Man kan inte förutse var och när nästa utbrott av den fruktade sjukdomen ebola sker, trots att högriskområden har identifierats. Så länge människor har kontakt med djur finns det alltid en risk för att ebola återvänder.
Världshälsoorganisationen WHO har erkänt att det begicks stora misstag under ebolaepidemin år 2014, och att dessa misstag inte får upprepas.
Det är omöjligt att veta vilka djur som bär på viruset. Men det finns ändå möjligheter att förhindra en epidemi, och hjälporganisationer har lärt sig hur de snabbt ska ingripa i drabbade områden.
Virusdetektiven hittade ebola 1976
För 42 år sedan reste en 27-årig belgisk vetenskapsman till en avlägsen del av Kongo.
Han rörde sig i regnskogarna och hans uppgift var att ta reda på varför så många människor dog av en då okänd och mycket skrämmande sjukdom.
Den mannen var Peter Piot. Han hade år 1976 upptäckt det dittills okända viruset på ett spännande sätt. Det var också han som utarbetade de metoder som än i dag är i bruk vid bekämpning av ebola.
Det började med en termosflaska som innehöll blod och smältande isbitar
Det hela hade börjat med att institutet för tropisk medicin i Antwerpen i september 1976 tog emot ett paket som innehöll en blå termosflaska.
Den som råkade arbeta i laboratoriet den dagen var Peter Piot.
- Det var en helt vanlig termosflaska som höll kaffet varmt, minns Peter Piot som har intervjuats av BBC. Mikrobiologen Piot leder i dag The London School of Hygiene and Tropical Medicine.
- Men den här termosflaskan innehöll inte kaffe. Innehållet visade sig vara någonting helt annat. Inbäddat bland smältande isbitar låg där små flaskor som innehöll blod. Ett handskrivet meddelande var bifogat.
Meddelandet kom från en belgisk läkare som befann sig i det som då hette Zaire - i dag Demokratiska republiken Kongo. Han skrev att blodet kom från en nunna - också hon från Belgien - som hade drabbats av en mystisk och oidentifierbar sjukdom.
Blodflaskorna reste från Kongo till Belgien med flyg. En av passagerarna hade paketet med sig i handbagaget
Flaskorna hade skickats med flyg från Kinshasa. En av passagerarna hade tagit med sig paketet i sitt handbagage.
- Då vi öppnade termosen noterade vi att en av glasflaskorna hade gått sönder och att blodet hade blandats med den smältande isen, säger Piot till BBC.
Han och hans kolleger var totalt omedvetna om hur farligt det hela var. De visste inte att samtidigt som blodet hade läckt ut i det isiga vattnet så hade också ett okänt dödligt virus gjort det.
Provet sändes till laboratoriet för att testas på samma sätt som man gjorde med andra prover.
Då forskaren placerade några av cellerna under ett elektroniskt mikroskop syntes det något oväntat.
Vi såg en gigantisk maskformad struktur - gigantisk i virustermer mätt - något som vi aldrig hade sett förut
- Vi såg en gigantisk maskformad struktur - gigantisk i virustermer mätt, säger Piot.
Den formen var väldigt ovanlig för virus. Det fanns bara ett annat liknande virus, och det var Marburg-viruset.
Marburg-viruset upptäcktes för första gången 1967 då 31 människor i de tyska städerna Marburg och Frankfurt samt i Jugoslaviens huvudstad Belgrad insjuknade i någon form av blödarfeber.
I Marburg kopplade man samman fallen med laboratoriepersonal som arbetat med infekterade apor som hade importerats från Uganda. Sju människor dog i sjukdomen.
Piot visste att Marburg-viruset var farligt, men efter att ha konsulterat experter runt om i världen fick han bekräftelse på att det han iakttog under sitt mikroskop inte var Marburg-virus. Det var något annat, något som aldrig hade setts förut.
Piot säger att det är svårt att beskriva hur det det hela kändes för honom. Han tyckte att det var otroligt spännande och att han hade en känsla av att vara mycket privilegierad. Det här var fråga om en upptäckt!
