Tv-teamet var på jakt efter en italienare i tjugo- eller trettioårsåldern. En man med drömmande blick och sinne för språk. Valet föll på Simone Coppo - en skådespelare som själv har invandrarbakgrund.
Med 1950-talet stiger de första invandrarna in i Vår tid är nu. I de svettiga ångorna i Djurgårdskällarens kök sliter de som diskare eller springpojkar.
De utgör den nya arbetarklassen. En grupp ännu mer skyddslös än Maggan och hennes gelikar. För att de inte behärskar språket, inte känner reglerna och för att de saknar alla former av skyddsnät.
En av de utsatta är nykomlingen Angelo – en luggsliten gestalt som genast får finna sig i att kallas ”spagge” av de svenska arbetarna.
Som svimmar av utmattning eftersom ingen berättat att han har rätt att äta av maten i köket.
Som vänder sig till Maggan när situationen blivit ohållbar och yttrar de två ord han kan: ”du – hjälpa”.
När jag möter den italienska skådespelaren Simone Coppo tar det inte många sekunder att inse att hans kunskaper i svenska för länge sedan passerat Angelos.
På väg in i rummet där vi skall göra intervjun stöter han nämligen ihop med Charlie Gustafsson som spelar Calle och genast brister duon ut i en verbal svada.
Språket är en melodi
När jag frågar hur länge Coppo läste svenska inför rollen visar det sig att regissören Annika Zackrisson inte ville att han skulle lära sig någon svenska alls i förväg.
Istället skulle hans språkliga utveckling följa rollkaraktärens – vilket i praktiken innebar att han först inte kunde ett ord och sedan måste han lära sig massor i expressfart eftersom handlingen flyter fram snabbt från ett avsnitt till ett annat.
Men för en som redan talar fyra språk är det uppenbarligen inte så svårt att haka på ett nytt uttalståg – det gäller bara att få fatt i den språkliga melodin.
Men språk är inte bara ljud och rytm, orden har ju en innebörd också och det rymmer många dimensioner av förståelse.
– Om jag gör en scen där jag skall tala om ”casa” – det vill säga ”hem” – på italienska så väcker ordet i sig mängder av bilder och minnen inom mig.
– Men om jag på svenska säger ”baka” betyder det ingenting för mig, det är bara ett ljud, förklarar Simone som säger sig ha mycket erfarenhet av att befinna sig i situationer där man utan att förstå ett ord ändå måste vara involverad i det som sker omkring en.
– Regissören förstod att jag måste agera lite som en panter, bara känna av det som sker i en scen via fysiska uttryck och reaktioner. Det gjorde att själva skådespeleriet ägde rum mera i kropp och hjärta än i huvudet.
Har själv invandrarbakgrund
Restaurangen i Vår tid är nu är ganska långt ett samhälle i miniatyr, med samhällsklasser och hierarkier.
Det är alltså inte bara titelmelodin som för tankarna till den brittiska succén Downton Abbey.
Denna struktur gör också att alla karaktärer tydligt representerar olika grupper och tankemönster. Där Calle står för klassresenären är Maggan den som för klasskampen till en politisk nivå.
Och Angelo - han representerar invandrarna. De som kommer utifrån med allt vad det innebär. En roll som inte alls är Simone främmande.
– Jag härstammar från ett land av immigranter och en släkt av immigranter, säger Simone som ursprungligen kommer från Sydamerika.
– Det var väldigt nära att jag fötts ombord på planet till Italien, skrattar han innan han igen blir allvarlig och konstaterar att titeln Vår tid är nu inte kunde vara bättre lämpad för att beskriva vår tid just nu.
– Angelo anlände från Sicilien till Sverige för sjuttio år sedan och titta bara på vad som händer vid Siciliens kust idag, säger Simone som tycker sig ha mött Angelo långt innan han läste om honom i manuset till en svensk tv-serie.
– Jag har mött honom i mitt eget land, sett honom driva omkring nära tågstationerna. En av dessa många män med drömmande blickar. Hudfärgen må vara en annan, men substansen är densamma.
– Det är en ära och ett ansvar för mig att få berätta Angelos historia, säger Simone med värme i rösten.
