Badandet och dess betydelse har genomgått många metamorfoser genom årtusendena. Badande har ansetts syndigt och vatten rentav suspekt. Efter att farsoter skördat liv i rasande takt och forskningen utvecklats med stormsteg slapp både vatten och bad med tiden sin förbannelse.
Det lilla vi vet om tidiga kulturers hygien bygger långt på det vi vet om naturfolk av nyare datum.
Badande och tvättande har värdesatts redan i primitiva kulturer och har varit en delorsak till att människor bosatt sig vid vattendrag.
De äldsta kulturerna uppstod vid floder såsom Indus i Pakistan, Ganges i Indien, Yangtze i Kina, Nilen i Egypten samt Eufrat och Tigris i Mesopotamien.
Vattnet var avgörande både med tanke på uppkomsten av jordbruk och med tanke på renhållning.
Ibland har urin varit den enda vätskan vid rengöring
Brist på vatten har genom tiderna varit ett av de knepigaste problemen visavi hygienen. Nomaderna i öknen rengjorde sin hud genom att skrapa eller gnugga den med sand.
I kallare klimat ledde knapp tillgång på ved till brist på varmt vatten och ibland var urin den enda vätskan vid rengöring.
För att förkorta hår och skägg använde man stenar eller snäckskal med vassa kanter. Naglarna kapades genom att bita dem eller gnida mot stenar.
Då man med tiden lärde sig bemästra metaller kunde hår, skägg och naglar börja skötas med kniv och sax.
Men redan i de folkrika städerna i det forna Mesopotamien (nuvarande Irak) fanns vattenledningar och badinrättningar och åtminstone de förmögnare invånarna kunde sköta om sin hygien.
Efter att man lärt sig framställa tyger behövdes vatten också för att tvätta kläder och sängkläder.
Människokroppen är ett reningsverk, sjukdomar en följd av stank
I Egypten ansåg man redan 2000 år före vår tideräkning att människokroppen är som ett reningsverk som tar in föda och vatten och utnyttjar de nyttiga beståndsdelarna men gör sig av med de orena.
Alla människans exkret; avföring, urin, svett och slem ansågs vara orent och något man måste göra sig av med på ett eller annat sätt.
Än så länge handlade det dock inte om att förebygga sjukdomar; badande och tvättande hade snarast en religiöst betingad symbolisk betydelse, som ett sätt att befrias från andlig orenhet.
Historien förtäljer att till exempel de egyptiska prästerna av denna orsak skulle bada två gånger på dagen och två gånger på natten, och var tredje dag skulle de raka allt hår från kroppen.
Baken skulle alltid torkas med vänster hand så att höger hand, som man åt och hälsade med, skulle hållas ren
Djuren delades in i rena och orena och som föda dög bara de rena djuren. Rena var de djur som enbart livnärde sig på föda från växtriket, orena var de djur som glufsade i sig andra djur.
I forna tider hade man i allmänhet inte möjlighet att tvätta händerna efter att man uträttat sina behov.
I stället följde man en oskriven regel att baken alltid skulle torkas med vänster hand så att höger hand, som man åt och hälsade med, skulle hållas ren.
I tiderna var denna regel viktig och nyttig med tanke på förebyggande av sjukdomar men saknar i dagens utvecklade samhällen betydelse.
Uppfattningen om vänster hands orenhet speglar sig dock fortfarande i till exempel islams regler.
I de tidiga kulturerna kopplades sjukdomar oftast ihop med dålig lukt och stank. Det var närmast stanken som fick människan att rengöra sig själv, sina kläder och boningar.
Rädslan för stank har också varit en viktig orsak till bruk av parfymer och rökelse; med hjälp av dem trodde man att hoten förknippade med stank kunde övervinnas.
Kroppsvätskornas balans i Grekland
I det antika Grekland såg man hälsan som ett resultat av rätt balans mellan kroppens grundvätskor medan sjukdomar berodde på obalans mellan vätskorna.
Likt en religion styrde denna filosofi det medicinska tänkandet, delvis ännu så sent som på 1800-talet.
En del behandlingar inom alternativmedicinen bygger fortfarande på dessa tankar.
Antikens hygienuppfattning hade således inte många beröringspunkter med dagens hygien vars målsättning är att förhindra sjukdomsalstrare att vinna mark.
Antikens badande styrdes av faktorer som skönhet och prydlighet. Badets temperatur skulle gynna balansen bland kroppsvätskorna.
