Hytermä: Romu-Heikkis värld
Hur många finländare har fått en opera komponerad om sig? Heikki Häyrynen var Kerimäki legendariska länsman, även känd som Romu-Heikki, "Skrot-Heikki". Hans och frun Lillis arv, Hytermä naturskyddsområde, bjuder på en unik kombination av natur och historia – samt en drös fräcka anekdoter.
Sjön är en spegel, luften varm och stilla. Bara surret från någon enstaka insekt stör tystnaden, liksom det rytmiska skvalpet från ett par åror som klyver den spegelblanka vattenytan.
Årorna styr roddbåten mot Hytermä.
Tre män står och möter oss då roddbåten träffar sandstranden. En av dem är Matti Lähesmaa: en satt, bredaxlad man med den envisa frisyren tämjd av en skärmmössa.
Ett stort leende breder ut sig över Lähesmaas godmodiga ansikte och handskakningen är minst sagt rejäl.
– Visst vore det roligt att vara på utfärd i middagens gassande värme! Farbror Heikki sade, är du hårdhövdad? Tant Lilli ordnar en tur! Välkommen till Hytermä!
Mattis bärande röst ekar långa vägar, ända till andra sidan sjön. Han har lovat att guida oss i Romu-Heikkis värld.
Heikki Häyrynen, det vill säga Romu-Heikki, var en imponerande, intressant och mycket motstridig person. Han gick för att träffa sin förman på fyllan och fick böter för det, blev åtalad för att ha skymfat en försvarsadvokat i rätten, bröt sitt förhållande till sin adoptivdotter, skällde ut kyrkoherden inför alla gäster. Hans språkbruk var väldigt vulgärt. Men Heikki älskade natur, djur och barn och hade höga tankar om arbetets betydelse och välsignelse. Han ville hjälpa alla som led och gick hungriga. Hans insats för naturskyddet och museiverksamheten var banbrytande.
Beskrivning av Romu-Heikki-operans libretto, www.naytelmat.fi
Det är namnet som gör det, då det råkar vara Romu-Heikki, ett namn som passar i folkmun
Iikka Muhonen
I Kerimäki, Södra Savolax, i sjön Puruvesis klara vatten ligger en ögrupp som stiger ur vattnet som profilen på en sovande dinosaurus. Öarna heter Suuri-Hytermä, Pieni-Hytermä, och intill dem ligger lilla Laviasaari och trycker.
Då vattnet är lågt kan man promenera över en stenbro till Laviasaari. Där finns en gravgård.
Där ligger två personer begravda: krigskamrer Heikki Häyrynen och hans fru, Pikku Julia Häyrynen, även kallad Lilli.
Heikki Häyrynen var en närmast legendarisk länsman i Kerimäki, en så pass imponerande figur att han fortfarande talas om på byn. I folkmun kallades han för Romu-Heikki, alltså “Skrot-Heikki”, och han var en stor personlighet: ful i mun och tvär i sina åsikter.
Den som bäst kan Romu-Heikkis historia är just Matti Lähesmaa. Vi låter honom föra oss över ön, och djupare in i den här berättelsen.
Matti pratar som ingen annan vi mött: han talar om Romu-Heikki och Lilli med fullständiga meningar, bisatser och allt, på en färgstark finska.
Matti lever sig in i berättelsen; han pustar av Romu-Heikkis ilska gentemot spritlangare; skrattar åt länsmannens yttranden; blir känslosam av hans motgångar.
