För ett knappt år sedan var Pirkko Paananen helt förlamad på vänster sida. Nu övar hon sig redan på att gå i trappa. Merparten av rehabiliteringen har skett hemma, något som Paananen själv ser som avgörande.
- Första skedet var fruktansvärt tufft, ingenting fungerade på vänster sida och alla krafter var borta, säger Pirkko Paananen, 72.
Det var under sommaren 2017 som Paananen drabbades av en serie på tre hjärnblödningar. Stroke nummer tre, som kom i juli, gjorde henne förlamad på vänster sida. Den nya tillvaron var svår.
- Bara att med höger arm och hand dra mig upp från liggande till sittande ställning gjorde mig genomsvettig.
Också psykiskt var det hela tufft, minns Paananen.
- Det var ett hårt slag när jag insåg att jag inte skulle kunna bo kvar i min egen lägenhet, inte ens på sikt. Till exempel dörröppningen till badrummet var alldeles för trång, så inga hjälpmedel rymdes in.
Lyckokast
Men Pirkko Paananen drabbades inte enbart av motgångar under fjolåret.
Tack vare hjälp från sin dotter lyckades hon få plats på Hemstrand, ett serviceboende för seniorer i Vasa. Här hyr Paananen en liten bostad med eget kök och rymligt badrum.
Ytterligare ett lyckokast var det när Paananen erbjöds rehabilitering från hemvården i Vasa stad.
- Jag visste ju inte först om jag skulle få någon hjälp alls, det kom som en fullständig överraskning att det är så här bra ordnat nuförtiden.
Sedan äldreomsorgslagen förnyades 2013 har kommunerna stöpt om sin service för att den ska motsvara kraven i lagen.
Steg för steg frångår man anstaltsvård och erbjuder istället service som ska göra det möjligt för den äldre befolkningen att klara sig hemma så länge som möjligt.
Ständig resursbrist har gjort att utvecklingen knappast varit smärtfri i någon kommun, men i Pirkko Paananens fall har det hela fungerat.
Sedan tre år tillbaka kan Vasa stad nämligen erbjuda rehabilitering för hemvårdens klienter på klientens egna villkor i hens eget hem.
- Att få den här rehabiliteringen här hemma har känts avgörande, här går allt enkelt och jag känner mig trygg, säger Paananen.
Bara hälften av krafterna kvar
Paananen har fått hjälp framför allt av fysioterapeut Susanne Miikki och ergoterapeut Anna Cederberg. Miikki förstår väl hur viktigt det kan vara för klienten att få träna hemma.
- Förr blev det lätt så att klienten hade bara hälften av krafterna kvar då man väl skulle sätta igång med terapin. Andra hälften hade gått till att boka taxi och ta sig till gymmet.
Dessutom är det betydligt mer ändamålsenligt att träna hemma.
- Om vi är i konditionssalen och tränar benmuskler i en abduktionsmaskin så är det inget som klienten nödvändigtvis själv enkelt kan översätta till sin vardag. I stället tänker vi numera att alla har ett gym hemma som det bara gäller att upptäcka. Till exempel stolar, bord och soffor, säger Miikki.
Tillsammans med Susanne Miikki har Pirkko Paananen tränat framför allt muskelstyrka och balans, och därför kan Paananen idag allt bättre förflytta sig med olika hjälpmedel.
Det blir allt mindre rullstol och allt mer rollator.
Inte ens rollatorn behövs längre överallt, nu kan Paananen gå hjälpligt med fyrpunktskäpp. Och sedan några veckor tillbaka övar hon även på att gå i trappa.
- Med neurologiska skador, som efter en stroke, kan man inte riktigt veta hur patienten kommer att repa sig och vilka funktioner det kommer att gå att få tillbaka. Men Pirkko har gjort otroliga framsteg och jag kommer att träna med henne så länge vi fortsätter att gå framåt, säger Miikki.
Motivation och mål
Tillsammans med ergoterapeut Anna Cederberg har Pirkko Paananen tränat på praktiska situationer i sin egen vardag.
Cederberg beskriver allt från på- och avklädning, dusch- och wc-besök samt att laga mat och äta den till en så liten detalj som att lyckas klämma ut tandkräm ur tuben.
