Felix Herngren om karriären, komplexen och komiken

För publiken är han mest känd som tandläkaren Alex i Solsidan, men i tv & filmbranschen spelar Felix Herngren en större roll som regissör och producent.

Inom ramen för mängder av produktioner.

Medan vi inväntar den tredje säsongen av Bonusfamiljen har han hunnit spela in andra säsongen av Enkelstöten, ha premiär för Andra åket och utlova tre nya säsonger av Solsidan.

Felix Herngren formar med andra ord en stor del av det svenska humorutbud som når även Svenskfinland. Men vem är han egentligen - mannen som gjort den vardagliga osäkerheten till ett humoristiskt varumärke?

En lekfull uppväxt

Låt oss börja från början. Även om Felix Herngrens bakgrund har valsat runt i pressen i stort sett lika länge som han själv, storebror Måns och lillasyster Moa stått i rampljuset.

Det vill säga de senaste trettio åren. Typ.

Eftersom alla syskonen valt yrken som bygger på formuleringskonst i olika former är det inte svårt att tänka sig att de vuxit upp i en kreativ miljö. Mindre givet är kanske att uppväxten med en juristmamma och en läkarpappa var så oerhört fri i formerna.

Även om den akademiska prägeln måtte ha var påtaglig i hemmet på Östermalm i Stockholm så var det högt till tak och brett mellan väggarna.

Bokstavligt talat.

— I vardagsrummet hade vi en lian där det egentligen skulle ha varit en kristallkrona och i den svingade vi oss, berättar Herngren och målar upp bilden av ett tillåtande hem fullt av leksaker och kritor, ett hem öppet för lek och fantasi.

— Sedan har jag och mina syskon kanske lite extra mycket av den där fantasiportionen, ler mellanbarnet som inte missar en chans att säga att han har sina föräldrar att tacka för mycket.

Riktigt lika tacksamma var inte mor och far när de insåg att deras små telningar inte hade för avsikt att slå in på den akademiska banan. Tvärtom – två av dem hoppade till och med av gymnasiet.

Felix Herngren slutförde visserligen gymnasiestudierna, men sedan var det stopp. Nu ville han göra något av den kärlek till scenkonsten som föddes väldigt tidigt.

Pojken som inte ville bli vuxen

Många skådespelare och regissörer kan exakt beskriva vad det var som tände intresset för konsten. Det gäller även Felix Herngren.

— Vi bodde ganska nära Sveriges radio och när de skulle göra pjäser med barnroller letade de på den lokala barnteatern och där fanns jag med i en hobbygrupp.

— Jag fick provspela, kom med i några roller och som sju, åttaåring blev jag helt fascinerad av den här världen där vuxna människor pratade seriöst om fantasi, ler Herngren som ställde sig minst sagt skeptisk till utsikten att själv växa upp.

— Jag var väldigt rädd att bli vuxen, det är kanske alla, men jag hade verkligen panik över att behöva ha rock och portfölj – hur skulle jag klara av det?

När vuxenvärlden skrämde kom teatern till hans räddning. Även om livet på scenen skulle komma att utforma sig lite annorlunda än han föreställde sig som liten.

— Då trodde jag inte att jag skulle hålla på med humor så mycket, utan i en drömvärld hade jag väl slutat på Dramaten eller Stadsteatern eller något sådant.

Komikerrollen växer fram

Idag uppger Herngren att det är i regirollen han känner sig mest hemma, att det är den han primärt identifierar sig med. Och han hymlar inte med orsaken till varför han trivs med just den biten.

— Man får vara dirigent för en massa kreatörer och det är otroligt intressant. Och så är det fantastiskt kul att hela tiden ställas inför nya utmaningar - för hur mycket man än lärt sig om film så utsätts man ändå för helt nya prövningar under varje ny inspelningsdag.

— Det går inte att förutse hur en scen tar form förrän man står där i stunden.

Vägen från att stå framför kameran till att ställa sig bakom den var ändå inte helt rak utan tog en sväng via komiken.

