Om man har noll koll på Ingmar Bergman kan det vara svårt att veta var man skall börja. Och om man känner att man borde ha koll är det lätt att drabbas av prestationsångest. Vad är det egentligen som gör honom så speciell och vilken film lönar det sig att se först?
Vem som helst kan säkert känna sig lite vilsen inför alla dessa diskussioner som förts om regissören Ingmar Bergman under det gångna året. Det är lätt hänt vare sig man sett allt han producerat eller ingenting alls.
I ett läge där det skrivits kilometervis av analyser av varje bild och replik ligger det nämligen nära till hands att börja tvivla på att man själv har något att komma med i tolkningsväg.
Och det är synd. För Bergmans verk är till för att upplevas utan förutfattade meningar och en känsla av tvång.
Varför? För att de talar till både tanke och känsla. För att tematiken ofta är tidlös. Och för att de alltid väcker frågor. Alltid.
Måste man bry sig?
Även för ett hängivet Bergmanfan kan det vara svårt att formulera slagkraftiga argument för varför alla borde ägna tid åt just honom. Men en person som helhjärtat tar sig an den typen av frågor är Jan Holmberg som jobbar som verkställande direktör för Stiftelsen Ingmar Bergman i Stockholm.
Med tanke på att Holmberg sett alla Bergmans filmer, plöjt igenom hela hans arkiv och nyligen skrivit en bok om honom är det kanske inte så konstigt om man väntar sig ett långt och ordtungt resonemang om nationalikonens förträfflighet.
Istället kastar Holmberg med schwung fram den koncisa analys som formligen skriker efter att få bli rubrik:
- Orsaken till att vi skall bry oss om Bergman 2018 är att han är den viktigaste konstnären på det svenska språket. Någonsin.
Visst kan det låta provocerande - men det lönar sig att plocka isär meningen och fokusera på de enskilda orden. Holmberg säger "konstnär" - inte regissör. Och "på det svenska språket" - inte svenska.
Det finns alltså mycket att gå närmare in på.
Författaren Bergman
Jan Holmbergs eget intresse för Ingmar Bergman tog fart när han i tjugoårsåldern studerade filmvetenskap och såg Smultronstället - en film som fick honom att helt tappa fattningen. Så bra var den.
Efter Smultronstället har Holmberg av naturliga skäl hunnit bli välbekant med alla Bergmans filmer, men när han väl bestämde sig för att skriva en bok om regissören valde filmforskaren en lite oväntad infallsvinkel.
Han ville skriva om författaren Bergman.
- Ursprungstanken var att jag ville skriva – det här låter väldigt skrytsamt - "den slutgiltiga, enorma boken om Ingmar Bergmans konstnärskap", säger Jan Holmberg med ett leende.
- Och jag tyckte då, precis som nu, att Bergman fått alldeles för mycket uppmärksamhet för sina ämnesval och väldigt lite för själva formen; hur han uttrycker och gestaltar dessa ämnen.
- Det gjorde att jag ville koncentrera mig på den biten och då var förstås själva manuskripten en aspekt. Hur skriver han, varför ser replikerna ut som de gör och vad är det skådespelarna säger, sammanfattar Holmberg som ville sträcka sig bortom de renodlat litterära verk Bergman skrivit.
Verk som självbiografierna Laterna Magica och Bilder, samt den trilogi han 1991 inledde med Den goda viljan.
- Filmmanusen visade sig vara fantastiska små romaner eller noveller i egen rätt, texter som lät sig läsas som prosa. Det var något alldeles enastående - så jag blev helt "hooked" på författaren Bergman, säger Holmberg med eftertryck.
Men han ljuger ju bara!
När man läser Holmbergs bok är det två saker som stiger fram och börjar leva ett eget liv.
Det ena är Bergmans extremt ambivalenta förhållande till det egna skrivandet - han missar i princip aldrig en chans att skriva att han egentligen inte kan skriva.
Det andra är det faktum att han ljuger så att det står härliga till. Självbiografin Laterna Magica både inleds och avslutas med en lögn.
Den slagkraftiga historien om hur han blev nöddöpt för att han var i så dålig form stämmer inte och mammans dagsboksanteckningar är de facto fabricerade av honom själv.
Det gäller alltså att ta allt man läser med en nypa salt.
- Ju mer han insisterar på att något är sant, desto mer kan man vara säker på att han hittar på. Det handlar om konstnärskapets livsluft, han befinner sig i zonen mellan sanning och lögn, mellan fiktion och icke-fiktion, mellan teater och liv, säger Holmberg.
- Det är för enkelt att säga att han bara hittar på och ljuger, det är helt enkelt hans strategi för att göra läsaren eller åskådaren lite mindre säker på sin sak.
- En ursituation i Bergmans verk är att när vi har en person som blottar sitt djupaste innersta, som gör sig naken inför en annan människa - då ljuger hon.
- Eller tvärtom, någon verkar blåljuga, men endast då är hon uppriktig. Det är den där dubbelheten eller tvetydigheten som Bergman utforskar - och gör det som ingen annan.
Imponerande formuleringskonst
När Jan Holmberg talar om hur Bergman gärna skildrar människans dubbelhet är det lätt att glida in på tematiken igen - den som i film efter film kretsar kring tro, tvivel, ångest, kärlek och/eller tillkortakommanden.
Allt detta som han så skickligt förmår gestalta i bilder - dessa visualiserade känslor.
Starka bilder finns det gott om, men vad utmärker Bergman som författare?
