Jag har längtat massor dit. Massor, massor, massor. Jag kan inte ens förklara den här känslan av längtan
Alla har känt det och ändå är det så olika från person till person. Att ha hemlängtan kan betyda att man längtar tillbaka eller att man längtar till en plats i framtiden. Dokumentaristen Nina Eriksén, vinnaren av den finländska Shortdox-tävlingen, har talat med Joud, Janne och Bo om vad de längtar efter.
JOUD
Det var den 18 november 2015 som Joud Azar klev av färjan och började sitt nya liv. Tillsammans med sin familj hade hon flera år tidigare lämnat hemstaden Aleppo i Syrien, bott fyra år i Libanon och så slutligen landat på Åland.
- Det var nytt språk, nya människor, nytt väder. Allt var nytt. Jag kände mig som en nyfödd baby. Idag känner jag mig som en annan människa faktiskt.
Egentligen fanns det inga planer på att flytta från Syrien. Joud var åtta år när familjen for på ett bröllop i Libanon. De packade sommarkläder för några dagar och gav sig iväg. När bröllopet var över hade flygplatserna stängts och det var inte längre säkert att återvända. Nu är hon 16 år och har inte varit i sin hemstad sedan dess.
Jag tänker vi har flyttat på ett konstigt sätt egentligen. Vi åkte på semester och kom aldrig tillbaka
- Jag saknar mycket saker... men det är inte så mycket jag kan göra åt det.
Åland blev så småningom ett nytt hem. Men att flytta mellan flera olika länder, byta sammanhang och språk under tonårstiden, har satt sina spår.
Jag kommer alltid att känna mig utländsk. Jag är inte finsk, jag är inte åländsk, jag är inte svensk. Jag är inte syrisk heller. Förstår du?
Joud Azar
Min familj har aldrig lämnat mig och jag har aldrig lämnat min familj
Alla har känt det och ändå är det så olika från person till person. Att ha hemlängtan kan betyda att man längtar tillbaka eller att man längtar till en plats i framtiden.
JANNE
På de röda klipporna vid St:a Anna kyrka på Kökar står Janne Kütimaa. Vinden friskar i och hon ler stort.
- Mitt liv har förändrats här. När jag kom hit 1998 så var jag ju en storstadsflicka från Tallinn, Estland. Jag tålde inte tystnad. Det gav mig ångest.
Men så en av kvällarna vid havet kände Janne plötsligt att hon kunde njuta av tystnaden. Sedan dess har hon återvänt till Kökar gång på gång. Otaliga gånger har hon funderat över om hon ska ta steget och flytta dit.
Hur länge ska man hålla på och längta... varför kan man inte ta steget?
Under besöket på Kökar fyller hon 42 år och hon säger att hon längtar efter en familj.
- Jag skulle vilja ha en man att dela livet med. Kanske ett eller två barn. Men det är inte ett villkor för att vara lycklig eller förnöjd, det är jag redan idag.
De senaste åren har Janne levt sitt liv på fyra olika platser. Arbetat på Åland och i Helsingfors, studerat i Tartu och haft sin lägenhet i Tallinn. Det har blivit mycket pendlande med färjor och bil.
- Jag vet inte hur jag har orkat. Jag måste minska och samla ihop de här delarna på något vis. Jag har inte kommit fram till hur jag ska göra det.
Lägenheten i Tallinn, en trea i stadsdelen Blombacka, flyttade hon till när hon var två år. Att sälja lägenheten för att följa sin längtan känns svårt.
Det är ju mina rötter här. Men kanske de här sakerna också håller en fast
- Jag är kanske rädd att förlora någonting. Att jag inte är smart nog att ta kloka beslut. Att jag gör någonting som jag sedan ångrar.
Trots sina tvivel har hon börjat rensa ut och ge bort saker från sin lägenhet, varit i kontakt med mäklare och kollat upp regler för att flytta till Åland. Ännu har hon inte bestämt sig för att verkligen göra det, men säger också att hon inte vill bo i Blombacka resten av sitt liv.
- När det känns mer klart inombords kommer det kanske att ske. Om jag bestämmer mig för Åland tror jag att det skulle vara en stor lättnad. Att göra det som som jag så länge tänkt på.
BO
En blåsig höstdag visar Bo Söderlund upp området i Mariehamn där han växt upp.
- Det är ju väldigt småstadsaktigt. Hela min livsvandring genom Strandnäs. Först började jag på dagis här tvärsöver backen, sen blev det lekis och förskola här uppe på backen, sen lågstadiet på andra sidan backen och högstadiet brevid.
Efter gymnasiet ville Bo flytta till en storstad. Han sökte en konstskola i Stockholm, men kom inte in. Istället hamnade han långt söderut i Sverige, i Bohuslän.
Det var som att flytta från Kalahariöknen till Saharaöknen
Under åren i Sverige mådde han dåligt och hade problem med panikångest. Samtidigt förändrades umgänget på Åland.
- Det var ganska strax efter att en kompis till mig blev överfallen med kniv på en efterfest. Han fick kinden uppskuren. Det var väldigt groteskt alltihop. Brutalt. Många av mina kompisar var ju kompisar med han som gjorde det och många var kompisar med han som blev utsatt. Så det uppstod en splittring där förstås, den skulle man anpassa sig till. Det var väldigt hemskt och man blev ju lite på spänn.
Efter studier i konst och professionellt skrivande flyttade han tillbaka till Åland och in i en lägenhet nära Algots varv i Mariehamn. Han säger att det är enkelt för honom att verka på Åland eftersom han förstår hur det samhället fungerar.
- När jag smälter min omgivning så kastar jag mina nya intryck mot de referenspunkter jag har skapat och de är ju från Åland. Den åländska identiteten har onekligen haft ett finger med i formandet av min egen personlighet.
Idag fokuserar han på att måla och skapa musik, ströjobba för att få allt att gå ihop, men har inga planer på att flytta vidare.
- Nu skulle jag mest bara vilja få en lite stadigare vardag. En ekonomi som rullar på ett betryggande sätt. Så man vet att man har hyran varje månad. Jag tänker inte på att flytta någonstans utan mest på att sköta mig.
Text: Nina Eriksén