Sonden Bepicolombo ska cirkla runt planeten i minst ett år, och tros kunna bidra med mycket ny kunskap. Avfärden sker på hösten.
Rymdsonden ska ta sig till Merkurius - den av vårt solsystems stenplaneter som vi känner till minst om. Planeten är också den som ligger närmast solen.
På vissa områden på Merkurius är det mer än 400 grader varmt, medan det på andra områden kan vara kallare än 170 minusgrader.
Planeten har ingen atmosfär. Den omges istället av en några centimeter tjock så kallad exosfär som förändras i takt med solvindarna, alltså den ström av partiklar som ständigt strömmar från solen ut i solsystemet.
Merkurius är också den minsta planeten i solsystemet. Pluto var tidigare det, men klassificerades som en dvärgplanet år 2006.
Två sonder har tidigare varit i närheten av Merkurius. Båda byggdes av den amerikanska rymdstyrelsen Nasa.
Mariner 10 åkte förbi planeten ett par gånger på 1970-talet och Messenger cirklade runt den i fyra års tid mellan 2011 och 2015 och tog till exempel foton på hela Merkurius.
– Men Messenger konstruerades snabbt och med äldre teknologi. Den byggde inte på några stora tekniska framsteg, medan Bepicolombo är fylld med toppmodern teknologi, säger Karri Muinonen som är professor vid institutionen för fysik vid Helsingfors universitet.
Det innebär också att det är realistiskt att vänta sig flera nya vetenskapliga upptäckter.
Den förra Nasa-rymdsonden visade att det finns is på planetens nordpol. Det är möjligt, för vissa områden av planeten är i ständig skugga.
Nu ska man bland annat ta reda på hurdan typ av is det handlar om.
Den nya europeisk-japanska rymdsonden Bepicolombo skjuts upp från Europas rymdport i Franska Guyana i Sydamerika - troligen i månadsskiftet oktober-november.
Sonden anlände till uppskjutningsplatsen i slutet av april. Ännu återstår en hel del tester - det är viktigt att allt fungerar som det ska.
Lång väg med modern framdrivning
Färden tar sju år och rymdsonden åker inte den kortaste vägen, utan istället flera varv runt solen.
Sonden passerar Jorden en gång och Venus två gånger, för att få ökad hastighet. Sedan passerar den Merkurius fem gånger för att bromsa in farten och få rätt kurs innan den är framme.
Bepicolombo är försedd med en jonmotor. Det är en relativt ny sorts raketmotor som använder sig av joner för att driva sonden framåt.
Jonerna är laddade atomer accelererade av ett elektriskt system - alltså rymdfarkostens solpaneler. Tekniken kallas för solelektrisk framdrivning.
Inte bara en sond - utan två
Bepicolombo delar sig i två skilda "planetkretsare" när den väl kommer fram till planeten i december 2025 - en europeisk (MPO eller "Bepi") som studerar själva planeten och en japansk (MMO) som fokuserar på planetens magnetfält.
Sondparet kan tillsammans titta närmare på flera saker som forskarna vill ha reda på, och som inte skulle vara möjligt att granska med endast en sond.
Till exempel kan MMO mäta solvinden som slår in över Merkurius samtidigt som Bepi kollar på hurdan inverkan solvinden har på planetens yta och på rymden i närheten.
Det här är ett av de mest avancerade rymduppdrag som har gjorts hittills och ett av de dyraste med en prislapp på 1,6 miljarder euro.
Finland har en viktig roll
I Bepicolombo-uppdraget deltar stora länder såsom Storbritannien, Ryssland och Japan, men också Finland.
Rymdsonden består av totalt 17 mätinstrument. SIXS-instrumentet är nästan helt och hållet finländskt, medan MIXS är det i viss mån.
Instrumenten är döpta efter de finländska orden "miksi" och "siksi" ("varför" och "därför") - bland annat eftersom de kompletterar varandra.
SIXS mäter röntgenstrålningen från solen medan MIXS mäter den röntgenfluorescens strålningen orsakar på Merkurius yta.
– Vi kan på basis av de här mätningarna dra slutsatser om vad planeten består av för grundämnen och var, säger Juhani Huovelin som är docent vid Helsingfors universitet och aktiv i rymdprojektet.
Forskare är till exempel övertygade om att Merkurius innehåller en hel del järn.
– Men vi vet inte var det är beläget. Med tidigare sonder har man inte sett några tecken av det vid planetens yta, kommenterar professor Muinonen.
Det här mysteriet kan rymdsonden kanske ge större klarhet i.
Den finländska rymdindustrin höjer sitt internationella anseende i och med deltagandet i Bepicolombo-projektet.
– Industrin har fått möjlighet att bygga något som ska fungera i mycket krävande rymdförhållanden. I extrem värme och vid stor strålningsbelastning, kommenterar Huovelin.
Bepicolombo ska alltså också granska Merkurius magnetfält. Det är ovanligt starkt med tanke på hur liten planeten är. Dessutom är det av någon anledning tre gånger starkare på norra halvklotet än på södra halvklotet.
Förhoppningen är också att vi ska förstå oss bättre på solen - något som till exempel kan vara till nytta för att skydda satelliter bättre och för att veta var det lönar sig att leta efter utomjordiskt liv i universum.
Bepicolombo är döpt efter den italienska ingenjören och matematikern Giuseppe Colombo. Hans beräkningar låg till grund för den rutt som Nasas rymdsond Mariner 10 tog till Merkurius på 1970-talet.