I morgon delas Finlandiapriset ut för 35:e gången. Sedan starten 1984 har vinsten tillfallit en finlandssvensk sex gånger, men fem av de gångerna har boken redan varit översatt till finska. Att Gösta Ågrens bok Jär fick priset 1988, utan finsk översättning, var unikt.
– De senaste åren tycker jag mig kunna se att de svenska böcker som har blivit översatta till finska har en större chans att bli nominerade, säger Anna Friman, litterär chef på Schildts & Söderströms.
Och visst stämmer det. Senast en roman utan finsk översättning nominerades var 2007. Det var Agneta Aras Det har varit kallt i Madrid, som översattes året efter sin nominering. Totalt har nio svenskspråkiga böcker utan finsk översättning nominerats sedan priset instiftades 1984.
Men Friman säger också att det inte är något de kan kalkylera med på förlaget, därför skickar de också alla romaner som kommit ut under året, även de som inte har finsk översättning.
På Förlaget M säger förläggare Tapani Ritamäki att de också i stort sett skickar alla romaner som utkommit under året, oavsett om de är översatta eller inte.
– Om vi bedömer att någon roman inte har någon chans så kanske vi inte skickar den.
Han säger att urvalsjuryn ofta har runt 200 böcker att läsa, och att de generellt tycker att förlagen skickar för mycket. Därför kostar det också att nominera en bok till första urvalet, något som kan minska mängden böcker något.
Inga egentliga hinder
Minna Castrén är till vardags förlagschef på Otava, men hon är också ordförande för Finlands bokstiftelses styrelse och därför också en av de som arbetar med Finlandiapriset. Hon säger att det inte finns några egentliga hinder för att en icke översatt svensk bok skulle kunna bli nominerad eller vinna.
– Om man tittar på reglerna finns det inget som skulle göra det omöjligt.
Castrén är också med och utser den urvalsjury på tre personer som väljer ut de sex nominerade romanerna.
– Vi har en fantastisk utgivning och nivå på litteraturen i Svenskfinland. Därför är det absolut nödvändigt att de här människorna som ska jobba med priset kan läsa på svenska. Vi tänker på det mycket när vi väljer jurymedlemmar.
Jurymedlemmarna ska vara personer som läser mycket, men man försöker också få en mångfald vad det gäller ålder, kön, var de bor och vilken bakgrund de har. Och så försäkrar Castrén alltså att man tänker speciellt på svenskkunskaper.
Pia Ingström, litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet, upplever däremot att urvalsjuryns fallenhet för det andra inhemska språket försvagats.
– Jag tror att juryns förmåga att läsa svenska är sämre nu än för drygt 20 år sedan när jag var med. Då sa de flesta att de läste på svenska utan problem.
När Lars Sund nyligen blev nominerad frågade Ingström vilket språk de hade läst Där musiken började på.
– De hade läst både och, sa de, det hade varit bra att få stöd av den finska översättningen, säger Ingström.
Tapani Ritamäki har samma känsla, och menar också att även om man läser på svenska så kan språknyanserna vara små och svåra att upptäcka om svenska inte är ens modersmål.
– Det är alltid bra att ha en översättning till finska.
Ökade möjligheter med översättning
Ritamäki menar att en finsk översättning hjälper i så pass stor grad att man på Förlaget M definitivt har Finlandiapriset i åtanke när man bestämmer vilka böcker som ska översättas eller inte.
– Förlaget M har inte egen utgivning på finska, men vi har kontakter med finska förlag och kan lägga in ett gott ord, säger Ritamäki.
Men att nomineringsmöjligheten skulle kunna öka med översättning är ingenting som gör att Schildts & Söderströms skulle översätta böcker av den anledningen.
– Vi kan inte tänka så att vi låter Finlandiapriset styra vår utgivning så mycket. Det måste finnas andra tankar bakom en översättning, säger Anna Firman.
Samtidigt medger hon att man absolut kan tänka på det som en bonus för de böcker som översätts, men att det inte får vara ett självändamål.