Matti jobbar som guide vid Kerimäki kyrka och hembygdsgård, och beskrivs inte för intet som ett vandrande uppslagsverk. Det är ofantliga mängder detaljrik information om Kerimäkis storman som får plats i Mattis huvud. Så här – citatet är ordagrant – pratar Matti då han får upp ångan:
– Romu-Heikki var en svuren museimänniska, och 25.7.1943 bar Heikki Häyrynens sex goda vänner samt två värsta fiender hans jordliga stofthydda till altaret i världens största träkyrka, där hans goda vän, paret Häyrynens mångåriga familjepräst, den hemska fienden, kyrkoherde Frans Arvo Ilmari Pohjannoro, stod och väntade för att välsigna Heikki Häyrynen att sänkas i ön Laviasaaris mo, gravöns mohed, på det av stengärdsgården avskilda område som Kerimäki mångåriga gravgrävare Eino Toiviainen grävt, och som stod halvvägs med vatten – och Heikkis kista sänktes ner i sin vattenfyllda grav.
Den samtida kyrkoherden Pohjannoro nämns ofta i historierna om Heikki Häyrynen. Det var Romu-Heikkis favoritfiende som han grälade med bland annat om Kerimäki kyrkas nya färg: kyrkoherden hade låtit måla kyrkan med en ljusgrå färg, en nyans som Romu-Heikki kallade för "djävulsskitnyans".
Hytermäöarna var paret Häyrynens livsverk. Sedan år 1932 är Hytermä naturskyddsområde och bas för Häyrynens enorma samling av bland annat gamla allmogeverktyg, folkkonst och kvarnstenar.
Väldigt många kvarnstenar.
Som kronan på verket tronar en enorm stenkonstruktion på Iso-Hytermäs strand; en sju meter hög minnesstod som Häyrynen döpte till Arbetets minnesmärke. Vi såg en skymt av det märkliga stenbygget från båten.
Men innan vi kan beundra det på nära håll måste vi vandra över ön.
Hytermäs fängslande stämning
På stranden tillsammans med Matti Lähesmaa står en gänglig, vithårig man i keps. På fötterna har han de största gummistövlar vi någonsin sett.
Senare berättar Iikka Muhonen, ordförande för den lokala hembygdsföreningen, att gummistövlarna är av storlek 52.
Intill Muhonen betraktar båtföretagaren Kauko Karjalainen oss gå i land. Med sin järnbåt som rymmer 48 personer har han lagt till vid den rätt slitna bryggan. I Kaukos båt finns en isbox som vi gömmer vår proviant i.
Det finns ett utedass på Hytermä, men ingen annan service: man får inte ens rigga upp ett spritkök, för att inte tala om att tända någon brasa. Vårt kaffe kokar vi på Kaukos båt.
Tillsammans ska vi vandra runt Hytermä.
Vi vandrar på en stig som följer åsen som härskar över öarna. Skogen har fått leva sitt eget liv, vinden har fällt förfallna tallar och här och var har täta granar tagit över.
Här och där lyser små skogstjärnar som diamanter.
Ett av Kauko Karjalainens jobb är att föra ut intresserade besökare till Hytermä. Det är en uppgift som gått i arv redan i tredje generationen. Helgen innan vårt besök har han fört ett helt bröllopsfölje med gäster hit ut.
– Jag kom hit för första gången som liten pojke i början på 1960-talet. Det är fint här, men inte lika populärt som för 20 år sedan.
Ovanför bryggan, i backen, står två små stugor: en rödmyllemålad stockstuga och en som är täckt av pärtor. Stugorna är fyllda av prylar som Heikki Häyrynen samlat på sig.
Först lät Häyrynen bygga en anspråkslös fiskarkoja här, men den utvidgades sedan till villa.
Villan finns inte längre. Bara stenfoten står kvar.
Han lät också hämta byggnader från närområdet till ön, och fyllde även dem med gamla saker: verktyg, korgar, träknölar i konstiga former – grejer som största delen av folk på 1930-talet förvarade på vinden eller slängde bort, som Ilkka Muhonen beskriver det.
Häyrynen var i ständig kontakt med museibranschens representanter, men bland lokalbefolkningen var förståelsen för samlarmanin inte särskilt stor. Därför fick Romu-Heikki sitt smeknamn, Skrot-Heikki.
