Näätämö, en by som ur en Tarantino-film

Länk förknippad med bilden

Ruskan startar här och sprider sig sedan söderut. Det är början av september, och dvärgbjörkarna som kryper längs fjällen lyser redan gula.

Då man kör längs Sevettijärvivägen mot den norska gränsen är det lätt hänt att man missar Näätämö. Speciellt om man sitter på passagerarplatsen, då riskerar man att förbli ovetande om hela byns existens.

Man kunde ju råka böja sig ner för att leta efter ett borttappat kvitto, eller bara kolla på Facebook i sin telefon, och fortsätta vara omedveten om att Näätämö, Njauddâm på skoltamiska, svischat förbi bilfönstret.

Å andra sidan är det rätt onödigt att pilla på telefonen här, uppkopplingen är ofta dålig. Och ingen kattvideo på sociala medier kan slå dessa vyer.

På tal om det, nu lägger vi bort telefonen helt och hållet. (Läser du den här artikeln på din telefon gäller uppmaningen inte dig.)

I följande personporträtt får de personer vi möter i Näätämö berätta vad byn betyder för dem, och hur det är att leva och bo här.

En stor del av dem råkar vara inflyttade, och samtidigt är de personer som en förbipasserande sannolikt kunde råka på. Genom dem får vi ett litet hum om hur det är att bosätta sig här, eller att vara hemma här i nejden.

Intill landsvägen, mellan krokiga björkar och tuvor täckta av kråkbärsris, ligger ett litet campingområde. Där finner vi det vi letar efter: en viss husvagn och en särskild bil som det står “Galddoaivi Safaris” på.

Framför vagnen huserar en ung man i skärmmössa med packning på ryggen.

Atte Ikkala, turismföretagare:

"Det var kallare här när jag kom hit som barn. Vintrarna var kyligare och längre. Isarna lade sig en till en och en halv månad tidigare. Man ser tydliga tecken på att klimatet blir varmare här i norr.

Jag besökte Näätämö för första gången för över 20 år sedan för att fiska, och har kommit hit sen barnsben för att fånga lax, på vintrarna för pilkfiske. Speciellt sommarresorna blev sedan allt längre.

Tillsammans med pappa bekantade jag mig med lokalbefolkningen. När jag blev mer självständig kunde jag börja komma hit utan honom.

År 2015 kom jag för att fiska på norska sidan i Neiden. Jag åkte för att handla mat här i Näätämö och en bekant dam i kassan frågade: Atte, vad har du för planer? Hon konstaterade att en plats som lagerarbetare skulle vara ledig.

Följande dag var min första arbetsdag. Dagen därpå fick jag en lägenhet här vid gränsen. Jag jobbade med allt möjligt, men blev företagare för ett drygt år sedan. Och så stannade jag här.

Fisket har bidragit med många nya bekantskaper. Där vid renstängslet stod vi och väntade på renarna, och då behövde vi ju snacka om något.

De gamla renkarlarna stod där och teg, men då jag började mala på om fiske märkte jag snart att alla hade något att komma med.

De är ju hårda på nätfiske, de lokala. Jag babblade på om pilkfiske och det öppnade upp för nya polare.

I Näätämö by, där finns alla, skoltsamer och vinddrivna, alltså söderifrån komna bybor.

Alexa och jag möttes sommaren 2016 i Neiden. Hon var fiskeövervakare vid älven då och kom för att fråga om jag hade tillstånd.

Jag stod där mitt i älven och kom inte upp för att visa mitt tillstånd, jag bara ropade att jag har dem nog, vet du inte vem jag är. Visst kände hon igen mig som 'typen som jobbade i affären i vintras och bor i älven över sommaren'.

Naturen är ren. Här finns inget skogsbruk, inga myrar grävs upp, vattnen är klara och således är naturen också rikare.

Det är en orsak till varför det är kul att vara här, och fisket då förstås. Det håller ju mig här. Och då mitt arbete går ut på fisketurism så är det klart att jag måste vara här.