- Då jag började jobba med Pirkko i höstas så hade hon nästan ingen aktivitet i vänster arm och hand, så den har vi verkligen jobbat med, säger Cederberg.
Också den konkreta handträningen har gett goda resultat. Idag kan Paananen använda vänsterhanden som hjälphand i många sysslor.
- Titta, nu kan jag både ta av glasögonen och lägga på dem igen med vänsterhanden, demonstrerar Paananen stolt.
Att åter kunna använda vänsterhanden var ett av de tydligaste målen som Paananen satte upp för sig själv. Självklart är det en nyckel till framgång att klienten själv är motiverad, berättar Cederberg.
- I början besökte jag Pirkko två gånger i veckan, nu blir det bara en gång i veckan, men däremellan har hon tränat jätteivrigt själv och det gör ju att framstegen kommer snabbare, säger Cederberg.
Viktigt arbetsredskap
Men alla klienter är inte alltid lika motiverade som Pirkko Paananen har varit. Depression hör ofta till sjukdomsbilden för strokepatienter, berättar Susanne Miikki och Anna Cederberg.
Därför ser terapeuterna kommunikation som sitt kanske viktigaste arbetsredskap.
- Man behöver skapa en relation med klienten, det måste finnas ett förtroende. Därför börjar jag alltid med att sätta mig ner och lyssna på klientens egen berättelse, säger Cederberg.
Vad ger ni i bästa fall era klienter?
- Självförtroende, värme, hopp, säger Miikki.
Pirkko Paananen lyssnar och bekräftar att det är just de pusselbitarna som Susanne Miikki och Anna Cederberg har lyckats ge henne.
- Jag är så oerhört tacksam för det som jag har fått under den här resans gång. Ni har fått mig att göra saker som jag inte trodde att jag skulle göra igen, plötsligt inser jag bara att jag klarar ju det här, säger Paananen.
Team på sex personer
För terapeuterna är det en stor belöning när klienten får tillbaka funktioner och styrkor som varit förlorade.
- Jag minns när Pirkko för första gången berättade att hon hade varit ute på ärenden helt själv, beställt taxi och varit till butiken och frisören. Då blev jag jätteglad, säger Anna Cederberg.
Idag känner Cederberg och hennes kollega Susanne Miikki också att deras arbete uppskattas högre upp i organisationen.
- Jag känner numera att också andra än klienterna förstår att vi gör nytta, säger Miikki.
Enligt Miikki är man nu, efter tre års hårt arbete, på väldigt god väg att få ett välfungerande rehabiliteringsteam i Vasa. Men resursbristen är stor. Teamet består av endast sex stycken terapeuter och en koordinator.
- Vi räcker naturligtvis inte till. Sex stycken terapeuter i en stad av Vasas storlek räcker ju inte, och det känns bedrövligt när man måste säga nej till någon, säger Cederberg.
20 terapeuter till
Rehabiliteringskoordinator Paula Kullas är själv utbildad ergoterapeut och bekräftar den resursbrist som hennes team rapporterar om.
- Jag kunde när som helst anställa 20 terapeuter till, säger Kullas.
Enligt Kullas finns det också många utanför hemvårdens klientel som skulle behöva fysio - eller ergoterapi. Vad som sker efter vård- och landskapsreformen vågar hon ännu inte spekulera i.
- Men jag kan svårligen tänka mig annat än att den här typen av verksamhet får mer resurser i framtiden, det går hand i hand med målsättningen att få fler seniorer att klara sig hemma så länge som möjligt.
Dessutom har regeringen Sipilä lovat se över den rehabiliterande vården i en reform, eftersom det nuvarande fältet anses splittrat.
Kullas är ändå nöjd över att man på så kort tid har lyckats bygga upp verksamheten i Vasa.
- Jag är så otroligt stolt över mitt team och det arbete de gör.
En promenad i sommargrönskan
För Pirkko Paananen hägrar tanken på en vacker men lagom varm sommar. Hon tar en dag i sänder med rehabiliteringen, och vågar inte spekulera i var hon är om ett halvår.
Men fysioterapeut Susanne Miikki har nästa mål klart.
- Snart kommer Pirkko att kunna gå längre promenader därute med rollatorn, säger Miikki bestämt.
Paananen utbrister i ett förtjust skratt och det glittrar i hennes pigga ögon.
- Så får det bli, en promenad därute i sommargrönskan.