– Man kunde säga att jag själv också är en sorts samlare, så det är lätt att identifiera sig, men inte riktigt i samma skala, flinar Muhonen.
Då vi går runt ön verkar det som att varje sak, plats och vy påminner Matti Lähesmaa om en lämplig berättelse.
Det visar sig att Mattis faster arbetade som hushållerska för paret Häyrynen under åren 1931-34. Det är många historier som har sitt ursprung hos Anna-Maria Ollintytär Behm, senare Lähesmaa.
Matti kliver hurtigt stigen fram, vi får anstränga oss för att hålla takten.
Heikkis och Lillis stora passion var naturskydd. Saneringen av Hytermäskogarna planerades och verkställdes i samråd med det dåvarande Skogsbruksverket, då paret Häyrynen år 1942 donerade öarna till verket, som var ett förstadium till Forststyrelsen.
Hytermä har sedermera stått orörd förutom litet landskapsvård. Här finns också helt orörd urskog.
Öarna är sannerligen imponerande.
"Nu är befallningsmannen naken" och andra berättelser
Vi strövar längs åsen. Furorna står raka som spjut i den branta backen.
Legenderna om Romu-Heikki lever fortfarande kvar i Kerimäki, berättar Iikka Muhonen. Den gamla länsmansgården mittemot Kerimäki kyrka är känd som Romu-Heikkis hus.
– Det är namnet som gör det, då det råkar vara Romu-Heikki, ett namn som passar i folkmun, säger Muhonen på sin jovialiska savolaxdialekt.
Historierna är många. Som den här:
Länsmannen hade stor makt. Men Heikki väckte inte åtal av småsaker. Småbrott kommenterade han i stil med "donera en hundralapp till skyddskåren så är saken klar".
I tingsrätten hade han alltid med sig en brunaktig knölpåk. Och han använde den också. Fler än en gång minns jag honom knacka någon försvarsadvokat i huvudet med den och väsa: "Du ljög, varför ljög du, du är inte defensor legis (rättens försvarare), du är defensor Diabolii (djävulens advokat), vah". Alldeles speciellt hårt knackade han i huvudet på den advokat som i rätten försvarade hembrännare.
Vicehäradshövding Reino R. Seppälä, "Romu-Heikistä ja hänen Hytermästään", förf. Helmi Kanerva, 1969
Han var hygglig mot de fattiga. Enligt sägnen ska en man i trasiga kläder ha stigit in i Häyrynens kök. Länsmannen råkade komma in och tog prompt av sig kläderna och gav dem till mannen. Häyrynen sade: "nu är befallningsmannen naken".
Det berättas också om att han gav flera par skor till bättre behövande, och att han också skulle ha hjälpt sina fiender – i smyg, så inte föremålet för hjälpen skulle behöva skämmas.
– Jag tror att han menade väl, men jag vet att han även missbrukade sin position, att han i tjänsteärenden kunde lura kunder och säga "ge mig den så ser vi hur det går i fortsättningen". Men det är gångna tider, fast visst händer det säkert också idag, funderar Iikka Muhonen.
Länsman Häyrynen samlade också på sig en del ovänner. Ofta var ordkriget ändå ömsesidig humor, som i fallet med kyrkoherde Pohjannoro.
Vid den starka, ofta villkorslösa personlighetens sida stod frun Lilli, som även hon var en speciell person. Lilli var djupt kristen, och hon höll söndagsskola och sjöng i kyrkokören, handarbetade, fyllde skafferiet med konserver och framställde te.
Lilli var en mild och omtyckt människa, och hennes man berättade ofta offentligt hur attraktiv han fann sin fru.
Lilli var vegetarist – som vegetarianer kallades på den här tiden – och hon sysslade med experimentell matlagning. Om dessa matexperiment tyckte hennes man att han då “inte äter sådan sk*t”.
