Det här har varit ett händelserikt år både för människorna här i Östasien och för mig personligen. Den nyhetsmässiga höjdpunkten var ett historiskt toppmöte i Singapore som slutade med en unik presskonferens.
För ovanlighetens skull började året med att jag fick en arbetsuppgift som direkt hade att göra med Finland. Kina hyrde ut två pandor till Etseri djurpark, och det var en så stor händelse att också jag ombads att rapportera om den.
De bedårande pandorna fick alltså en massa uppmärksamhet. Det var exakt vad Kinas ledning önskade.
Kina använder den här så kallade pandadiplomatin för att förbättra landets rykte. Det fläckas bland annat av ständigt återkommande brott mot de mänskliga rättigheterna.
I första hand hyrs pandor ut till länder som Kina betraktar som pålitliga partner. Finland har nu sällat sig till den här utvalda gruppen som består av färre än 20 länder.
Oförglömligt val, korrupt martyr
En av årets för min del mest överraskande händelser gick av stapeln i maj. Det är förståeligt att den till skillnad från pandorna inte fick mycket uppmärksamhet i Finland, för det var frågan om ett parlamentsval i avlägsna Malaysia.
I valet förlorade den styrande koalitionen mot alla odds mot oppositionen. Koalitionen hade suttit vid makten ända sedan Malaysia blev självständigt på 1950-talet, men nu hade dess ledning blivit så korrupt att väljarna vände den ryggen.
Den förra premiärministern åtalas som bäst för att ha satt mer än en miljard euro av statliga medel i egen ficka. Hans hustru hade å sin sida skaffat sig en samling av dyra handväskor som fyllde inte mindre än 300 stora lådor, och hennes juveler är värda hundratusentals euro.
Paret sägs ha visat att snikenhet kan nå ofattbara nivåer. Den förra premiärministern uppför sig nu som en martyr som inte förstår varför han ställs inför rätta.
Valet var betydelsefullt för mig personligen, för när det ordnades visste jag att jag snart skulle flytta till Malaysia. Nu bor jag i ett land som folket allmänt kallar "det nya Malaysia" även om det styrs av en 93 år gammal före detta långvarig premiärminister.
Märklig bedömning, inga resultat
En månad efter det malaysiska valet fick jag följa med i mina ögon årets mest hårresande evenemang. Det gällde en presskonferens som president Donald Trump höll efter sitt historiska möte med den nordkoreanska diktatorn Kim Jong-un i Singapore.
Under presskonferensen överöste Trump Kim med lovord. Trump konstaterade bland annat att Kim är en stark ledare och en intelligent förhandlare som arbetar för sitt lands bästa.
Det kändes absurt att höra en amerikansk president berömma en envåldshärskare som har visat att han är ovanligt hänsynslös och brutal. Kim har till exempel av politiska skäl låtit avrätta sin egen morbror, och han håller hundratusentals medborgare inspärrade i omänskliga förhållanden i koncentrationsläger.
Trumps mål var att få Kim att gå med på att göra sig av med de nordkoreanska kärnvapnen. Det lovade Kim göra, men i stället har Nordkorea uppenbarligen fortsatt att förstärka sin arsenal.
Monster i faggorna, plötslig omvändelse
I år var tyfonsäsongen här i Östasien ovanligt intensiv. Också på västra halvklotet uppstod det påfallande många förödande stormar.
Årets allra häftigaste storm orsakade först omfattande förstörelse i Filippinerna. Sedan började den röra sig i riktning mot Hongkong, och i ett skede verkade det bli en direkt träff.
Hongkongborna hade all orsak att vara oroliga. Tyfonen var nämligen den kraftigaste på mer än 100 år.
Tyfonen övertygade också många skeptiker om att klimatet faktiskt håller på att förändras. Experter har varnat för att det varmare klimatet ger upphov både till fler och mer förödande oväder än förr, men en hel del Hongkongbor hade dittills inte tagit dem på allvar.
Miljöaktivisterna var nöjda. De sade att det tydligen krävs att människorna utsätts för ett konkret hot för att de ska öppna ögonen.
Farliga grenar, berömvärt flit
Lyckligtvis passerade stormens centrum sedan till slut söder om Hongkong. Det var ändå frågan om en obehaglig upplevelse.
En hel dag bombarderades huset jag bodde i av vindpustar med en styrka som överskred 200 kilometer i timmen. När jag tittade ut såg jag trädgrenar och annat bråte flyga omkring med rasande fart.
Nästa dag kunde jag konstatera att den smala vägen som förenade min hemby med omvärlden hade förvandlats till en hinderbana. Så många träd hade fallit över den att jag tappade räkningen.
Det här var nervpirrande. Tre dagar senare skulle alla mina och min hustrus ägodelar transporteras längs den här vägen för att få dem flyttade till Malaysia.
Än en gång kunde jag med tacksamhet se hur flitiga många Hongkongbor är. Samtliga trädstammar var bortröjda när flyttkarlarna dök upp.
Ny verklighet, radikal strävan
I min nya hyresbostad i Malaysia hör jag en böneutropare fem gånger per dag kalla troende till en närbelägen moské. Jag blir således titt och tätt påmind om att jag nu lever i ett land där majoriteten av invånarna är muslimer.
Också här har en del av muslimerna radikaliserats. Deras mål är att skapa ett renlärigt kalifat i Sydostasien.
Polisen har satt in stora resurser för att hålla ett öga på de mest radikala individerna, och med jämna mellanrum rapporteras det att misstänkta terrorister har häktats. Också i det fridfulla Malaysia är folket med andra ord tvunget att känna en rädsla för terrordåd.
Osannolikt julfirande, kinesisk framtid
Under den gångna månaden har jag gjorts medveten om att julen snart är här varje gång som jag har gjort inköp i den närmaste livsmedelsaffären. Det kan te sig förvånande, för affären är japansk och mindre än tio procent av de malaysiska kunderna är kristna.
Ändå har det ständigt spelats julsånger i den och en massa andra butiker. Det samma har gällt för barerna och restaurangerna.
Det ska bli en skön omväxling när de här sångerna snart ersätts med lyckobringande kinesiska låtar. Dem får jag sedan lov att lyssna på ända tills det kinesiska nyåret är över i februari.
Björn Ådahl, Georgetown, Malaysia