Näätämö är egentligen samma by som Neiden på norska sidan om gränsen. Lokalbefolkningen pratar om Övre Näätämö som ligger på finska sidan, och Nedre Näätämö som ligger i Norge. Det är ett litet samhälle som delas av riksgränsen mellan Finland och Norge.

Livsrytmen är litet lugnare här. Det här är skoltsamernas hemtrakter och ett jättetrevligt ställe att leva på. Inte mycket liv och rörelse.

Och vill man ha det är det ju inte omöjligt. Det är 130 kilometer till Enare, 50 till Kirkenes, de är de närmaste städerna.

Jag har blivit väl mottagen här.Alla kan ju inte gilla allt, och det behöver man inte heller, men alla är väldigt hjälpsamma med allt jag behöver hjälp med, och kommer också och ber mig om hjälp då de behöver. Det funkar bra ömsesidigt.

Det görs mycket på talko här, nyligen kom en lokal kille och hörde sig för om jag ville komma på talko, vad var det nu han skulle göra då, golv till ett garage kanske.

De ordnar gårdsloppisar nere vid byn och där finns alla bybor, både skoltsamer och vinddrivna, vi som kommit söderifrån.

Inte är det ju vackert inte, Näätämö. Det skulle nog behöva nåt slags ansiktslyft, men det är så dyrt, och det var nätt och jämnt att vi fick posten hit – eller det är en sån där paketautomat, men det räcker bra för oss. Så att, inget att klaga på.

Nåja, ingen polis har vi heller, men det behövs inte. De vaksamma invånarna tar hand om varann!

Men visst längtar man till betongdjungeln ibland. Speciellt då det är off season, och då det är menföre.

Det bästa med städer är att ingen vet vem jag är då jag går omkring... Det är nog det bästa.

Här i Näätämö finns det inte så många turismföretagare att inte alla skulle intressera sig för vad jag gör. Hur jag ser ut och vad jag funderar på. Det är ett litet samhälle, på gott och ont."

Attes sambo, Alexa Camire, är norsk-amerikansk vildmarksguide. Hennes lockiga hårsvall kan man allt som oftast se sticka upp bakom en tuva vid foten av Julfjället, för hon älskar att plocka bär och svamp.

Av Alexas berättelse att döma kan Näätämö vara en plats där man finner ro. Ro för att stanna upp och möta inte bara sig själv, utan även andra människor: ett helt samhälle.

Alexa Camire, vildmarksguide

"Första gången jag såg Näätämö var det som en scen ur en Quentin Tarantino-film! Jag kom hit på sommaren, och det såg ut som en ödeby i Texas eller något, det var mycket speciellt.

Den beskrivningen använder jag fortfarande för mina vänner. Det är en del av upplevelsen att vara här, på en plats som är så långt norrut.

Jag har bott överallt i hela Norge, men så beslöt jag mig för att ta det lugnt och studera friluftsliv.

För några år sedan var jag sedan på en lång vandring och skulle gå från Neiden och över Gallakfjella, men jag började känna mig dålig. Eftersom jag inte ville bli hämtad med helikopter mitt i ödemarken beslutade jag mig för att vända om.

I Kirkenes verkade alla ha så mycket tid, och tog så väl hand om mig. Jag började tänka – ska jag resa ner till stressen i Oslo?

Till sist måste jag välja. Det fanns mera luft och mera plats att bli frisk här, så jag beslutade mig för att stanna här ett halvt år.

Jag fick ett jobb som fiskevakt i Neiden. Jobbet fortsatte, jag klarade inte riktigt av att åka härifrån.

Det fanns ju mera som skulle upptäckas i naturen. Och så mötte jag Atte – och han hade tänkt stanna här, så då var det bara att hänga på.

Därför har jag stannat här, för här ser jag möjligheten till att vara en del av något och till få nya upplevelser.

