En tonåring som stänger in sig på sitt rum. En mamma som förstående låter henne ha sin egen tid. Så ser det ut i de flesta hem och så såg det ut hos familjen Renqvist.
Fyrabarnsmamman Yvonne anade inte att Jenny bakom den stängda dörren brottades med ångest och panikattacker. En kraftmätning som ledde till flera självmordsförsök.
Det var under gymnasietiden som Jenny märkte att något med hennes mående var fel.
Hon grät massor då hon var ensam på nätter och kvällar. Hon försökte vara glad utåt, men kände sig inte glad inuti.
- Det kändes som om jag var crazy på något vis, minns Jenny. Jag kom inte ifrån att vara ledsen, men jag vågade inte berätta för mamma. Jag ville inte oroa henne och jag ville inte att hon skulle tro att jag hade något fel i huvudet, säger hon.
Kompisarna frågade hur det var fatt och sa att Jenny inte var sig själv, men hon förnekade eftersom hon inte kunde lägga ord på vad hon kände.
En envis vän fortsatte med jämna mellanrum och till sist öppnade Jenny sig för henne och fick sällskap till en psykolog.
- Jag hade tänkt att ”till psykolog går de som är knäppa”, minns Jenny. Det var inte lätt att ta steget och personkemin fungerade inte alls först. Jag slutade efter fem gånger, men fick senare hjälp av skolkuratorn och började på nytt. Bara några kompisar visste om att jag gick där, berättar hon.
Skolhälsovårdaren ringde på eget bevåg
Jenny fick några panikattacker i skolan, men sade till kompisarna och skolpersonalen att de inte fick kontakta hennes familj.
Eftersom Jenny hunnit fylla 18, var det hon som bestämde. Ibland fick hon lugnande medicin, andra gånger gick det över då människor runt henne hjälpte henne att andas djupt och fokusera på annat än ångesten.
En decemberdag sista året i gymnasiet pågick en attack flera timmar och ambulans tillkallades.
- Jag fick ett samtal om att genast komma till skolan, berättar Yvonne.
- Skolhälsovårdaren ringde på eget bevåg, då det hela blivit så stort. Jag kom dit och såg Jenny ligga i sjukrummet, hon skakade och var helt borta, minns hon.
- Jag hade hört ordet panikångest någon gång, men visste inte riktigt vad det var. Jag frågade skolhälsovårdaren om det här var panikångest och hon svarade ja, en grov panikattack, berättar hon.
Jenny beskriver panikångest som en tornado inombords. Hon kan inte andas, hon skakar och hyperventilerar.
Den gången mamma dök upp i skolan och ambulanspersonalen stod böjda över henne, förstod hon att det hela var allvarligt.
- Efteråt försökte jag först vara som om inget skulle ha hänt, säger Jenny. Jag klarade inte av att se mamma orolig och gråtande. Jag tänkte att jag skall klara det här själv. Men då jag senare fick flera attacker flera dagar i rad visste jag på något plan att det inte kunde fortsätta så, säger hon.
In och ut på avdelning under flera års tid
Jenny hade fortfarande svårt att sätta ord på sitt mående och Yvonne var som ett stort frågetecken.
- Jag fattade ingenting annat än att något var fel och att hon mådde dåligt, säger Yvonne.
Efter den där stora attacken släppte Jenny lite på fasaden och vi blev förstås mera uppmärksamma, men det svårt att veta vad man skulle göra.
Skolläkaren skrev remiss till psykiatrin, som ville ta in Jenny på avdelning. Hennes första reaktion var ”aldrig i livet”, men efter ett besök på sjukhuset stannade hon för att få hjälp mot ångesten och panikattackerna.
I samma veva inleddes studentskrivningarna.
Läkaren avrådde Jenny från att försöka, men hennes envishet slog till med kraft.
- Det blev en fix idé eftersom skolan alltid varit viktig för mig, säger Jenny. Jag hade massor med ångest och kunde inte förbereda mig. Jag fick inga bra vitsord, men jag klarade det, berättar hon.
Hemma gick mamma och kände sig utanför. Då Jenny var myndig, fick Yvonne ingen annan information om läget än den Jenny själv gav.
Hon åkte in och ut på avdelning under flera års tid och stegvis berättade hon för familjen vad hon led av. Någon enstaka gång fick Yvonne prata med Jennys egenvårdare.
Jenny har diagnosticerats med depression, ångest och instabil personlighetsstörning.
Periodvis har hon haft självskadebeteende och även drabbats av ätstörningar. Flera gånger har hon varit tvångsinlagd eftersom det varit stor risk att hon ska skada sig själv.
- Man invaggas i en falsk trygghet då hon är inne på avdelning, säger Yvonne. Man tänker att nu kan hon inte göra något åt sig själv, då hon är där. Men hon har tagit överdos när hon har varit intagen, säger hon.
Omöjligt att sätta ord på den hjälplöshet man som mamma känner vid ett självmordsförsök
För något år sedan stod Yvonne hemma och bakade inför morsdag. Hon fick ett samtal från sjukhuset och noterade att det var från en annan avdelning än den Jenny annars vistades på.
