Karisbon Visa Kalivas sista hjärninfarkt inträffade för ett halvår sedan och den var av det allvarligare slaget. På Lojo sjukhus nya rehabiliteringsavdelning har han fått hjälp med att klara sig vardagen.
Det går bra att prata men det är ännu svårt att gå utan hjälp. Också händerna är i det närmaste obrukbara.
Visa Kaliva bor hemma i egen bostad med hjälp av personlig assistent och hemvård. Att han fick komma till Lojo sjukhus och få rehabilitering vid den nya akutneurologiska avdelningen är han mycket glad för.
- Jag kom in på andra försöket och det var verkligt fint. Man kunde ju lätt tänka sig att det inte hade funnits så mycket hopp för mig, en äldre man som har haft tre infarkter.
Visa Kalivas rehabilitering är slutförd vid sjukhuset i Lojo. En rehabilitering kan ta allt mellan några veckor och ett par tre månader. I hans fall handlade det om en längre period eftersom de upprepade infarkterna hade fördjupat förlamningen.
Ju snabbare hjälp desto bättre resultat
Avdelningen för akut neurologisk rehabilitering vid Lojo sjukhus öppnades i mars.
Här tar sig ett multidisciplinärt team an också äldre klienter som har drabbats av hjärninfarkt eller hjärnblödning.
Om man kommer igång med rehabiliteringen så fort som möjligt efter en hjärninfarkt ökar förutsättningarna för att klienten ska kunna leva ett självständigt liv eller återgå till arbetslivet.
Det gör också att hjälpbehovet på vårdavdelningar och boenden minskar.
Också äldre personer rehabiliteras
Den nya avdelningen i Lojo har bara fyra platser och kan inte betjäna alla som behöver neurologisk rehabilitering.
Men den är ett steg i rätt riktning, med en mer jämlik vård i egen regi. Här får också äldre personer rehabilitering, inte bara yngre människor som ska tillbaka till arbetslivet.
- Vi har inga åldersgränser. Men visst har vi målsättningen att välja patienter som har möjligast stor nytta av rehabiliteringen. Rehabiliteringen måste vara målinriktad och det är också viktigt att vi når målen, säger Markus Wiksten, överläkare i neurologi vid Lojo sjukhus och den som leder den nya avdelningen.
Ibland måste man så att säga under resans gång konstatera att sjukdomen tyvärr är så pass allvarlig att man inte når det mål man ställt upp.
Då blir det kanske aktuellt att ändra målsättningen eller avsluta avdelningsrehabiliteringen.
Idén är att patienterna ska kunna återvända hem utan att vara beroende av någon annan, att de ska vara självständiga
Markus Wiksten, överläkare i neurologi, Lojo sjukhus
- Det är stor variation på hur målet ser ut. Det måste anpassas individuellt och är beroende av hur svår själva sjukdomen är och hur djupa förlamningssymptom klienten har, understryker överläkare Markus Wiksten.
- Idén är att patienterna ska kunna återvända hem utan att vara beroende av någon annan, att de ska vara självständiga. Är det sen att man är självständig med rollator eller i rullstol, det varierar från fall till fall.
I varje fall ska klienten ha mindre behov av hjälp efter rehabiliteringen än före och utan den.
Färre behöver bäddavdelning
I och med rehabiliteringen minskar behovet av platser på bäddavdelningar och servicehem vilket är till fördel för kommunernas ekonomi.
- Teoretiskt sett skulle avdelningen behöva mellan sex och åtta platser för regionens klienter. Då utgår vi ifrån vad social- och hälsovårdsministeriet räknar med utifrån antalet insjuknade per år av befolkningen. Nu har vi ungefär hälften av platserna, förklarar Markus Wiksten.
Det har inte funnits en motsvarande avdelning i Västnyland tidigare. Det har gjort att man har köpt rehabilitering av privata aktörer vilket har blivit dyrt.
Markus Wiksten säger att ungefär 50 procent av de insjuknade har nytta av rehabilitering.
- Antalet infarkter och hjärnblödningar minskar sakta men säkert på grund av att den allmänna hälsan är bättre. Den akuta vården har också blivit bättre med trombolysbehandlingen. Vi klarar mycket bättre att sköta nya strokepatienter och tack vare det så är det färre som insjuknar.
Samarbete med andra sjukhus
Lojo sjukhus samarbetar i första hand med Raseborgs sjukhus och försöker välja patienter från sjukhusets inremedicinska avdelning.
Det rör sig om personer som har drabbats av stroke, infarkter eller hjärnblödningar och som har goda chanser att bli betydligt bättre och behöva mindre stöd efter rehabiliteringen.
Vårdperioden är individuell och kan variera i längd.