I antikens Grekland hörde hygienen närmast till aristokraternas och de välbärgades livsstil. Sämre ställt var det bland fattiga och slavar; nivån på hygienen var usel.
Det äldsta kända badrummet har grävts fram på Kreta. Detta badrum hade både badkar och vattenledningssystem och var byggt åt kung Minos av Knossos cirka 2000 f.Kr.
I Aten fanns det offentliga bad åtminstone redan på 400-talet f.Kr. Inträdesavgiften var så pass låg att de flesta kunde besöka dem. De antika grekerna badade också hemma.
Grekerna var kropps- och sundhetsdyrkare och i samband med de offentliga baden byggdes ofta också idrottsarenor. Dessa utgjorde ursprungsplatser för de olympiska spelen.
Romarna var ökända badare
Antikens Rom var känt för sina utvecklade vattenledningssystem, akvedukter, och magnifika badinrättningar.
Romarna hade stött på de offentliga baden i de grekiska kolonierna i södra Italien på 200-talet f.Kr.
De mest kända romerska kejsarna skrev sitt namn i historien genom att låta bygga enorma varmbadhus.
Under tre århundraden byggdes ett dussin sådana praktbadhus i Rom och varje nytt överglänste det förra i prakt och finesser.
Cirka år 215 e.Kr. fanns det 815 badinrättningar med sammanlagt 1250 badkar i Rom. Vattnet leddes via 14 akvedukter inom en radie på till och med 80 kilometer.
Även vanliga stadsbor hade tillträde till badinrättningarna. I samband med att vattenledningar togs i bruk började man också bygga kloaker som ledde bort avfallsvattnet från städerna.
Alla bad var sålunda inte präktiga palats. Badinrättningar byggdes överallt i imperiet och utnyttjades flitigt.
Många forna romerska garnisoner är fortfarande berömda badorter eller mineralvattenskällor som till exempel Vichy i Frankrike (Vicus Calidus = varm/het by) och Baden-Baden i Tyskland (Aquae Aureliae = Aurelius källa).
I motsats till grekernas kropps- och sundhetsfixering styrdes romarnas badentusiasm av faktorer som bekvämlighet och värme.
Societetsgräddan doftade förförande parfym, kosmetik och alkohol
Renlighet var länge överklassens och de förmögnas ensamrätt.
Kroppens, klädernas och hemmens renlighet stod inte högt i kurs bland folket och på landsbygden kunde det i brist på vatten och tvättställen vara omöjligt att mota smutsen.
Badinrättningar och brunnsorter däremot blev skådeplatser för societetstillställningar.
Men det var nog sju sorters förlustelser, senaste skvaller, modetrender och nya matrecept som spelade en viktigare och större roll än själva badandet och hygienen då man tog sig till de antika badhusen.
Societetsgräddan doftade förförande parfym, kosmetik och alkohol.
Med hjälp av kraftiga dofter dolde man lukten av svett och dålig andedräkt.
Förutom starka dofter användes även rökelse och puder för att dölja dålig lukt och stank. Vid midjan kunde man bära på en liten parfymflaska som man vid behov höjde under näsan för att mota omgivande lukter.
Lortig medeltid tar musten ur badet
Antiken var badinrättningarnas blomstringstid, men dessa försvann under medeltiden. Badhuskulturen förföll till följd av krig, folkvandringar och Romarrikets splittring från cirka 500-talet e.Kr.
På 1400- och 1500-talen bedrev läkare kampanj mot badhusen och krävde att myndigheterna skulle stänga dem eftersom man ansåg att sjukdomar spreds via baden.
Kyrkan för sin del ansåg dem vara skådeplatser för moraliskt förfall och kriminalitet.
Att vara lite lortig ansågs vara den kristnes naturliga tillstånd
Inom kyrkan reagerade man starkt mot den hedniska kulturen under antiken. Allt som förknippades med de antika levnadsvanorna fördömdes skarpt.
Man ansåg att Gud skyddade den troende även mot sjukdomar och mer eller mindre all kroppskultur ansågs vara av ondo.
Att missköta sig blev för många det främsta beviset på fromhet.
Till exempel den heliga martyren och jungfrun Agnes (cirka 291–304), dotter i en romersk kristen familj, lät av fromhet och övertygelse helt och hållet bli att bada under sitt korta liv.
Badande upplevdes således länge vara både onödigt och syndigt. Att vara lite lortig ansågs vara den kristnes naturliga tillstånd.
Följderna av detta ”smutsideal” blev ödesdigra för hälsan.
Det skulle dröja ända till slutet av 1700-talet innan badinrättningarna på allvar blomstrade upp igen.