Jag har alltid sagt att jag är det bästa av två världar. Jag är amerikansk. Du tar Hawaii och Alaska, och där i mitten har du mig. Jag är en sådan som tycker mycket om att flytta på mig.

Jag har sett mycket och upplevt mycket. Men nu var det kanske dags att fästa mig vid en plats, att verkligen lära sig känna folk.

Tidigare jagade jag ständigt efter upplevelser och ville vara på äventyr för att ständigt uppleva nya saker. Nu har jag blivit en person som jag tidigare skulle ha åkt förbi, kanske tänkt "vad gör man på en så liten plats, vad gör du varje dag".

Men jag är väldigt tacksam för att jag faktiskt blivit en del av det här samhället, och att jag verkligen fått lära känna både unga och gamla människor, fått ta del av deras livshistoria.

Nu söker jag efter nya upplevelser genom att syssla med friluftsliv som vildmarksguide. Så därför har jag egentligen stannat här, för här ser jag möjligheten att vara en del av något och att få nya upplevelser.

Att vara vildmarksguide handlar ju inte bara om att ta med människor på utflykt och att de följer efter dig – du ska kunna en hel del om människor, om natur, om tekniska saker och så.

Jag hoppas kunna skapa ett koncept som gör det möjligt för mig att anställa andra, som kan dela det budskapet. Att man känner att man gör nytta.

Vi går ju rakt utanför dörren och hämtar fisk, vi går ut och plockar bär till vår gröt, så att kunna ge besökare upplevelsen av att det är bra att komma bort från staden lite… Mitt liv går allt mera mot det än att själv vara i staden.

Numera beskriver jag Näätämö som något mer än bilder ur en Tarantino-film. I beskrivningen ingår att här finns ett väldigt stort gäng vänner som arbetar i team, på ett sätt som gör mig till en del av en helhet.

Så jag beskriver platsen som det den faktiskt är, alltså en plats där folket är litet bortglömt och övergivet, men där allt fler ser att det finns utrymme för sådana som vi.

Så beskrivningen är komplex. Det är gott!"

Det är rusning i Näätämö centrum eftersom flera bilar har stannat på parkeringsplatsen intill de två affärerna och bensinpumpen.

Människor går ut och in genom dagligvaruhandelns dörrar. Många snakker norsk.

Köpmännen, bröderna Kekäle, står bakom charkuteridisken och pratar norska med sina stamkunder.

Den andra av de två mataffärerna i Näätämö visar sig vara en stor diversehandel. Förutom dagliga matvaror kan man köpa allt från fiskeutrustning till rosa peruker som lyser i mörkret (norrmän gillar att festa, får vi höra).

Eller så kan man sticka sig in på en kopp kaffe.

Vid kafébordet sitter Juha Kekäle, den ena av de två ägarna, och reparerar en dator.

Häromkring är det bra om man har mångsidiga kunskaper. Bröderna Kekäles senaste landvinning är inom korvbusinessen: den egna korvfabrikens produkter säljer rätt bra, säger de.

Kanske börjar de brygga öl också, men får nu se.

Juha och Jari Kekäle, köpmän vid Nord1-market

"Vi är köpmän i tredje generationen.Vår farfar grundade en butik i Nuorgam med en partner. Pappa och den där partnerns son drog sedan lång sticka om vem som måste åka till Näätämö för att grunda en filial.

Pappa förlorade. Så här är vi. Mamma är hemma från Neiden.

Det hängde på håret att vi föddes här, då farsan drog det kortare strået! Men vi är nöjda.

I tiderna var gränsbevakningen den största arbetsgivaren i Näätämö, och affärerna. Samhället är till stor del uppbyggt kring dem.

Då gränsbevakningen lade lapp på luckan är det inte många som flyttat bort; det råder snarare bostadsbrist. Här finns nog plats att bygga, men få färdiga bostäder. Det begränsar inflyttningen till en del.

