Den 23 september 2008 kände restonomstuderanden Julia sig krasslig. Hon bestämde sig för att hoppa över den provförberedande lektionen och i stället gå till skolan först när provet skulle börja.
Beslutet kan ha räddat hennes liv. Skolskjutningen i Kauhajoki drabbade nämligen hennes klass.
Julia vill inte att hennes riktiga namn framkommer i artikeln, eftersom tragedin fortfarande är ett känsligt ämne. Hon vill inte heller uppmärksamma sig själv, utan saken.
Tio år efter massakern upplever hon fortfarande skuld över att ha överlevt. Hon vet att hon inte är den enda.
Jag tänker ofta på den dagen, men aldrig på så sätt att jag skulle känna mig lycklig för att jag inte var i skolan då
Julia
För en utomstående kan det kännas märkligt att en person känner skuld för en tragedi som hen på intet sätt bär ansvar för. Ledande psykolog Tuija Turunen från Suomen Terveystalo säger att känslan är ganska vanlig.
– Det är fråga om ett sådant fenomen som överlevnadsskuld. Det är hiskeligt vanligt när man överlevt i en situation där någon annan har dött.
“Jag har burit med mig skulden alla dessa år”
Julia förlorade alla sina närmaste vänner i massakern. Det är fortfarande plågsamt att tala om det.
– Jag tänker ofta på den dagen, men aldrig på så sätt att jag skulle känna mig lycklig för att jag inte var i skolan då. Skulden har jag burit med mig alla dessa år.
Hon betonar att krishjälpen inte på något sätt varit dålig eller otillräcklig, men på något vis har tragedin ändå stannat kvar som en skugga från det förflutna.
Skuldkänslan är den största orsaken till att hon aldrig helt och hållet har kommit över det skedda.
– Jag har flytt från den dagen i snart tio år, flyttat till nya orter, skolor och arbetsplatser. Hela tiden har jag i mitt huvud hoppats att ingen vet vad jag gått igenom. Samtidigt har jag kraftigt saknat någon att prata med om det som hänt.
Vi kan inte tvinga sinnet att glädjas över överlevnad
Överlevnadsskuld kan vara plågsamt eftersom man inte kan tvinga sinnet att glädja sig över att man överlevt.
Tuija Turunen konstaterar att en tragisk händelse följer med människan hela livet.
Det är vanligt att man under vissa perioder klarar av att leva med det bättre, under andra perioder går det sämre.
– Att överleva en livsfarlig kris är lite som en lök. Vissa stunder kan man skala av ett lager, sedan fortsätter livet och i ett annat livsskede måste man tänka på det hela igen från ett nytt perspektiv. Men det är aldrig för sent att bearbeta en sådan situation. Man kan alltid söka hjälp på nytt.
Eftersom man vet att känslorna kan aktiveras också senare i livet är det enligt Turunen viktigt att personer som varit med om sådana här händelser berättar om sina upplevelser för exempelvis arbets- eller studenthälsovården.
– Bara så att det finns där bland uppgifterna. För det lämnar nog sina spår hos människor och kan ligga bakom många psykiska eller somatiska problem.
Jag kände att jag inte har rätt att vara så ledsen eftersom jag “bara” förlorade mina vänner
Julia
Något som rör sig på samma område som överlevnadsskuld är förringning av den egna sorgen. Det innebär att man funderar på ifall man har rätt att söka hjälp och sörja det skedda då någon annan förlorade mera eller kanske till och med sitt liv.
– Det kan ibland vara ett hinder för att söka hjälp, då man tänker att någon annan kanske behöver hjälpen mera, säger Turunen.
Hon påminner också om att ingen kan tvinga någon att ta emot hjälp. Alla har en egen tid och plats för när de är redo att behandla svåra saker.
Också Julia är bekant med förringning av sorgen.
– Jag kände att jag inte har rätt att vara så ledsen eftersom jag “bara” förlorade mina vänner. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att förlora till exempel sin egen syster i en sådan tragedi.
Fokus på eftervård
I Kauhajoki fick man snabbt i gång en krisorganisation och för eftervården grundades ganska snabbt ett Kauhajoki-initiativ. Den förenade flera aktörer runt samma bord och stärkte myndigheternas samarbete.
