Var befann du dig när Donald Trump blev vald till USA:s president? Många mänskor vaknade till när sexism, aggression och rena lögner kunde belönas med en presidentpost i ”frihetens och demokratins högborg”.
För Anna Rotkirch, samhällsvetare och forskningsprofessor vid Befolkningsförbundet, gav det impulsen att skriva en månadsdagbok om sina och omgivningens reaktioner.
— Jag är nu mitt i livet, jag har fyllt 50, och jag börjar inse att det kommer historiska vändpunkter. Alla i min generation minns var man var då terroristattackerna mot tornen på Manhattan skedde och det hände en liknande historisk vändning när Trump blev vald till president i USA.
Resultatet blev Känslornas svall, en månadsbok om året då det politiska blev personligt. Rotkirch ville se och anteckna vad som händer, för det var, och är fortfarande väldigt oklart och skrämmande vart det hela kan leda. Texterna är skrivna mellan november 2016 och oktober 2017.
”Beslöt mig för att följa med hur jag tänker, vad andra omkring mig tycker, så ärligt som möjligt. Hur vi medvetet ändrar eller inte ändrar åsikt. Vad som hänt då blotta bilden av USA:s president får hundratusentals människor att må illa.”
Känslornas svall
Det året innebar resor både i USA och Storbritannien, så Rotkirch hade möjlighet att diskutera de politiska omvälvningarna med dem som drabbas av Trumps ombytlighet och Brexit, Storbritanniens begäran om utträde ur EU.
De intellektuellas liberala bubbla
I december hittar hon bloggen "Intellectual Yet Idiot" av essäisten och statistikern Nassim Nicholas Taleb. Han blev världskänd genom uttrycket ”den svarta svanen”; alltså en vändning som ingen förutspått men som får stora konsekvenser.
Taleb har utvecklat ett roligt, men bittert, test för intellektuella idioter där han ”avslöjar det åsiktspaket många i västvärlden lever i just nu, där en del övertygelser blivit moraliska rättesnören medan andra skeenden förbises totalt. Där vissa grejer är sådant man gör, eller absolut inte gör.”
Speciellt träffande kändes den här listan i och med 2016 års historiska händelser, särskilt då Brexit och Trumps seger och maktskifte i USA.
— I början verkade det som om alla prognoser hade slagit fel och man hade en känsla att va! är det faktiskt så att experterna inte är någonting värda och att vi inte alls förstår vad mänskor tänker?!
I Talebs lista på försyndelser finns också den liberala intellektuella som anser att när folk röstar som hen är det demokrati och när folk röstar annorlunda då är det barbari och populism.
— Och det har man nog märkt i synnerhet ifråga om Brexit. Där säger man att de som röstade för var alla vilseledda och obildade. Men när det gäller Trump finns det väldigt få argument som försvarar det han står för och det han gör med världens ledande stormakt. Och där tycker jag att man måste vara väldigt tydlig. Det har lite antytts att man måste förstå hans anhängare och tycka synd om dem och det har jag svårt att förstå. Man kan vara respektfull men av helt olika åsikt!
Som att tycka synd om nazister
När det gäller sympati för dem som röstade fram Trump jämför Rotkirch med tyskarna och nazismen under 1930-talet och menar att det idag inte är någon som hävdar att vi borde känna sympati och förståelse för tyskarna. I en efterhandskonstruktion tycker alla nu att det de gjorde var fel, fast det inte var så många som tyckte det när det begav sig.
— Parallellerna är väldigt tydliga, men snarare hade tyskarna då en större orsak att vara arga och besvikna och de var objektivt sett mycket fattigare och det var svårare att få alternativ information. Så jag tycker det är färre faktorer som försvarar de amerikaner som idag röstar på Trump och låter honom hållas.
Upproren som inte ledde till demokrati
Och sen finns det den här lite självgoda förvissningen till exempel när det gäller arabvåren som Rotkirch (liksom många andra) var väldigt okritisk och optimistisk inför. Känslan var att nu protesterar mänskor och så blir det demokrati och så blir allt bra! Så här i efterhand med de blodiga inbördeskrigen i många de här länderna ter sig våra omdömen väldigt naiva.
— Men så är det ju ofta och den här boken är ingen morallära utan snarare försöker jag följa med mig själv också och se hur min egen förståelse förändras och då märker jag att det jag tänker är det som många andra också tänker.
När bytte jag åsikt?
I den personligt hållna boken försöker Rotkirch skildra enskilda tankesegment. När man väl har lärt sig någonting ter det sig självklart och i efterhand är alla är väldigt efterkloka. Målet är att få tag på det egna omdömets framväxt. Det hon också vill säga är att det är helt okej att ha fel, tro fel och att gissa fel.
Fenomen där Rotkirch (och antagligen många andra) skiftar inställning under det här året är bland annat färg eller inte när håret blir grått, köttätande, sociala medier och könens mångfald.
Dagboksformen gör att läsaren som sitter med facit på hand kan jämföra med sina egna tankegångar och vad vi känner eller tycker idag jämfört med för två år sen.