Det var nämligen när han började jobba som stand up-artist som han insåg hur nära varandra regi och komik de facto ligger. Bägge handlar om tajming och precision. Och inte bara om vad man säger utan hur man gör det.

Den egna humorstilen växte alltså fram på scenen, men vad är då humor för Felix Herngren?

— Det är mycket enkelt, det är när folk börjar skratta åt det man gör eller visar. Därför kan jag bli irriterad när en del påstår att viss humor är dålig eller billig medan andra saker är finare.

— Sedan berör humor människor på olika sätt. Hur man rent vetenskapligt förklarar vad det är… nej, det skall man nog inte göra, skrattar Herngren och hänvisar till en av sina idoler:

— Jag tror att det var Gösta Ekman som sade att ”om man dissekerar humor så är det som att dissekera en groda, det blir slafsigt och grodan dör".

Även om Herngren frånsäger sig alltför vetenskapliga analyser sticker han inte under stol med att den humor han jobbar med ofta manglats fram efter ett oändligt antal genomgånger.

Det handlar om magkänsla, men också om att vara känslig för detaljer.

All film, men i synnerhet humor, handlar om detaljer och Herngren beskriver hur en scen kan kännas fel trots att allt görs rätt – och då kan det räcka med en mikroskopisk justering när det gäller tonläge eller kamerainställning.

Man måste bara landa exakt rätt. Det finns inga genvägar.

Jag undrar ändå om det blir lättare i ett team där alla jobbat länge med varandra? Och svaret kommer snabbt: ja, det blir det.

— Har man jobbat länge tillsammans som skådisar och komiker lär man sig hitta de små sakerna. Det blir lite som en tennismatch; nu kommer den bollen och då slår jag tillbaka den så här, säger Herngren.

— Vi har ofta suttit med roliga manus som vi trots allt valt att skriva om, bara för att det känts som att vi är inne och nosar på samma sak en gång till.

När det gäller själva stoffet gräver Herngren där han står. Iakttar sin omgivning och det liv som pågår i hans närhet, spelar på igenkänning.

— Jag skilde mig för ungefär femton år sedan och träffade då min nuvarande fru Clara. Hon är samtalsterapeut och vi har haft mycket spännande diskussioner om vad det innebär att vara människa och vad vår skilsmässa ledde till i relationen med våra barn och till våra ex.

Går det utför för andra åket?

När jag träffar Felix Herngren har serien Andra åket inte ännu haft premiär och ingendera av oss vet alltså att den kommer att ge upphov till en debatt om stereotypier och fördomar.

Men det betyder inte att vi inte diskuterar frågan.

För visst gäller det att hålla tungan rätt i munnen när man balanserar på gränsen mellan motsatspar.

Där man i Solsidan skrattade åt mötet mellan överklass och medelklass handlar Andra åket om de regionala krockar som uppstår när Madde och Petter flyttar från Stockholm till Norrbotten för att driva ett fjällhotell.

Herngren kände tidigt att han ville driva helheten från renodlad komik i riktning mot drama.

— Det har kanske med åldern att göra, för några år sedan hade det varit lättare för mig att bara tänka att ”nu gör vi något skitkul av en skidort i Norrbotten”, säger regissören och beskriver de många manusrundorna.

Rundor som gjorde att man undvek komiskt enkla lösningar i stil med ”urban gay från söder flyttar till macholandet i norr” för att istället svänga lite på bilden.

Här är det den norrländska tjejen Madde som har svårt att återanpassa sig till sin forna hemtrakt medan hennes superurbane man – Söderkisen Petter – verkligen längtar efter livet på landet.

— Det var en ständig kamp mellan frågan om huruvida något blir en kliché eller om det har substans? Vi vred och vände på helheten många gånger innan vi hittade familjen, hur den ser ut och vilka de är.

Den kränkta svensken - eller vad får man inte skämta om?

Även om manusförfattarna jobbat hårt med att undvika klichéer är det nu ett faktum att det finns tittare som blivit kränkta av Andra åket.

Jag insåg som sagt inte hur eldfängd serien skulle visa sig bli, men frågade ändå Herngren om hans humor känner några gränser?