Det belgiska teamet reste till Afrika
Antwerpen nåddes sedan av nyheten om att nunnan - som hade vårdats av en läkare i Zaire - hade dött. Också andra människor hade dött i den mystiska sjukdomen som förekom i en avlägsen del av landet.
Symptomen var feber, diarré och kräkningar efterföljt av blödningar och småningom död.
Två veckor senare flög Peter Piot tillsammans med några andra till Afrika. Han skulle undersöka det nya viruset och försöka få kontroll över epidemin. Teamet skulle resa till en by inne i regnskogen.
Rädslan för den obehagliga sjukdomen var påtaglig. Inte heller piloten ville stanna länge på den plats där han släppt av forskarna.
Forskarna anlände till Bumba som var beläget vid Kongofloden. Där var rädslan för den obehagliga sjukdomen påtaglig. Inte heller piloten ville stanna länge där utan höll planets motorer påslagna medan teamet steg ut och lastade av sitt bagage.
- De som for iväg ropade "Adieu", konstaterar Piot. På franska brukar man säga "Au Revoir" (På återseende) och om man säger "Adieu" är det som att säga "Vi kommer aldrig att ses igen".
Teamet tog sig vidare till Yambuku, en gammal katolsk missionsstation. Där fanns ett sjukhus och en skola. Alla präster och nunnor kom från Belgien.
De präster och nunnor som mötte teamet hade dragit sig tillbaka till ett gästhus för att isolera sig från smittan. Sjukdomen hade redan tagit fyra av deras kolleger.
Forskarnas avsikt var att försöka stoppa epidemin. Men först måste det klargöras hur viruset rörde sig från en person till en annan.
Skedde det via luften, via maten, via direkta kontakter eller kanske via insekter?
Vi började ställa frågor. Det var faktiskt som en detektivroman
- Vi började ställa frågor. Det var faktiskt som en detektivroman, säger Piot till BBC.
Forskarna ställde följande tre grundläggande frågor:
- Hur utvecklade sig epidemin? Teamet redde ut tidpunkten för sjukdomsfallen för att försöka förstå vilken typ av infektion det kunde vara fråga om.
- Varifrån kom de människor som hade blivit smittade? Teamet besökte alla byar och noterade alla infektioner. Det blev klart att sjukdomsfallen var nära relaterade till områden som var anknutna till det lokala sjukhuset.
- Vem blev infekterad? Teamet upptäckte att kvinnor drabbades lättare än män, och framför allt kvinnor i åldern 18-30 år. Många av de drabbade var gravida och hade besökt en klinik i anslutning till sjukhuset.
Injektionsnålar var återanvända och de gravida kvinnorna blev smittade
Sedan upptäckte forskarna att alla kvinnor som hade besökt graviditetskliniken hade fått en speciell injektion.
Nålarna återanvändes vilket ledde till att viruset spreds mellan patienterna.
- Det var så här vi upptäckte det. Man pratar med människor, man tittar på statistik och drar logiska slutsatser, säger Piet.
Människor blev ofta sjuka efter att ha deltagit i begravningar
Teamet fortsatte med sina intervjuer och gjorde detaljerade anteckningar under hela processen.
Småningom upptäckte forskarna att människor ofta blev sjuka efter att ha deltagit i begravningar.
En person som dör av ebola har hela kroppen full med virus, och det betyder att varje direkt kontakt med kroppen - till exempel tvättning och förberedelser inför en begravning - utan skydd innebär en allvarlig risk för smitta.
Följande steg var att förhindra att smittan spred sig.
- Vi gick systematiskt från by till by. Om någon var sjuk placerade vi den personen i karantän. Också de som hade varit i direkt kontakt med den infekterade personen försattes i karantän, säger Piet.
- Dessutom såg vi till att alla kände till hur man skulle begrava en person som hade dött av viruset.
Sjukhuset stängdes, människor försattes i karantän och viktig information spreds ut - och småningom ebbade epidemin ut.
