Den här bilderboken, Skuggorna kommer att leva länge. Så vacker och klok är den med sina milda gröna färgtoner och fantasieggande figurer.
Jag visste att den var
i mitt rum redan innan
jag öppnade ögonen.
Jag blundade och låtsades
att jag sov. Kanske skulle
den gå sin väg.
- Det är en liten varelse, beskriver Maija Hurme den gestalt som flyttar in hos ett barn och en pappa. Mamma är försvunnen, men den lilla tystlåtna gestalten har inget svar på frågan var hon är.
Den här figuren kommer nära, den stör lite och är lite clownaktig och när den öppnar sitt paraply så blir barnet och figuren insvepta i en skugga. Skuggan är ljuvlig, för den är varm och skön och skyddande.
- När jag läste boken så uppfattade jag det som en sorts depression där världen blir utan färg. Men du tänkte det som någonting ganska milt då?
- Depression och sorg kan ju som känslor vara ganska hopkopplade. Men när en människa har drabbats av sorg, när det har hänt någonting hemskt och en människa saknas från ens liv så kan det vara jättesvårt att se hur allt annat i världen går vidare.
Tröstande skugga
- Ljuset är väldigt skarpt och det blir sommar och det blir höst och vinter. Allt annat i alla andra människors liv går vidare. Därför tänkte jag att den här skuggan är en förmildrande omständighet där det finns tid att vara i sorgen.
Skuggorna är Anssi och Maija Hurmes tredje gemensamma bok. Den första hette Under täcket och skildrar en flicka som hittar en undervattensvärld under sitt täcke. Fladdermuspojken skildrar en pojke som har ett alter ego som får göra vad den vill, så där som superhjältar kan.
Ursprunget till Skuggorna är egentligen Anssi Hurmes historia och paret funderade länge på hur den skulle se ut. Maija Hurme fick idén till gestaltningen när hon besökte Gemäldegallerie i Berlin och såg 1600-talsporträtten av människor i stora kragar och med allvarliga miner.
- Det är någonting som är skrämmande med dem samtidigt som de ser lite ut som clowner. Där finns en kontrast.
Det börjar med en figur som finns i rummet när barnet vaknar och efter en tid kommer det en till. Jag tolkade det som att det är pappans figur för det är ju ganska svårt att leva med ett barn som sörjer, då växer också hans figur.
Det är en tolkning som stämmer överens med hur paret Hurme tänkt. Pappan är kanske till en början mer inriktad på att fixa det praktiska och vardagen och låter kanske inte sorgen komma in. Men sen efter en natt när varken barnet eller pappan kan sova, då får pappan en egen skugga. Det är kanske avgörande för berättelsen för då har de sorgen gemensam, varsin skugga som följer dem.
Alla har skuggor
- I något skede tänkte jag att det skulle vara roligt att göra ett uppslag med en stad eller ett torg där en massa människor skulle ha olika skuggor för vi lever ju tillsammans och alla människor har sina skuggor och det skulle ha varit roligt att visa dem alla i en vy.
Ja, man ska inte avundas andra deras framgång för man vet inte vilka sorger de går och bär på, har jag läst - kanske på någon kylskåpsdörr.
- Det stämmer! Då när vi hade vår värsta sorg, som handlade om ett barn, såg jag en mamma och ett barn, berättar Maija Hurme. Dom åkte med en båt och såg så jätte, jättelyckliga ut.
Senare lärde hon känna den här mamman och den här familjen och fick veta att de hade förlorat barn. Så då insåg hon att de kanske såg så där lyckliga ut för att de njöt av att vara med det här barnet som var vid liv, just för att de hade den här förlusten.
- Så man måste alltid ha i bakhuvudet att saker inte alltid är som de ser ut att vara.
Det kanske ändå finns någon sorts balans för det finns få människor här i världen som klarar sig genom livet utan sorg. Den kan komma i väldigt olika skepnader men alla drabbas av någonting.
- Absolut. Väldigt länge i mitt liv så var det inte så stora sorger och det får jag vara tacksam för. Men sen när det händer så blir man överraskad och tycker att det är orättvist, det gick inte att planera. Hur gör man nu, för att klara av det? Var är nyckeln? Men det finns ingen.
Vändpunkten i berättelsen kommer dagen när pappa inte kommer i tid till dagis för att hämta barnet. Han har gått vilse och tappat sin väska.
- Mamma skulle säkert veta vad man borde göra med dem, sa jag. - Kanske det, sa pappa. Men vi hittar nog på något själv också.
Skuggorna
Efter de tröstande orden börjar det lätta.
- Det finns den här gemenskapen att de själva kan styra sitt mående och sin framtid och då kan barnet sova.
Berättelsen är ursprungligen Anssi Hurmes, men Maija Hurme fortsatte på Anssis berättelse och har illustrerat den i samråd med honom.
Det var inte meningen att det skulle bli en sorglig bok igen. Maija Hurme illustrerade Kristina Murray-Brodins Allt är precis som vanligt, där ett barn försvinner - eller nästan. För barnet vill veta vad som händer om det försvinner. Vad gör mamma och pappa då? Kan de leva utan mig? Det är en berättelse som rör sig i landskapet mellan verklighet och upplevd verklighet, men där saknaden är tydlig.
Ända in till sorgen
- Men det kändes ändå att den här berättelsen om Skuggorna var så viktig för oss att vi gick vidare med idén. Man måste gå "all in" och göra den så sorglig som den ska vara.
Det fanns en version där Maija ritade in en mamma som kommer tillbaka med sina resväskor. Men då sade Anssi nej. Så får det inte vara. Pappan och barnet måste klara sig själva. Det kan inte handla om att mamman kommer tillbaka.
- Så fick jag sudda ut den där mamman och oj så jag grät! Jag grät och grät och grät. Men det blev en bättre bok tror jag. För annars skulle det ha blivit något av en antiklimax – aha, jasså hon kom tillbaka till slut.
- Hon kan ju komma tillbaka, men det kan också hända att hon inte kommer. Barnet får själv fundera ut hur den här berättelsen slutar.