- I fall av lindrig dysfasi så kan rehabiliteringsperioden vara ganska kort eller bara några veckor. Då fokuserar vi mera på talstörningen och mindre på ergo- och fysioterapi. Men vid en djup förlamning kan rehabiliteringen ta flera månader, förklarar Markus Wiksten.
Vi anpassar vårdperioderna men vi har ett mål som är vettigt och det är viktigt att det går framåt
Markus Wiksten, överläkare i neurologi, Lojo sjukhus
Statistiskt sett är de viktigaste månaderna de två första efter insjuknandet. Om man då satsar på rehabiliteringen så minskar hjälpbehovet och kostnaderna i framtiden.
- Vi anpassar vårdperioderna men vi har ett mål som är vettigt och det är viktigt att det går framåt. Det ska inte bara vara roligt att vara litet och träna.
Visa var envis
Markus Wiksten beskriver Visa Kalivas rehabiliteringsresa som speciell eftersom det var en tredje infarkt han fick.
- Visa hade redan en förlamning från tidigare. Den blev nu djupare och hans talsvårigheter blev värre. Hans vårdperiod hör till en av de längre. Men han gjorde hela tiden framsteg och vi beslöt fortsätta.
- Nu har han kommit hem och sparar pengar för kommunen då han inte bor på vård- eller servicehem, säger Wiksten.
Vid den nya avdelningen för akut neurologisk rehabilitering arbetar ett multidisciplinärt team. Det består av fysio-, ergo- och talterapeuter samt socialarbetare och sjukskötare. Hela verksamheten vid avdelningen är neurologledd.
- Vi har ett rehabiliteringsinriktat arbetssätt där varje delmoment som hör till dagen är en del av terapin och rehabiliteringen, om det så handlar om att gå på lunch eller göra ett toalettbesök.
- Vi gör inte saker för patienten utan personalen arbetar som coach och handleder och vägleder patienten. Så att patienten sedan ska klara alla uppgifter självständigt hemma, förklarar Wiksten.
Hjälper med att fylla i blanketter
Socialarbetaren Barbro Dahlberg-Berghäll ingår också i akutvårdsavdelningens team.
Hon hjälper till med att få det praktiska i vardagen att fungera. I Visa Kalivas fall började de med att se till att allt var tryggt hemma.
- Vi pratade om vem som sköter om posten och andra praktiska saker, så att han kunde koncentrera sig på att rehabiliteras här. Så småningom funderade vi tillsammans med resten av teamet på vad som kan behövas då han skrivs ut, hur det är med bostaden, om den var tillgänglig.
Dahlberg-Berghäll kartlägger behovet av olika serviceformer och förmåner och hjälper klienten att fylla i blanketter. Hon har också kontakt med hemkommunen.
- Kommunens personal är också väldigt viktig. Det är den som tar emot klienten sen och fortsätter med honom där, understryker hon.
Bröt tystnaden tillsammans
Talterapeuten Ylva Teerilahti minns att Visa Kaliva till en början var en mycket tyst man.
- Vi har jobbat mycket med talvolymen och röststyrkan eftersom Visas problem i början var att han talade hemskt tyst. Han hade svårt med andningskoordinationen och med att höja rösten. Så vi jobbade mycket med att på ett ergonomiskt sätt höja rösten så att han skulle bli förstådd också i situationer där det finns mycket bakgrundsbrus.
Hur viktigt är det att ni är ett team?
- Det är hemskt viktigt att se alla klienter som helheter, även om vi jobbar med de här delområdena. Även om var och en av oss är inriktad på sitt delområde så är det väldigt viktigt att vi samarbetar och försöker få helheten att fungera så bra som möjligt, säger Teerilahti.
Barbro Dahlberg-Berghäll instämmer.
- Vi har olika utbildningar och ser klienterna på olika sätt. För att få helheten så behöver vi samarbeta och diskutera tillsammans men också med klienten: Hur ska vi gå framåt, hur ska rehabiliteringen fortsätta hemma? Det är ju bara en liten del av rehabiliteringen som sker hos oss, det är en början.
Visa Kalivas mål var att kunna tala så bra att han kunde ge en radiointervju. Det har han lyckats med, också om oddsen inte var de bästa.
Kontakten till de olika terapeuterna har varit viktig och avgörande för honom under rehabiliteringen i Lojo.
- Det blir en speciell och nästan telepatisk relation, säger Kaliva.
Tillsammans med fysioterapeuten Taina Näriäinen minns han hur det egna tillfrisknandet gick i etapper, snarare än som en rak kurva uppåt.
- Men du visade alltid ett stort engagemang för alla övningar och jobbade hårt, berömmer Näriäinen.