- ”Jenny är utom fara nu”, återger Yvonne. Vad då utom fara? Det visade sig att hon kvällen innan tagit en cocktail av mediciner som blivit över från tidigare. Hon hade krampat och förts till akuten, där hon svävat mellan liv och död hela natten, berättar Yvonne.
- Jag sjönk ihop, fick knappt sagt till min man och Jennys lillebror vad det var frågan om, minns hon.
Jennys minnen från den här tiden är svaga.
- Hur ska man säga det här på ett vårdat sätt, funderar hon. Jag var helt enkelt så korkad och dum i huvudet… Jag lekte med livet och döden och fattade inte allvaret i det, säger Jenny.
Yvonne saknar ord att beskriva den hjälplöshet hon kände då Jenny försökte ta sitt liv.
- Jag hade ord inom mig, men fick inte ut dom, säger Yvonne. Det var otroligt många känslor. Månader och år var jag säkert världens jobbigaste mamma. Jag skickade meddelanden utan ärende, bara för att kolla om hon var vid liv, säger hon.
Tårar, promenader och stickning har tagit Yvonne vidare
- Det är konstigt hur man blir härdad med tiden, säger hon. Förr bröt jag ihop när Jenny hamnade in på sjukhus, nu går det inte längre lika djupt in utan är mera ”jaha”. Kanske det är en självbevarelsedrift.
- Och förstås att man kan mera om sjukdomen nu och att Jenny själv insett att hon behöver och får hjälp, säger hon.
Bältessängen blev vändpunkten
Då Jenny och Yvonne tänker bakåt, inser de hur mycket Jennys mående förbättrats de senaste åren.
- Ibland känns det hopplöst, säger Yvonne. Ska det aldrig bli bättre, ska det aldrig sluta gå upp och ner och varför ska ångestdalarna vara så djupa? undrar hon.
- Jenny har haft mer eller mindre allvarliga självmordsförsök, men då jag ser tillbaka inser jag att det nu är hela tre år sedan den värsta morsdagen i mitt liv. Det går ju framåt, säger hon.
Vändpunkten
För Jenny kom vändpunkten inte i och med det mest drastiska, sista, självmordsförsöket, utan en helt vanlig dag på den psykiatriska avdelningen.
- Det var en av de få gånger jag blev bältad, berättar hon. Det är så hemskt, man blir förd till en säng där de spänner fast armar, ben och midja.
- De ger en medicin tills man lugnar ner sig. Jag var trött på det, jag vill ha ett normalt liv. Inte äta en massa mediciner. Jag vill ha ett liv jag tycker om. Så jag tänkte: ta fram din finska sisu och kämpa lite nu! säger hon.
Det har hon gjort. Medicin, dialektisk beteendeterapi och att våga öppna sig om sitt mående för andra har tagit Jenny till en vardag där hon som 23-åring äntligen kan inleda sina studier.
Jag har hittat balansen mellan friskt och sjukt
Yvonne brottas fortfarande med tankar om hon kunde gjort något annorlunda som mamma, för att Jenny inte skulle ha blivit sjuk.
- Jag är rationell, säger hon. Jag vill ha orsak och verkan. På sjukhuset har de sagt att det inte funkar så, men det är svårt att inte analysera och försöka hitta skälen, säger hon.
Yvonne har funderat på varför hon, som lärare i den högstadieskola Jenny gick, inte såg om Jenny blev mobbad.
Hon har haft tankar om att hon borde tvingat Jenny att fortsätta med idrotten, eftersom den var en ventil för flickan att få ut lite aggression. Hon har funderat på om kunde ha lockat fram lite trots hos dottern.
- Av mina fyra barn är Jenny den jag aldrig varit arg på, säger Yvonne. Syskonen har smällt i dörrar och varit upproriska tonåringar och trotsiga småbarn, men Jenny har alltid satt andra i främre rummet.
- Som liten gav hon sitt godis till syskonen innan hon
tog själv. Hon har en supersnäll personlighet, så någonstans måste väl något ha lagrats inom henne och kommit ut som ångest. Varför såg jag inte det? frågar hon sig.
Självförebråelserna är många
I terapin letar Jenny själv efter upphovet till sina sjukdomar. Det är inte lätt, kombinationen av flera psykiska diagnoser som går in i varandra har ofta komplicerade orsaker.
Viktigast är att hon accepterat att hon behöver hjälp i form av terapi och ibland även sjukhusvård.
- Jag sjunker inte långt ner numera, säger Jenny. Jag har bra kontakt med min familj, men lever självständigt. Jag har hittat balansen mellan friskt och sjukt, vad jag kan berätta och vad jag ska hålla för mig själv, säger hon.
- Jag drömmer om att bli helt frisk, men är realist. Just
nu är jag nöjd med att kunna hantera att jag har ångest ibland. Livet är inte bara sjukdom nu, det är mycket annat! konstaterar hon.
I poddserien "Psykprat med närstående" möter vi människor som drabbats av olika mentala utmaningar i livet och diskuterar hur de påverkat förmågan att hantera vardagen. Det är öppenhjärtiga berättelser om hur det är att leva med och nära inpå psykisk ohälsa.