– Hon provade en massa olika grönsaks- och rotfruktsblandningar, så att Heikki bittert kunde utbrista, att "ska vi inte ha någon mat alls här i huset", och då Lilli svarade att där står ju maten på bordet, sade Heikki att "jo, ät ni bara hö allihopa, det äter frugan också, men jag ska ha savolaxisk kalakukko, surmjölk och bräserad potatis och fläsksås och russinsoppa till efterrätt", drämmer Matti Lähesmaa till med, och ler brett.
Heikki var alls ingen vän av Lillis matlagning.
Heikki menade att om en människa inte känner till sin historia, utan bara lever i nuet, då äger hon inte heller sin nutid. Och Heikki gestaltade det förgångna genom de föremål han samlade.
Matti Lähesmaa
I en skogsglänta skymtar vi tre små uthus. Vanligtvis står de låsta.
Det blev lättare att förvara alla föremål då Heikki år 1937 började överföra sina samlingar till Hytermä och delade upp uthusen enligt tema.
Romu-Heikki levde sig starkt in i gångna tider, hur man levde och tänkte förr i tiden. Gammaldags patina fascinerade honom, som han förklarade det för sina bekanta inom museibranschen, berättar Lähesmaa.
– Heikki menade att om en människa inte känner till sin historia, utan bara lever i nuet, då äger hon inte heller sin nutid. Och Heikki gestaltade det förgångna genom de föremål han samlade.
För en stund tystnar Matti för att ponera det han sagt. Undrar just vad det är med Romu-Heikki som fängslar Matti så?
99 kvarnstenar
Trots att Heikki Häyrynen var en motstridig figur i sin hemby, var han viktig för mången vanlig medborgare: han erbjöd arbete och inkomst, något som för många var mycket välkommet.
1920- och 30-talen präglades av depressionen, det var ont om arbete i hela landet, och många svalt. Lokalbefolkningen tog alltså gärna emot de jobb som Häyrynen gav. På Hytermä behövdes en huvudbyggnad, och speciellt mycket hjälp behövdes med att gräva och forsla sten.
Andra gånger missbrukade han den auktoritet hans ställning förde med sig, på sätt som inte skulle tåla granskning i dag. Kriminella som inte utfört brott mot liv eller hälsa sågs slita på Hytermä.
Fångarbetskraft användes också ibland.
– Visst var det många som tänkte att detta var galenskap och vansinne, som inte förde med sig någon nytta med tanke på framtiden, men tacksamt mottog de det arbete länsmannen erbjöd, speciellt som Heikki betalde rikligen för väl utfört arbete, berättar Matti Lähesmaa.
Där, bakom de täta furorna, skymtar Arbetets minnesmärke. Den massiva stenanläggningen tornar sig nästan i jämnhöjd med åsen.
Heikki Häyrynen lät bygga Arbetets minnesmärke i tre etapper mellan åren 1931 och 1937. Minnesmärket tillägnade han dem som med sitt hårda arbete röjt Savolax stenåkrar, de bortglömda arbetsmyrorna, "vars ben förmultnats i okända gravar under århundradens lopp", citerar Matti Lähesmaa andaktsfullt.
På en stenplatta står det "Työn muisto 1937". Den 15 juni år 1937 hissades den 800 kilogram tunga stenkulan med korset högst upp på minnesmärkets topp, och festligheterna startade. Hela socknens grädda var inbjuden, alla från dåvarande kommunläkaren Ruuskanen, kommunalskrivare Lydia Väisänen – och kyrkoherden, prosten Arvo Pohjannoro.
Över hela ön kan man här och där se kvarnstenar – de finns på en utkiksplats uppe på åsen, insprängda i trappsteg, och infogade i minnesmärket. Sammanlagt var de 100, varav 32 finns runt omkring på ön och 67 i Arbetets minne.
Kvarnstenar var Häyrynens favoritobjekt, för honom var de symbolen för de gångna generationernas hårda slit.
Matti Lähesmaa berättar om hur det gick till då Arbetets minne konstruerades – och samtidigt om hur länsmannen var orsak till fruktan.