Sunkiga städer och skoningslös digerdöd
Under medeltiden skapade de växande städerna stora hygieniska problem.
Bostäderna var överbefolkade. Vattenledningssystemen var outvecklade och på många håll fick man ty sig till brunnar.
Toaletterna var placerade på gårdarna och avfallet från dem rann ut och förorenade både jordmånen och brunnarna.
Något sådant som avfallshantering eller soptippar existerade inte och hushållsavfallet slängdes i allmänhet rakt ut på gatorna genom fönster och dörrar.
Hundar och svin bökade bland avfallet på gatorna och mängden råttor ökade explosivt.
Digerdöden, eller svarta döden, skördade liv utan like och härjade i Europa och dess närområden mellan 1346 och 1353.
Sjukdomen dödade minst en fjärdedel av Europas dåvarande befolkning och i stort sett alla som smittats. Sammanlagt minst 25 miljoner invånare strök med.
I synnerhet råttorna, men även den bristande hygienen, bidrog till digerdödens spridning.
Digerdöden och andra allvarliga farsoter ledde till försök att förbättra hygienen. Försöken blev dessvärre resultatlösa eftersom man varken kände till smittkällorna eller smittvägarna.
Ren själ i skitig kropp i början av nya tiden
Hygienuppfattningen var svag ännu under början av nya tiden. Bland folket tvättade man sig i allmänhet högst en gång i veckan.
Underkläder och sängkläder byttes mycket sällan, kanske bara en gång per år.
Inomhusluften i bostäderna var unken på grund av smutsiga människor, gamla kläder och skadlig rök från värmekällor och belysning.
Maten åt man med otvättade händer från gemensamma kärl. Tallrikar och bestick tvättades inte.
I allmänhet sov två eller flere personer i samma säng. Småbarn klämdes ofta till döds i sängarna.
Den skrala hygienen genomsyrade samhället. Även på sjukhus och vårdinrättningar placerades ofta två eller flera personer i samma säng. Operationspatienterna dog ofta av sårfeber.
Hygienen var överlag undermålig i utrymmen där många människor vistades på en gång.
I badet fylls huvudet av ångor som är till skada för både nerver och muskler
Förutom sjukhus och bostäder var renhållningen eländig bland annat på många arbetsplatser, i skolor, på internat, barnhem, fartyg samt i kaserner och fängelser.
Fortfarande ansåg man badande vara smått suspekt. Förödande för både hälsa och moral. Målet blev mer eller mindre en ren själ i en skitig kropp.
Den franske läkaren Théophraste Renaudot (1586–1653) varnade för badandets konsekvenser. Badandet var inte endast onödigt utan ytterst skadligt.
I badet fylls huvudet av ångor som är till skada för både nerver och muskler, menade Renaudot.
Kollegan Jean Liebault (1535–1596) var inne på samma tema och uppmanade till största möjliga försiktighet vid bruk av vatten.
Hygien i hovet enligt tidens anda
Den blivande franske kungen Ludvig XIII föddes år 1601 och hovläkaren förde strikt bok över piltens hygien. Någon lång bokföring blev det visserligen inte.
Vid nio månaders ålder kammades lillprinsens hår för första gången och fem år fyllda tvättades hans fötter med ljummet vatten.
Då prinsen var närmare sju år gammal badades han för första gången. Syskonet fick bada i samma vatten.
Om följande franske kung, kung Ludvig XIV (1638–1715), även kallad Solkungen, sägs däremot att han på sin tid ansågs vara en prydlig man.
I stället för att bada lät Solkungen skvätta vin på sina händer. Skjortan bytte han tre gånger om dagen – därav den sällsamma prydligheten.
Badhusens revansch
På 1600-talet började hygienbegreppet dock utvecklas och badhuskulturen så småningom repa sig.
Vetenskapsmän och lärda började betona betydelsen av att tvätta och rengöra sig och talade varmt för dugligt dricks- och badvatten.
Man började rekommendera badinrättningarnas hälsobad för att förebygga och kurera sjukdomar.
Samtidigt var det dock vanligt att man bekämpade otukt och nakenhet genom att förespråka bad med blusen på.
I vissa större brittiska städer togs de första vattenklosetterna inbyggda i bostäder i bruk i slutet av 1700-talet. Men först i början av 1800-talet blev de allmänna tack vare märkbara tekniska förbättringar.
Avigsidan av den ökade bekvämligheten var ökade mängder smutsvatten och förorening av närbelägna vattendrag. Några vattenreningssystem existerade inte.