Det är överraskande svårt att sätt fingret på när en ändrar åsikt.
Med humorns hjälp
Ett sätt att förhålla sig till Trump är satir. Seth Meyers och Stephen Colbert blir Rotkirchs nya ”vänner”.
I februari 2017 skriver hon att hon inte ser någon skillnad mellan den riktiga Trump och Alec Baldwin som spelar Trump i "Saturday Night Live".
Nyheterna känns så skrämmande att det är svårt att ta dem till sig.
Ett sätt att få avstånd är att låta herrarna Meyers och Colbert dra sina skämt om Trump varje dag.
Även om Salman Rushdie har hävdat att romanerna inte hinner med i världspolitiken utan det är i satirprogram den egentliga politiska diskussionen försiggår har Rotkirch blandade känslor inför fenomenet.
Man inser att det var tv-underhållningen som lyfte fram Trump till det han blev och som han kan dra nytta av. Och kanske det finns bättre sätt att använda sin tid …
Lögner i Ryssland och USA
I sin forskning har Rotkirch sysslat mycket med Sovjet och Ryssland. Hon kan historien från 1920-talet, stalinismen och sensocialismen bra.
Därför blev hon förvånad när republikanerna började tala om hur fint det är med militärparader, hur trevligt det är med stående ovationer och att man inte får inte kritisera ledarens tal och så vidare.
Dessutom talar ju Trump om medierna som folkets fiende, vilket är ett direkt lån från Josef Stalins tal.
— Mycket hade jag då tänkt om USA, men inte att de skulle gå in för en direkt stalinistisk syn på hur landets politik ska ledas när det gäller symboler. Strax efteråt kom det fram att Ryssland varit inblandat i valet.
I Sovjetforskning talar man om begreppet ”homo sovjetikus”, alltså en medborgare som är van vid dubbelsanningar eller lögner, det vardagliga i att man säger en sak på jobbet och en annan hemma utan att det känns problematiskt.
Det här var plötsligt någonting som republikaner och presschefen Sean Spicer helt lugnt gjorde.
— Det är problematiskt hur snabbt man i USA, som kallar sig för frihetens och demokratins högborg, går in för att blåljuga när det gäller makt och den egna positionen. Det vi lär oss här är att det inte behöver ligga tusentals år av förtryck bakom, och det är inte bara mänskor i ett land som gör det, utan alla kan nå de här bottennoteringarna. Sen får man ju hoppas att det tar lite kortare tid i länder med demokratiska traditioner.
När Demokraterna vann majoriteten i representanthuset i samband med mellanårsvalet i början av november valde Rotkirch att inte följa valrapporteringen så noga. Men hon ser resultatet som hoppfullt.
Det oberäkneliga hotet
— Det konstiga är att här sitter du och jag en molnig dag i Helsingfors och på andra sidan Atlanten finns en oberäknelig man och det kan faktiskt leda till skeenden som påverkar hela världen.
I augusti börjar Trump hota med kärnvapen och med att anfalla Nordkorea och det finns en lite chans att det faktiskt händer.
Rotkirchs vänner i USA gör upp planer; ”ifall de anfaller oss och alla mobilsystem är nere så försöker vi ta oss till den här staden och ses vi inte där så ses vi i Kanada om två månader”.
Det var första gången Rotkirch på allvar var rädd och hon insåg att det faktiskt kan hända.
— Nå, så händer det inte och så känner man sig lite korkad efteråt. Men det är nog vansinnigt labilt.
Sociala medier – en tidstjuv
En sak Rotkirch kom fram till under året var en lust att ta itu med det egna sociala mediebruket.
Hon säger sig numera ha en motvilja mot Facebook.
Tidigare var det lustfyllt att öppna mediet, det var trevligt och lite lyxigt men nu ger den blå färgen henne närmast lite obehag.
— Det är en politisk process där stora delar av världen börjar ifrågasätta vad sociala medier egentligen gör med våra närmaste mänskoförhållanden, med vår demokrati och hur detta sen syns i mänskors vardag. När jag hade skrivit det läste jag om hundratals mänskor i Finland som just den tiden hade dragit ned på sitt Facebookanvändande.
— Att det politiska är personligt innebär också att man inser att ingen är unik och att vi alla lever i de samma sammanhangen och det som känns väldigt personligt och unikt känns så också för väldigt många andra.
Övergångsåldern gör comeback
Känslornas svall handlar också om att som medelålders kvinna leva i klimakteriet. Något som Rotkirch inte understryker, men nog lägger vikt vid och som kan läsas mellan raderna.
Klimakteriet talades det väldigt lite om under 2016, men under året dök det så att säga upp på agendan.
— Inte brukar jag normalt ligga vaken på nätterna och tänka på världspolitik, men så insåg jag att det hade att göra med hormonella förändringar. Klimakteriet började ju dyka upp i medierna under året. ALLA kvinnor går igenom det. Vi på Befolkningsförbundet borde ju vara experter på sexuell reproduktion och inte ens jag visste tillräckligt om det. Men det ska vi tala mera om nästa år ...