- Å ena sidan formuleringskonsten. Han har ett så oerhört pregnant språk. Ibland använder han sig av metaforer på ett sätt som är väldigt oväntat och han hemfaller sällan till klichéer.
- Dessutom kan han vara både väldigt knapp och fåordig och däremellan breda ut sig i långa, långa meningar. Han behärskar många olika stilarter.
- Å andra sidan har vi den underskruvade humor. Han är rolig! - och det är något han väldigt sällan får beröm för. Men även då han verkar vara som allra mest deprimerande finns det alltid ett stråk av en – visserligen svart – men ändå humor.
- Han är en verklig ironiker.
Alla har sett Döden spela schack
Om Bergman är rolig i sina verk så är Holmberg väldigt underhållande när han inför publik talar om dessa.
Holmberg är medveten om att filmerna som en gång låg säkert förankrade i allmänhetens kollektiva medvetande för länge sedan sköljts över av nya filmvågor.
Och det gör att han börjar i den andra änden genom att visa konkreta exemepl på hur bilder ur Bergmans filmer återanvänts, omtolkats och citerats av andra regissörer.
Och så talar han om scenen med stort S - den där riddaren spelar schack med Döden i Det sjunde inseglet. Få tonåringar har sett filmen, men de flesta har snubblat över någon av de nyversioner som förekommer på nätet.
Bergman på teaterscenen
Ett eget liv lever även Bergmans texter som gång efter annan sätts upp på teaterscener runt om i världen. Persona,Scener ur ett äktenskap, Fanny och Alexander, Höstsonaten.
Det finns de som hävdar att Bergman snart är mera känd som dramatiker än som filmskapare.
Jag får lite skrämselhicka av tanken på att scenen konkurrerar ut filmduken och undrar om inte Bergman själv skulle bli irriterad över hur andra tar sig an texter vars förverkligande han själv haft en väldigt klar bild av.
Men Holmberg lugnar mig genom att dra en parallell till Shakespeare och det faktum att vi idag inte kan veta hur pjäserna såg ut när han själv regisserade dem.
- Utan jämförelser i övrigt tror jag att också Bergman är en konstnär som tjänar på att traderas. Det är ju själva definitionen på en klassiker att det är bearbetningarna och de många tolkningarna som gör att man till slut, över tid, kan hitta essensen i konstnärskapet.
- Det finns inte en tolkning av Antigone eller Macbeth som skulle kunna göra verket rättvisa eftersom verket är så mycket större än de enskilda uttolkningarna. Och det gäller även Bergman vars texter är större än någon av sina uttolkare - till och med upphovsmannen själv.
Var skall man börja?
Även om Jan Holmberg tar teaterbiten med ro så känner jag att jag vill slå ett slag för filmerna genom att fråga vilken film han skulle rekommendera som inkörsport till Bergmans värld.
Och han behöver inte fundera särskilt länge innan han säger:
Fanny och Alexander.
De flesta har kanske hört talas om den, men här en kort resumé innan Holmberg kommer med sin motivering.
Handlingen utspelar sig i Uppsala mellan åren 1907 -1910 och kretsar kring familjen Ekdahl – en stor och färggrann teaterfamilj i överklasstappning. I filmens inledning samlar släktens matriark sina vuxna barn med familjer till storslaget julfirande.
Under helgen dör pappa Oscar (Allan Edwall) oväntat och förändrar i ett slag hustrun Emilies (Ewa Fröling) och barnen Fannys (Pernilla Allwin) och Alexanders (Bertil Guve) liv.
Trygghet ger vika för emotionella prövningar, en miljö som bågnar av skönhet och pulserande liv ersätts av en stram biskopsgård präglad av tukt och förmaning.
Den idylliska barndomen övergår i mardröm.
Och detta familjeepos målat med yviga drag och starka känslor rekommenderar alltså Jan Holmberg som inkörsport till Ingmar Bergmans filmskapande.
- Det kan låta som ett lite klyschigt val, men jag har haft ett väldigt komplicerat förhållande till just den filmen. Jag såg den på bio när jag var 13 och blev gripen av den, men när jag sedan hade min stora och starka Bergmanperiod i tjugoårsåldern så tyckte jag att Fanny och Alexander var den sämsta film han gjort.
- Jag tyckte helt enkelt att Fanny och Alexander var oerhört förenklad och svartvit, de onda är så onda och de goda är så goda. Och så var den dessutom publikfriande, säger Holmberg innan han avslöjar att det var en teateruppsättning som fick honom på andra tankar.
På Malmö stadsteaters lilla scen gick man i något skede nämligen in för att minimera skådespelartruppen så att samma skådespelare spelade både Fannys och Alexanders pappa och biskop Vergerus.
- Och det var först då det gick det upp för mig att det här naturligtvis är barnets syn på sin pappa. Han som är både den enastående, underbare pappan och den ondskefulle, demoniske och farliga fadersfiguren.
- För mig öppnade det här upp Fanny och Alexander så att jag såg att här finns ju allting! säger Holmberg som anser att man beroende på ålder, disposition eller sinnesstämning kan få ut olika saker av filmen.
- Den är som ett stilleben av Cézanne. Man kan tycka att det där är ju bara en skål med frukt - och den kan man förstås tycka att är vacker - men när man börjar fundera på perspektivet öppnar sig en avgrund som ifrågasätter hela ens varseblivning.
- Och så tycker jag att Fanny och Alexander fungerar, säger Jan Holmberg med ett leende.