I oktober 2017 insåg världens astronomer att de hade skådat någonting fullständigt oerhört: ett objekt som bevisligen var en besökare från ett annat solsystem.
Och nu hävdar några Harvard-forskare att objektet som rusade genom vårt solsystem med en oerhörd hastighet, kanske inte var här av en slump.
En kosmisk cigarr
Innan vi går in på forskarnas påståenden ska vi sammanfatta det som vi vet: detta ”någonting” var 230 meter långt, 35 meter brett och format ungefär som en cigarr. Till färgen var objektet mörkrött. Och det roterade runt sin längdaxel.
”Oumuamua” fick besökaren heta. Det är hawaiianska för ”spanare från fjärran”.
Till en början klassificerades objektet som en komet, sedan som en asteroid. Men den betedde sig inte riktigt som någondera. Framför allt med tanke på dess bana.
Framför allt kometer har ofta väldigt excentriska banor som för dem långt ut på solsystemets ”bakgård” innan de återvänder och börjar ”falla” in mot solen igen.
Ibland ger passagen runt solen dem en ytterligare ”kick” (samma princip som hos en slunga), så till den grad att de kastas ut ur solsystemet för gott.
En långväga besökare
Men Oumuamua visade sig vara mycket mer exotisk än så. Dess bana var hyperbolisk, det vill säga, den varken började eller tog slut i vårt solsystem. Den kom utifrån. Och efter en snäv kurva runt solen försvann den tillbaka ut i mörkret.
Den betraktas nu därför som ett interstellärt objekt.
Och Oumuamua bromsade minsann inte in för att ta sig en närmare titt, om vi säger så. Solens gravitation fick den att accelerera kraftigt: då Oumuamua rundade solen hade den som mest en hastighet på nästan 316 000 kilometer i timmen.
Och nu är den alltså på väg ut ur solsystemet, med en svag nordlig stigning i förhållande till solsystemets ekliptika, eller ”ekvator”.
Men trots att den fortfarande rör sig med nästan 30 kilometer i sekunden – like a bat out of hell, som Meat Loaf skulle säga – kommer det att ta närmare 20 000 år för Oumuamua innan den är helt och hållet ute ur vårt solsystem.
I januari 2019 kommer den hur som helst att passera Saturnus omloppsbana och 2022 lämnar den Neptunus, solsystemets yttersta planet, bakom sig.
Skenet bedrar?
Och som sagt så finns det nu de som menar att Oumuamua kan dölja en hemlighet under sitt steniga, roströda yttre. Inget nytt under solen, den här sortens snack har florerat i webbens spretiga undervegetation ända sedan vi blev medvetna om Oumuamuas existens.
Det fanns rentav de som ville att stenen skulle döpas till Rama, eftersom den har en viss yttre likhet med Arthur C Clarkes interstellära, utomjordiska rymdskepp som passerar genom solsystemet på ett liknande sätt som Oumuamua i boken Möte med Rama.
Men nu är det alltså två seriösa akademiska proffs från Harvard-universitetet i USA, professor Abraham Loeb och forskaren Shmuel Bialy, som på allvar föreslår att Oumuamua kan vara en rymdsond utsänd från en utomjordisk civilisation.
Underförstått: i syfte att spionera på oss människor. (En hypotes som de facto har testats genom att man lyssnade på den i fall att den skulle idka någon sorts radiokommunikation med någon tredje part. Den visade sig vara fullständigt tyst.)
Suspekt snabb acceleration
Det är särskilt Oumuamuas acceleration då den rundade solen som får forskarna att misstänka att någonting skumt är i görningen här. De menar att en sådan acceleration kunde bero på att farkosten, ursäkta mig, asteroiden de facto är ihålig och mycket lättare än den ser ut.
Om vi utgår från att Oumuamua är en tom cylinder, och väldigt lätt i förhållande till sin volym, så kunde fartökningen uppnås med hjälp av solsegelseffekten, det vill säga strålningstrycket från partiklarna i själva solljuset ger den en knuff.
Att det går att segla med hjälp av solvinden, det är ingen nyhet, redan Johannes Kepler beskrev fenomenet i ett brev till Galilei 1610.
I vår tid finns det teoretiska planer på att utnyttja fenomenet för rymdfartens behov, som Breakthrough Starshot-initiativet, och rentav praktiska experiment som IKAROS-projektet.
Alla är inte övertygade
Men att Oumuamua skulle vara en interstellär solsegeldriven yacht har forskningschef Pekka Janhunen på Meteorologiska institutet väldigt svårt att tro på. Janhunen, som uttalade sig för Yle, har alltså själv utvecklat en elektrisk variant av solseglet.
Janhunen betraktar Loebs och Bialys hypotes som ”tämligen vild”
Loeb och Bialy fäster uppmärksamhet vid det faktum att Oumuamua aldrig omgavs av den sedvanliga slöjan av gaser, vilket normalt sker då asteroider passerar nära solen och den starka hettan får materia inuti himlakroppen att förgasas.
Janhunen ser det som sannolikt att Oumuamua har tillbringat en så lång tid i den interstellära rymden att den har ”härdats” så att den inte längre ger ifrån sig några gaser.
Redan tidigare har det föreslagits att Oumuamua är en gammal kometkärna vars is har bränts bort under en tidigare passage förbi en annan sol.
"Extraordinära påståenden, etc."
En annan forskare som är skeptisk till sina Harvard-kollegers slutsatser är Alan Jackson, planetforskare från University of Toronto Scarborough, som anser att Loebs och Bialys studie är ”rejält bristfällig".
Jackson påminner oss också om Carl Sagans ord: ”Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis”.
- Och den här studien lider av en betydande brist på bevis, för att inte tala om extraordinära bevis.
Jackson, som själv har publicerat en studie där han föreslår att Oumuamua härstammar från ett binärt system, alltså ett system med två solar, påpekar också att alla spektrumanalyser av ljuset från Oumuamua tyder på att det är fråga om en asteroid.
Loeb och Bialy är medvetna om det här, men de föreslår att någon kan ha täckt Oumuamua med ”interstellärt stoft” för att dölja dess sanna ljussignatur.
Hur är det de säger i Hollywood-filmerna? ”If you say so…”