Mångfald inget självändamål
Totalt har 238 böcker nominerats till Finlandiapriset sedan år 1984. Av dem har 39 varit finlandssvenska. Av de har i sin tur nio stycken funnits enbart på svenska när de nominerats.
En bok på nordsamiska har blivit nominerad, Kirsti Palttos Guhtos̀et dearvan min bohccot, men den fanns också översatt till finska. Men att jobba speciellt för att få mer fler samiska böcker är svårt.
Minna Castrén säger att det skulle vara omöjligt att kräva att en eller flera i juryn också skulle kunna läsa på samiska, att de böckerna i så fall skulle behöva vara översatt till finska. Men tillägger också:
– Det finns inte så många samiska böcker som skulle kunna kandidera, så det är inte ett problem.
Castrén menar att mångfald inte kan eller ska vara ett ändamål i sig.
– Jag är helt säker på att juryn skulle vilja ha mångfald i nomineringen, men tittar man på reglerna borde man välja böcker bara efter litterär kvalité.
Vi ska komma ihåg att Finlandiapriset, trots att det är Finlands största litteraturpris, är ganska smalt, och ett försäljningsinstrument.
Pia Ingström
Pris som förändras
När priset instiftades från början stod det skrivet att det skulle tillfalla en finsk medborgare. Men det förändrades 2010 när Alexandra Salmelas 27 eli kuolema tekee taiteilijan blev nominerad.
– Det viktigaste i dag är att boken kan kallas en finsk bok, den ges ut i Finland och är riktad till den finska läsande publiken, säger Minna Castrén.
Senast i år utnyttjades möjligheten att nominera andra än finska medborgare, då i Fackfinlandia. Boken Paranoidi optimisti – Näin johdin Nokiaa murroksessa har flera upphovspersoner som inte är finländare.
Men priset har också förändrats på andra sätt. Den fortfarande enda helt svenskspråkiga vinnarboken, Gösta Ågrens diktsamling Jär, skulle inte kunna ha vunnit om den kommit i dag. 1993 blev Finlandiapriset nämligen ett pris bara för romaner.
Samtidigt minskade man på antalet nominerade från åtta till sex, och införde systemet med en enväldig domare som utser vinnaren.
Pengar att hämta
– Försäljningen av vinnarboken har ökat på 2000-talet, tror Tapani Ritamäki.
Han kopplar ihop det med de förändringar som gjorts. Och det är han inte ensam om.
– Vi ska komma ihåg att Finlandiapriset, trots att det är Finlands största litteraturpris, är ganska smalt och ett försäljningsinstrument, säger Pia Ingström.
– Tanken är att man ska kunna nominera böcker som kan sälja, och att vinnaren sedan kan vara en sådan bok som ligger under var och ens julgran, det är arrangörernas önskan, fortsätter hon.
Hon jämför med Runebergspriset som delas ut den 5 februari.
– Det är helt olämpligt med tanke på försäljning, och där finns också alla kategorier av böcker med.
Både Tapani Ritamäki och Anna Friman säger att det märks i kassan om en bok blir nominerad.
– Det är en stor sak. En nominering påverkar lite och en vinst påverkar mycket. Det är ju ett pris som ska påverka bokhandeln, säger Anna Friman.
Mycket hamnar utanför
Det faktum att ingen svensk bok utan översättning varit nominerad på mer än tio år kvarstår. Men omöjligt ska det inte vara, menar Minna Castrén.
– Det är absolut inte omöjligt, det har bara varit så att största delen av de böcker som förläggare skickar in också finns översatta till finska.
Pia Ingström säger att det är inte ett dumt eller obetydligt eller inskränkt pris, bara man kommer ihåg hur det är definierat.
– Då faller också en stor del av den finlandssvenska litteraturen utanför. Eftersom vi är en liten litteraturarena har vi inte av allt alla år, och ibland har vi inte så hemskt mycket märkvärdiga romaner.