Bordet hör till våra första möbler. Från enkla skivor på bastanta stubbar vid en vägg blev bordet med tiden ett centralt praktföremål med dignande dukning.
Människan utvecklade bordet under samma tider som bland annat sängen och stolen såg dagens ljus. Fasta och fristående möbler var ovanliga ännu på medeltiden.
Här kan du läsa mer om sängens historia!
Egyptierna var tidigt ute då det gäller bord. Men de första primitiva egyptiska borden var inte mer än enkla avsatser av sten som man kunde lyfta upp saker från golvet på.
Inte endast matbord
De egyptiska borden var med andra ord inte avsedda att sitta vid, än mindre att äta vid. Maten och drycken lades ofta på stora tallrikar som placerades på egna avsatser.
De första regelrätta borden utvecklades för ceremoniell verksamhet. Altaret i kyrkan var ursprungligen ett enkelt bord kring vilket församlingen samlades för att inta nattvarden.
I profant bruk var den första versionen av ett bord helt enkelt en lång och jämn planka som placerades på användarens knän. Så småningom placerades plankan på skilda stöd: bordsben.
Grekerna och romarna började utnyttja bord i större grad och i fler syften. Även matbord användes. Grekerna sköt ofta sina bord under sängen efter måltiden.
Hur det såg ut med möblemanget på medeltiden känner man till sämre jämfört med både tiden innan och efter.
Krig, invasioner och elände ledde till att en stor del av antikens framsteg och utveckling föll i glömska i Västeuropa under medeltiden.
De äldsta bordsbenen i Finland var helt enkelt rotstubbar av gran
På grund av den stora rörligheten bland folken var borden ofta simpla konstruktioner som lätt kunde plockas isär; oftast bara en enkel planka på separata ben.
Men i allmänhet var möblerna, till den grad de existerade, integrerade i själva byggnaden. Till exempel sängen kunde ha endast två ben och stå fast i väggen från andra långsidan.
I synnerhet på landsbygden var möblerna fåtaliga. Det var närmast i prästgårdar, slott och herrgårdar man hade råd med möbler.
- De äldsta bordsbenen i Finland var helt enkelt rotstubbar av gran, berättar amanuens Risto Hakomäki vid Nationalmuseet.
Den separata bordsskivan placerades på de spretande, bastanta stubbarna.
- Den här enkla bordsmodellen var urtypen för bord också på andra håll i världen.
Det sägs att den finska varianten hörde till de äldsta modellerna i Europa.
Så småningom utvecklades bockbordet, med sin längsgående balk mellan bordsbenen. Konstruktionen gav upphov till nya modeller och möjliggjorde också dekorativa element.
Ute i Europa var man duktiga på att tillverka väldigt sirligt utformade och vackra bordsben. Ur dessa utvecklades med tiden det välbekanta fyrbenta bordet.
- I Finland fanns det gott om trä och rotstubbarna av gran dög länge som material, konstaterar Hakomäki.
Gamla bordsben förenades som sagt av olika stödbalkar och tvärgående dito. Men inte enbart av tekniskt nödtvång: på balken var det skönt att lyfta upp benen från det kalla golvet.
Praktfull multimöbel
Det var först på 1300–1400-talen som borden fick en sådan utformning att det var bekvämt att sitta och äta vid dem. Man talade inte om regelrätta matbord utan bordet användes för många olika ändamål.
- Vid bordet kunde man baka bröd, kavla tvätten slät med hjälp av ett mangelbräde, göra handarbeten eller läsa en bok – till exempel Bibeln då läskunnigheten blev allmännare, exemplifierar Hakomäki.
I huvudsak samlades man trots allt runt bordet för de gemensamma måltiderna ett par gånger om dagen.
Bordet placerades typiskt vid väggen, precis som bänkarna. Under festligheter placerades bordet framför bänkarna medan det övriga utrymmet lämnades fritt.
Dyrbara dukningar och smånätta spegelbord
På 1600-talet lärde man sig att dukningen var halva måltiden med allt vad det innebar i form av servetter och bestick.
Man vet att det till exempel i Paris fanns hundratals skolor vars enda uppgift var att lära ut diverse olika sätt att vika servetter.
Likväl blev handtvätten före måltiden en egen ceremoni.
På så vis hölls bordsdukarna förvisso renare men en baktanke var nog också att värdfolket genom sina tvättattiraljer och handdukar kom åt att förevisa sin förmögenhet och samhälleliga position för gästerna.
1600-talet och barocken var den första tidsperioden i inredningens historia då inredningen blev helhetsmässig. Så gott som alla möbler vi använder i dag togs då i bruk.
Följande århundrade, 1700-talets rokoko, blev champagnens och porslinets århundrade. Smått ansågs vackert. Smånätta bord, spegelbord och sybord blev vanliga.
Sexiga bordsben
Bordsbenen var ett kapitel i sig under den viktorianska eran. Då ansågs bordsben vara rentav sexiga.
I slutet av 1800-talet, då kvinnorna skulle dölja sina vrister och en bar kvinnovrist var en skandal, ansåg man att även synliga bordsben var opassande och närmast oanständiga.
Således höljde man borden med lager av bordsdukar som nådde ända till golvet.
På 1800-talet blev likväl kärnfamiljen idealet och det festliga och representativa förbyttes i det mysiga och hemtrevliga. Bordet placerades i mitten av rummet.
Samtidigt gjorde soffbordet, blombordet och det så kallade representationsbordet med till exempel framlagda visitkort entré. Matbordet blev den viktigaste möbeln som dominerade stugor, kök och matsalar.
Bordsskick med dåtida kick...
Med bordet och i synnerhet matbordet introducerades även bordsskicket. Allt sedan medeltiden har sittordningen styrts av etikett och rangordning. Ju viktigare gäst, desto närmare värden placerades denne.
- Männen satt i ena ändan av bordet, kvinnorna i den andra. Kvinnorna kunde också äta stående; till exempel i dörrspringan till köket, för att kunna servera de övriga och se till att maten vid bordet inte tog slut. Luffare och tiggare placerades vid skilda bord, berättar Hakomäki.
Självkontroll och artighet var uppskattade dygder vid matbordet.
Det var högst opassande att tala med mat i mun eller att avbryta den andra. Att tala alltför högljutt, vifta med händerna eller hålla armbågarna på bordet sågs inte heller med blida ögon.
Däremot var det fullt tillåtet att spotta och rapa – om man klarade av det med stil.
Källor:
Tarja Tuulikki Laaksonen: Kuka keksi haarukan – Arkiesineiden ihmeellinen historia (2017)
Wikipedia