Närmare 300 människor hade ändå dött av viruset.
Sjukdomen döptes efter närmaste flod
- Vi ville inte döpa sjukdomen efter byn Yambuku eftersom det skulle ha varit så stigmatiserande. Ingen vill bli associerad med den sjukdomen, konstaterar Piet.
Teamet beslöt därför att sjukdomen skulle få samma namn som floden Ebola - den närmaste floden i området.
Råden och reglerna är i stort sett de samma också i dag
Det har förflutit 42 år sedan det första kända utbrottet av ebola.
Dagens råd är ungefär de samma som då: Tvål, handskar, isolering och karantän.
Piot betonar att man måste vara medveten om att den här sjukdomen är kopplad till fattigdom, till ett icke-fungerande hälsovårdssystem och till misstro. Enligt Piot förekommer det också skam över sjukdomen, och i vissa områden vågar människor inte be om vård.
Piot konstaterar också att information och kommunikation har mycket stor betydelse.
Ebola förändrade mikrobiologen Peter Piots liv. Efter att han upptäckt viruset reste han omkring i Afrika för att undersöka aidsepidemin. I dag är han chef för FN:s program för hiv/aids (UNAIDS).
Ebola är en utmaning för vilket samhälle som helst
Vid ett ebolautbrott är det viktigt att så snabbt som möjligt få tag i alla spår som kan leda till människor som har varit i kontakt med ebolaviruset.
Man måste också hitta människor som har varit i kontakt med människor som i sin tur har varit i kontakt med smittade.
Att få bukt med ebolaviruset är en stor utmaning för vilket land som helst. Utmaningarna är speciellt stora i urbana samhällen där människor rör sig över stora områden och har kontakt med många människor.
Kongo är ett sårbart och instabilt land, och där blir problemen speciellt svåra. En otillräcklig grundläggande infrastruktur - sjukhus, vägar och elektricitet - utgör hinder för utveckling i många områden i Kongo.
Landet blev självständigt år 1960 efter att frigjort sig från Belgien. Trots en utbredd förekomst av mineraler sitter landet fast i fattigdom. Korruption och vanstyre är vanligt. Våldsamheter har förekommit i olika repriser.
Grundläggande åtgärder då ebola påträffas:
- Behandling och isolering av sjuka i ett tidigt skede
- Spårande av personer som varit i kontakt med smittade
- Information om sjukdomen, hur man förhindrar den och var man ska söka vård
- Stöd till befintlig hälso- och sjukvård
- Förändring av kulturellt beteende i samband med begravningar
Det finns ingen botande medicin - men hygien och isolering har stor betydelse för kampen mot ebola
Ebolaviruset orsakar ebolafeber, en blödarfeber med hög dödlighet. Ebola är mycket smittsamt.
I väntan på en effektiv medicin försöker hälsoexperter vidta alla tänkbara andra åtgärder och använda traditionella metoder för att spåra smittade människor och stoppa spridningen av viruset.
Numera finns det rigoröst utarbetade skyddsregler som vårdpersonalen måste följa. Engångsdräkter som täcker hela kroppen, skyddsglasögon, handskar och desinfektionsmedel hör till grundutrustningen.
Upplysningskampanjer för allmänheten är också av yttersta vikt.
WHO: Vi begick stora misstag i Västafrika år 2014
Epidemin i Västafrika 2014-16 fick sin början i en liten gränsby i Guinea. Det första offret var troligen en två år gammal pojke som dog i december 2013.
Världshälsoorganisationen WHO har medgett att det begicks stora misstag då man försökte bekämpa sjukdomen.
Reaktionerna på ebolautbrottet var inte tillräckligt omfattande och dessutom skedde arbetet för långsamt. Det fanns brister i både information, koordinering och kommunikation.
Enligt kritikerna var WHO:s ovillighet att ge ut information en bidragande orsak till att ebolaepidemin år 2014 blev den värsta någonsin, med 28 000 insjuknade och 11 000 dödsoffer.
Källor: Reuters, AFP, WHO, BBC