En kvarnsten ligger nämligen på botten av Puruvesi, på åtta meters djup. När Arbetets minne uppfördes och stenarna tvingades på plats med hjälp av en axel, var det en av stenarna som rullade ner från åsen och ända ner i sjön.
– Ingen vågade säga något högt om den stenen så länge Heikki levde, i rädsla för att han skulle vilja låta hämta upp den. Många som sett kvarnstenen från båten har sagt, "är det Heikkis sten som ligger där, ska du dyka upp den?"
En tragisk eldsvåda
Heikki och Lilli Häyrynen tänkt tillbringa sin ålderdoms dagar på Hytermä. Lilli skulle plantera blommor, Heikki skulle vårda skogen och fortsätta på sina samlingar.
Men ödet ville annorlunda.
I april år 1942 brann paret Häyrynens villa ner till grunden.
Av den finns bara stenfoten kvar. Och runda stenkantade områden som i tiderna varit fru Lillis blomrabatter och trädgårdsland.
– Här började nedförsbacken i Heikkis och Lillis liv, framför allt Heikkis, fortsätter Lähesmaa. Det var dödsstöten för honom, kan man säga.
Visst kan våra hundar Ami och Jaska komma till himlen – men fru Lilli är jag inte så säker på!
Romu-Heikki Häyrynen
Den sista näven i bordet
Vattnet i Puruvesi står lågt den här sommaren. Det är lätt att vandra över stenbryggan till den lilla ön Laviasaari, som ligger alldeles intill Stora Hytermä, som ett litet barn intill sin förälder.
Vi vandrar runt den lilla holmen tillsammans med Matti Lähesmaa. Här ville Heikki och Lilli bli begravda, och de uppförde och lät viga en gravgård mitt på den lilla holmen.
Men här ligger också en hund begraven. Eller egentligen två.
En av de sista striderna mellan kyrkoherden Pohjannoro och Romu-Heikki handlade om att den senare ville begrava sina två kära hundar, Ami och Jaska, på samma gravgård som han själv sedermera skulle ligga på.
Men där gick Pohjannoros gräns: han var avgjort av den åsikten att hundar inte har själar, eller åtminstone inte sådana att de förtjänar att begravas med människor.
– ...varpå Heikki irriterat replikerar och protesterar kraftigt: visst kan våra hundar Ami och Jaska komma till himlen – men fru Lilli är jag inte så säker på!
En stengärdsgård omgärdar begravningsplatsen. Järnporten jamar då den öppnas. En ensam gravsten står mitt på griftegården. Här tar vår resa slut.
Den diabetessjuke Heikki Häyrynen dog år 1943, ett drygt år efter branden. Han hade önskat att bli begraven genom att brännas i en båt, som forntida krigare. Men det satte kyrkoherde Pohjannoro stopp för; det hade varit syndigt, till och med hedniskt.
Men så skulle Heikki Häyrynens favoritfiende, kyrkoherde Pohjannoro, ändå välsigna Romu-Heikki till gravens ro. Frun Lilli levde i 10 år efter sin make, och begravdes sedan intill honom.
Vita brevis, ars longa, livet är kort men konsten är lång, det var Heikki Häyrynens motto som han hängt upp på väggen i sin Hytermä-villa.
– Hytermä var Häyrynens "ars longa", hans eftermäle för efterkommande generationer, säger Matti Lähesmaa.
En vindfläkt pustar över fjärden, och det är första gången under dagen som ytan på Puruvesi krusas.
Vi ber Matti om ännu en berättelse. Den om varför alla historier om Romu-Heikki fascinerar honom så mycket.
– Han var en sådan personlighet, en liknande typ har vi inte haft här i Kerimäki. Och han var museiman, precis som jag.
Källor: Skriften "Romu-Heikistä ja hänen Hytermästään", förf. Helmi Kanerva, 1969
Intervjuer med Kauko Karjalainen och Iikka Muhonen