Radikal sväng tack vare läkekonstens genombrott
Upprepade krig och oroliga tider förhalade utvecklingen av hygienen.
En radikal förbättring skedde först kring medlet av 1800-talet då både hygienuppfattningen och ingreppen för att förbättra hygienen ändrades i samband med att läkekonsten fick sitt verkliga genombrott.
Tvålen gjorde entré först i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Tvålen ersatte bland annat sanden och urinen som dittills allmänt använts som hjälp vid rengöringen.
Tvålliknande substanser användes visserligen i Indien och Babylonien redan 2800 f.Kr.
Även i det forna Egypten och Romarriket användes tvål, men det var först under sent 1800-tal som den fasta, fyrkantiga tvålen började användas.
På 1800-talet utvecklades även många andra tvättredskap. Badrummen blev vanliga i de borgerliga hemmen i städerna.
I och med att tvättutrymmena utvecklades underlättades också klädtvätten och tvättdagarna blev frekventare.
Rena finnar i bastun
På landsbygden tvättade man sig i allmänhet i bastun. Vid herrgårdar, rika lantgårdar och prästgårdar dök kommoden, som är ett slags tvättskåp, upp.
I Finland har bastukulturen långa anor och hygienen var eventuellt rent av på en högre nivå än i det övriga Europa.
– Bastubad en gång i veckan och därmed tvätt och byte av rena kläder har bestått mycket länge hos oss. Men på andra håll i Europa var det inte alls särskilt vanligt och där sköttes hygienen inte alls så heltäckande som i Finland, berättar amanuens Risto Hakomäki vid Nationalmuseet.
Hakomäki har bland annat studerat ett gammalt gjuteri i Finland och berättar hur de sotiga arbetarna brukade tvätta sig när de kom hem från järnverket.
– I köket, vid spisen, hällde man lite vatten med slev över sig och torkade bort den värsta smutsen med handduk.
Således kunde tvättandet trots allt vara ganska spartanskt även här.
– En gång i veckan hade man bastu, men det var bara en gång i veckan. Däremellan måste man få soten bort på något annat sätt, så man täcktes sätta sig vid matbordet på kvällen, konstaterar Hakomäki.
I Finland var bastun dessutom lite av ett universalutrymme där man förutom att ta sig ett bad kunde röka och salta kött – överlag tillverka mat. Vidare födde man ofta barn i bastun.
– Sprit, tjära och bastu var det finländarna upprätthöll hälsan med, sammanfattar Hakomäki med glimten i ögat.
För européerna tog det dock länge att omfamna tanken att man kunde doppa sig i vatten ända upp till halsen med avsikt att bada och tvätta sig.
De flesta hade ingen aning om hur badande sker och hur man skulle gå till väga.
År 1861 publicerades verket Baths and How to Take Them med noggranna anvisningar om badandets ädla konst. Verket blev en succé.
Professurer, lagar och elektricitet banar väg för bättre hälsa
Den vetenskapliga forskningen och bakteriologins uppkomst lade grunden till en klar förbättring och utveckling av hygienuppfattningen. Kemin och fysiken utvecklades med stormsteg.
Nya vetenskapsgrenar, professurer och institut grundades. De första förordningarna och lagarna för att förbättra hygienen stiftades och antogs.
Avgörande blev också utvecklingen och moderniseringen av vattenlednings- och avloppssystemen samt avfallshanteringen.
Som en enskild detalj kan nämnas att ibruktagandet av elektrisk belysning förbättrade inomhusluften märkbart.
Dittills hade luften varit tjock av rök från pärtor, lukt och sot från ljus samt olje- och karbidlampor. Från gaslyktorna i de tidiga industrihallarna spreds giftig svaveldioxid och kolmonoxid.
Sålunda blev elektriciteten inte endast startskottet för det bokstavligen upplysta samhället, utan dess olika tillämpningar bidrog även till en radikalt förbättrad hygien och hälsa hos människorna.
Källor:
Arno Forsius: Lääketiedettä – kulttuuria – ihmisiä. Kuvauksia historiasta (http://www.saunalahti.fi/arnoldus)
Shenet: Badandet i äldsta tid (http://www.shenet.se)
Tarja Tuulikki Laaksonen: Kuka keksi haarukan – Arkiesineiden ihmeellinen historia (2017)
https://historianet.fi: Eurooppalaiset elivät liassa 300 vuotta
https://historianet.fi: Viikingit arvostivat puhtautta
Wikipedia