Det var särskilt viktigt för att koordinera omfattande eftervård på flera orter. Tuija Turunen fungerade som expertspykolog och skrev också en doktorsavhandling om överlevande av skolskjutningar och stödprocesser. Den stärkte uppfattningen om människans överlevnadsförmåga.
– Den största lärdomen var säkert det att människans och samhällets förmåga att överleva är enormt stor. Överlevnad är ändå mångfasetterad och har många nivåer.
Det är svårt att definiera när någon har kommit över något. Ett positivt tecken är när man upplever att ens livskvalitet är tillräckligt god.
– Att det skedda blir en del av ens levnadshistoria och att man både kan tänka på det och inte tänka på det. Det som har hänt kan man inte ändra på men man kan påverka hur det följer med en i livet, säger Turunen.
Andra tecken på att man repar sig är att man lyckas knyta människorelationer, arbetsrelationer, studierelationer och att man klarar av att njuta av livet trots att man upplevt något omskakande.
Turunen lyfter upp att tillfrisknande också påverkas av människors tidigare upplevelser och hurudant stöd de får från sina närstående.
Eftervården gav goda resultat
Enligt en uppföljande undersökning som Institutet för hälsa och välfärd gjort upplevde ungdomarna från Kauhajoki att deras livskvalitet och vänskapsrelationer var mycket goda två år efter skjutningen. Fyra av fem hade inte posttraumatiska symtom.
Av gruppen som var mest drabbad i Kauhajoki upplevde kring 90 procent att de hade fått hjälp av professionellt stöd.
Det viktigaste stödet kommer ändå från nätverket av närstående. Också samhällets, till exempel lärarnas stöd, är av betydelse och det professionella stödet kompletterar det här och erbjuder vård vid behov.
Det som har hänt kan man inte ändra på men man kan påverka hur det följer med en i livet
Tuija Turunen, ledande psykolog vid Suomen Terveystalo
Än så länge har Kauhajokis verksamhetsmodell inte använts som sådan. Men enligt Turunen lär man sig alltid från kriser och lärdomarna är till universell nytta.
– Från varenda kris samlar man erfarenheter och dem delar man med sig av både nationellt och internationellt. Internationellt forskningssamarbete är ett sätt att öka förståelsen för vilka faktorer som påverkar dem som överlevt en traumatisk situation.
Erfarenheterna från Kauhajoki har kommit till nytta i bland annat Norge, USA och Europa och deras erfarenheter kommer till nytta i Finland.
Helande
Julia får fortfarande ångest när hon tänker på händelsen, särskilt om hon får en plötslig påminnelse. Så har det sakta men säkert blivit.
- Jag gick i lås och fick panik, följande halvtimme gick åt att försöka få luft och sluta gråta. Det är en hemsk panikkänsla som drabbar en när händelsen överraskande dyker upp i en diskussion.
Julia upplever ändå inte att hon skulle sitta fast i det som hände för tio år sedan.
– Nog är det ju så att om det inte hade hänt hade jag antagligen inte bott här och levt det här livet. Och jag är tacksam för allt jag har. Men jag känner skuld för att jag ännu är här och lever mitt liv när det berövades från mina kära.
Det leder ofta till att människor säger att då de klarat det här vet de att de kan klara av vad som helst
Tuija Turunen, ledande psykolog vid Suomen Terveystalo
Tuija Turunen berättar att människor som varit med om en omskakande erfarenhet efter en tid ofta identifierar vad som är viktigt i livet och deras värderingar kristalliseras. Då talar man om ett fenomen som kallas för posttraumatisk tillväxt.
– Det leder ofta till att människor säger att då de klarat det här vet de att de kan klara av vad som helst. Det blir en egen kraft som förstärker helandet.
Texten är en översättning av Yle Uutisets artikel Syyllisyys painaa hengenvaarasta selvinneitä – Kauhajoen koulusurmassa kaikki läheiset ystävänsä menettänyt: ”Olen paennut sitä päivää kohta 10 vuotta” skriven av Pauliina Jaakkola.