutom av mentala problem, så svärmodern uppmanade Oh att fly till Sydkorea utan sin dotter som då var fyra år gammal.
Via Burma till Thailand
Två tredjedelar av de drygt 30 000 nordkoreanska avhopparna i Sydkorea är kvinnor och många av dem har fått utstå liknande hemskheter som Oh. Rutten som de tar för att fly är vanligtvis densamma.
Oh tog kontakt med pålitliga sydkoreanska människosmugglare som hjälpte henne att fly från Kina utan identitetshandlingar.
Oh tog sig till södra Kina där hon smugglades över gränsen till Burma och vidare till Thailand, där hon sökte hjälp på den sydkoreanska ambassaden i Bangkok.
Väl framme i Sydkorea genomgick hon en sex månader lång "omorienteringskurs" där hon lärde sig att anpassa sig till sitt nya hemland.
Hon fick till en början arbete på en fabrik, men hon utbildade sig och fick till slut jobb på ett kontor där hon fortfarande är efter nio år i Sydkorea.
Det var väl det att alla lyktstolpar var av dyrbart rostfritt stål, för i Nordkorea var de alltid av trä
Och vad var det som överraskade henne mest i Sydkorea jämfört med Nordkorea?
- Det var väl det att alla lyktstolpar var av dyrbart rostfritt stål, för i Nordkorea var de alltid av trä.
- Det andra som jag tyckte var mest förbryllande var att sydkoreanerna alltid bjöd på efterrätt vid varje måltid. Det fick vi sällan i Nordkorea säger Oh Jil-Hyun.
Hon medger att en del sydkoreaner hade starka fördomar mot nordkoreaner då hon anlände, det märkte hon på sin första arbetsplats.
- Men det är bättre nu, folk här har förståelse för vad vi har gått igenom, säger Oh.
Betalade för dottern och modern
Hon kände sig alltså trygg men det gnagde i henne hela tiden, eftersom hon längtade vansinnigt efter sina döttrar och sin mor i Kina, samt fadern och brodern hemma i Nordkorea.
- Min mamma greps av kinesiska poliser som skickade henne tillbaka till Nordkorea där hon genast förpassades till ett arbetsläger. Hon blev sjuk där och frigavs eftersom hon inte kunde utföra straffarbete.
Även fadern och brodern skulle skickas till ett arbetsläger, men de lyckades muta lokala myndigheter och klarade sig undan, berättar Oh som febrilt sparade pengar i Sydkorea för att få sina anhöriga till Sydkorea.
Jag har gråtit och gråtit i hela mitt liv, men nu är jag äntligen lycklig
Först kom hennes tioåriga dotter som hon inte hade sett på sex år. Hon använde samma burmesiska rutt som Oh själv använde. Sedan kom modern.
- Min far dog för tio år sedan och min mor flydde på nytt till Kina där jag efter många om och men fick kontakt med henne. Jag gav pengar åt sydkoreanska smugglare som via kinesiska mellanhänder lyckades ta henne ut ur Kina.
Modern är numera pensionär i Sydkorea medan dottern studerar. Själv har hon gift sig med en sydkorean.
- Jag har gråtit och gråtit i hela mitt liv, men nu är jag äntligen lycklig.
Hatar dynastin Kim
- Vi nordkoreaner var som grodor i en brunn, vi kunde inte se något annat. Propagandan var effektiv och vi var alla övertygade om att alla i hela världen levde som vi, i ett socialistiskt paradis.
- Allt handlar om familjen Kim. Fick jag en gåva som barn, till exempel karamell, så måste vi alltid ödmjukt tacka Kim Il-Sung eller Kim Jong-Il trots att de inte hade något med gåvan att göra.
Oh Jil-Hyun säger att det var allra värst under Kim Jong-Il.
Det var under hans styre på 1990-talet som svälten tog livet av upp till tre miljoner människor och det totalitära samhället var i upplösningstillstånd på grund av hungern.
- Vi valde att fly för det spelar väl ingen roll om du svälter ihjäl eller om du skjuts. Du kan sitta ner och dö av hunger eller så kan du försöka ta dig över floden och drunkna eller så dödas du av soldater vid gränsen. Det kvittar lika, säger Oh.
Du kan sitta ner och dö av hunger eller så kan du försöka ta dig över floden och drunkna eller så dödas du av soldater vid gränsen. Det kvittar lika
Hon har inget gott att säga om den nye ledaren heller. Kim Jong-Un har visserligen en helt annan stil än sin far och liknar mer sin farfar, den vördade landsfadern Kim Il-Sung, men de är alla av samma skrot och korn anser Oh.
- Kim Il-Sung, Kim Jong-Il eller Kim Jong-Un, de alla lika. De är som galna hundar, det enda som hjälper är en käpp.
- Kim Jong-Un bara lurar omvärlden, Sydkorea och USA. Han kommer att hålla fast vid sina kärnvapen för det enda han är intresserad av är att hålla sin familj vid makten, kosta vad det kosta vill, säger Oh Jil-Hyun.