Gränsen lägger man egentligen inte märke vid – ja eller visst måste man sakta ner farten till trettio vid tullen! Polisen har sin radar där ibland.

Det är internationellt här. Vi får all världens besökare hit. Det kommer mycket folk och handlar från Kirkenes. Där har det ju hamnat folk från hela världen.

Största delen av kunderna i affären är norrmän, över 90 procent. Utan norrmännen skulle vi absolut inte ha två mataffärer intill varandra här. En del ryssar kommer också, men det är norrmännens förtjänst att vi har mat på bordet.

Vi välkomnar alla hit! Ny verksamhet bringar ju mer resenärer och mer köpkraft, om här bara fanns en affär eller ett kafé, skulle det ju innebära färre folk.

Då vi är fler aktörer har vi fler möjligheter. Det kommer mer människor, och en och annan kanske trivs en längre stund.

Numera har vi ju postautomat. Men ingen Alko, det är illa!

Det bästa är ju att vårt sociala liv är i skick då vi hela tiden har att göra med kunder här i butiken. Det är ju skönt sedan då man åker hem, och inte har några grannar på en kilometers radie, och så får man vara ifred.

Om man bestämmer sig för det.

Gränsbevakningens gamla hus står alls inte tomt. På våren 2018 öppnade Näätämö Gateway sina dörrar där.

Hotell- och hostellverksamheten drivs av Sampsa Olkinuora och Johanna Peräkasari.

Utanför ytterdörren står en skylt med reklam för kaféprodukter och mikrobryggeriöl. En grå kattunge jamar vid våra fötter.

Vi stiger in.

Sampsa Olkinuora och Johanna Peräkasari

"Att vi blev hotellföretagare i Näätämö är resultatet av mycket letande och flera slumpartade händelser.

I Näätämö hittade vi det perfekta utrymmet för den verksamhet vi planerat så länge: en gammal gränsbevakningsstation som vi med rätt små ansträngningar förvandlade till ett trivsamt hostell-hotell med möjlighet till kursverksamhet och evenemang.

I februari 2017 letade vi efter en motorkälke på nätet, och annonsen om ett ledigt utrymme ploppade upp. Och så fick vi idén!

Vi fick nycklarna i april och vi kunde börja fixa upp här. Vi har gjort en fullständig ytrenovering i rummen.

Näätämös läge var en viktig del i beslutet att etablera oss just här: vi är omgärdade av fantastisk terräng för friluftsliv, byn är belägen vid en livligt trafikerad genomfartsled och det rör sig många internationella resenärer här.

Näätämöområdet är bekant för oss båda sedan tidigare tack vare våra hobbyer, vandring och jakt. Själva byn överraskade med sin livlighet och internationella atmostfär.

De övriga företagarna har välkomnat oss på ett fint sätt och samarbetet fungerar – allt vi behöver i vårt dagliga liv och för vårt företag finns här i byn.

I Näätämö hittar alla något, och vi önskar att fler visste om det här stället, speciellt som naturresmål. Sommarens fiskesäsong och ripjakten om hösten är också goda orsaker att komma hit.

Avstånden är långa, men exempelvis Murmansk ligger bara 270 kilometer härifrån längs med en fint asfalterad landsväg – staden på över 300 000 invånare har allt man kan tänka sig: hotell, köpcenter, skidcenter och så vidare.

I Finland är det bara Helsingfors som är i samma storleksskala, och få kommer att tänka på att vi har en så stor stad som Murmansk så nära.

Vår verksamhet i Näätämö ligger i startgroparna, och framtiden får utvisa hur årets gång som turismföretagare formar sig för oss."

Rubrikens video: Rasmus Tåg

Länk förknippad med bilden

Ändringar 22.12.2018: Tillagt det skoltsamiska platsnamnet samt ändrat Neidenelva till Nuortiälven.
Tillägg 2.1.2019: Faktaruta.