— Nyligen skedda tragedier är det svårt att skämta om, svarar han efter en lång tankepaus innan han slutligen slår fast att han rent privat kan skämta om det mesta.

I ett slutet sällskap där alla har koll på varandras moraliska värderingar är spelreglerna andra än då man skämtar inför publik.

— I offentligheten måste man verkligen kunna stå för sitt skämt, det måste kunna ses av människor som inte har en aning om i vilket sammanhang det ingår. Då ställs det högre krav.

— Handlar det om att sparka på människor som redan ligger eller som befinner sig i en utsatt situation – då gäller det att tänka till både en och två gånger.

Den politiska korrektheten?

Många av Herngrens gestalter kämpar med en rädsla för att vara politiskt inkorrekta. I Solsidan skämtas det om allt från könsneutrala dagis till kulturellt snobberi, i Andra åket finns det andra fallgropar.

I en scen åker Petter med sin dotter till en sameby för att köpa renkött och mitt i förhandlingen kommer dottern in och säger: "pappa kom och titta på den här lappen".

Vilket resulterar i generade utbrott och tillrättavisningar om vad man får och inte får säga. Att lappen visar sig vara en lapp med information om byns renar gör inte situationen mindre pinsam.

— Folk var verkligen livrädda när vi skulle göra den här scenen, kan vi säga såhär, är det ok? säger Herngren som framhärdade i sin åsikt att man måste få skämta om rädslan för att uttrycka sig politiskt inkorrekt.

— Men det var väldigt nervösa tongångar under genomläsningarna och folk var oroliga, säger Herngren och undrar om vi i Finland är lika känsliga?

Nja, svarar jag lite svävande och svamlar något om att vi nog kommit att förknippa svenskarna med en högre benägenhet att bli kränkta. Och blir i samma ögonblick pinsamt medveten om att det förstås är en fördom det också.

Från vuxenrädsla till vuxna komplex

Oron för att inte vara politiskt korrekt, för att göra bort sig, för att stöta sig med någon – den oron går igen i många av Herngrens produktioner.

Rollkaraktären Petter i Andra åket låter lite som Alex i Solsidan. Och Alex i Solsidan låter som ett eko av Filip i filmen Vuxna människor.

Vuxna människor var för min del det första mötet med Felix Herngren och en film som etsat sig fast i mitt minne.

Tack vare driften med kulturetablissemanget, Mikael Persbrandts insats som ständigt otrogen världsförbättrare och huvudrollens rädsla för att någon skall avslöja att han egentligen bara leker att han är vuxen.

Fredrik Lindström skrev manuset, men Herngren var med på ett hörn även i den processen. Och det där med att spela en roll och vara osäker över hur väl man gör det är något han ofta återkommer till under intervjun.

Ibland explicit, ibland mellan raderna. Som när han säger att regissörsrollen är den han mest identifierar sig med eftersom ”den känns mer som att jag fuskar i alla andra roller”.

Eller att skådespeleriet för hans del mera är ”något kul man får möjlighet att göra ibland”.

Det framgår att osäkerheten har att göra med att han i likhet med många andra i branschen inte gått via en skådespelar- eller regilinje vid någon högskola.

Och det sätter sina spår.

— Jag har länge haft ett komplex över att inte ha någon formell utbildning, istället är det ens senaste arbete som är det enda beviset på att man duger till det man gör, säger Herngren där han sitter i ett rum som formligen dignar av pris och utmärkelser.

— Det kan så klart skapa ångest om man gör projekt som inte blir så bra. Då kan man känna är jag verkligen regissör? Kan jag det här arbetet?

— Men just vuxenångesten, den har nog minskat med åren. De senaste tio åren – sedan jag fyllde fyrtio – har jag sovit på nätterna ler Felix Herngren.

Och jag kommer mig inte i stunden för att säga att jag hoppas att han ändå fortsätter att skapa oroade rollkaraktärer så att vi andra har någon att känna igen oss i.

Åtminstone de dagar då vuxenrollen känns alltför betungande.