Äntligen har det dykt upp några nya stjärnor på den amerikanska politikerkartan, skriver Bengt Östling i korrespondentkrönikan. Nu är det kanske slut på Donald Trumps ensamrätt på medieuppmärksamhet, både i USA och hemma i Finland.
Visst kan det hända att Donald Trump har fått alltför mycket uppmärksamhet. Men det har liksom inte funnits så många andra att rapportera om från USA.
Republikanerna har inte uppträtt speciellt lyskraftigt. Deras klarast lysande stjärna veteranen John McCain dog under förra året. I valet i november försvann några andra av de kritiska rösterna.
De har ersatts av politiker som Donald Trump i praktiken har valt, genom att stöda dem i republikanernas primärval.
Få kronprinsar
Man får kanske hålla ett öga på Mitt Romney, som förlorade presidentkampen mot Donald Trump. Senare var de vänner, och Romney fick Trumps stöd i valkampanjen i höstas.
Men nu är kritiken tydligen tillbaka. Romney verkar vara en av de få som inte låter någon tacksamhetsskuld till presidenten störa.
Lindsey Graham är en annan republikansk politiker som vacklar mellan egen ideologi och okritiskt jasägande till presidenten. Ibland säger han till, men oftare låter han det bara synas hur kritisk han är.
Munviga politiker får mer uppmärksamhet
Nu vill jag inte att det ska låta som att republikanska politiker är bra och intressanta endast om de är Trumpkritiker.
Men det ger onekligen en tilläggspoäng om en politiker kan utvärdera och kritisera också sitt eget partis idéer.
Just nu verkar det troligt att Trump ställer upp i presidentvalet år 2020, och har goda chanser att bli återvald. Så det finns inte så många kronprinsar.
En del anser det till och med ohövligt att lufta tanken att det borde finnas flera kandidater för det republikanska partiet att välja emellan.
Politiska familjer
Politik är ofta ett familjeföretag. Se bara på familjen Clinton, med både en president och en utrikesminister/misslyckad presidentkandidat. Pappa och sönerna Bush, två presidenter och en guvernör.
Och varför inte familjen Obama. Där är Michelle nu stjärnan, men som författare, knappast politiker.
Gruppordförande Mitch McConnell i senaten har varit ganska osynlig de senaste veckorna under kampen om muren och stängningen av en del av statsförvaltningen.
Han ger inte intrycket att vara en stor folkledare, men avslöjar ibland en underfundig humor och ens ett uns av självironi.
Han är också ganska djupt inne i Vita huset och Trumps förvaltning, eftersom hans fru Elaine Chao är transportminister i Trumps kabinett. Det är en mycket politisk familj.
Hon var också arbetsmarknadsminister hos president Bush den yngre. Och hon var den första kvinnliga asiat-amerikanen i en USA-regering. Han igen hör till de många amerikanska politikerveteranerna, har suttit i senaten sedan 1984.
Nya kanoner
En nyare republikan att hålla ögonen på är republikanernas gruppordförande i representanthuset Kevin McCarthy. Han räknas till de unga kanonerna. Åtminstone år 2006, när han blev invald i representanthuset. Han har gjort en snabb karriär.
Men försöket att bli talman i representanthuset misslyckades nu i januari, eftersom ju republikanerna förlorade sin majoritet där. Mc Carthy förlorade valet mot en annan kalifornisk representant, demokraten Nancy Pelosi.
...och gamla
Pelosi är en osannolik politiker, född 1940, med italiensk bakgrund. Hon är den enda kvinnan i USA som har valts till talman i kongressen, två gånger dessutom. Hon var representanthusets talman åren 2007-2011, och blev nu omvald. Hon invaldes första gången 1987.
Visserligen var det lite mummel nu om hennes ålder, och kanske också politiska åsikter. Hon är 78 år och hör inte till de nya smarta unga vänsterkvinnorna. Men hon vet allt om hur man tar en fight med Donald Trump och de många andra herrarna i republikanska partiet.
De första dagarna efter nyår var det lite kaotiskt i kongressen. Då det nya representanthuset samlades med sina 435 invalda kunde Nancy Pelosi inte automatiskt räkna med att bli vald. Men det blev hon. Tillräckligt många demokrater, men inte alla, stödde henne som talman.
Fräsch ungdom och stel borgerlighet
Det finns många skillnader mellan vår stela och småtråkiga finländska riksdag och den amerikanska kongressen. Sällan är det väl så synligt som det var på representanthusets första arbetsdag.
Många har påpekat den stora skillnaden på höger- och vänsterkanten. Bland demokraterna var det tjo och tjim och färgglatt, medan republikanernas manliga majoritet satt i mörka kostymer.
Demokraterna avspeglar USA:s diversitet, i kön, ålder, etniskt ursprung. Också en politisk mångfald finns hos demokraterna.
Republikanerna har nog också flera åsikter inom sitt parti, med gamla Teaparty-anhängare och efterföljaren "Freedom caucus", som har beskrivits som republikanernas anarkister.
Barnvänligt
Till specialiteterna i kongressen hör att väldigt många av parlamentarikerna hade tagit sina familjer med sig på öppningsdagen. Det var lite skolstart över det hela.
Alla nya politiker svor en ed till talmannen, med bibeln eller annan helig bok i handen. Det togs fotografier med hela familjer, med onklar, systrar och gudbarn.
Mest kaotiskt blev det då Nancy Pelosi uppe på podiet skulle svära sin ed efter valet till talman. Runtom sig i talarstolen hade hon typ 17 barnbarn, egna och andras. Det gjorde sig förmodligen bra på tv, men störde de konservativa.
Dags att vänja sig vid kvinnor med makt
Men man ska inte missta sig om Pelosi. Hon är ingen virrig hönsmamma, utan innehar kongressens högsta ämbete. Därmed är hon trea i den amerikanska hierarkin.
Kvinnornas andel i det senaste valet ökade bland de invalda demokraterna.. Då måste man åtminstone nämna Alexandria Ocasio-Cortez 28 år, en demokratisk socialist från New York.
Hon var snuttjobbare inom politiken och som servitris, tills hon överraskande slog ut en etablerad politiker i primärvalet i Bronx och Queens. Hon är också den yngsta medlemmen i representanthuset.
En annan färggrann ny representant är Rashida Tlaib, den första muslimska kvinnan i Representanthuset. Hon gjorde sig bekant för uttalanden om att Donald Trump måste inför riksrätt.
Hon kallade också Trump för ”Motherfucker”, vilket fick många att rycka till, också i det egna demokratiska partiet.
Hierarki och hög ålder
Trea i statshierarkin är alltså Nancy Pelosi, och det lär vara knepigt för president Trump att vänja sig vid möjligheten för kvinnor så högt. För att lugna stämningarna i det egna partiet lovade Pelosi hålla posten bara i två år.
Representanthusets samtliga ledamöter väljs vartannat år, medan senatorerna sitter sex år i gången.
De invalda måste vara 25 år gamla i representanthuset och 30 i senaten. Det kan påverka åldersfördelningen.
Medelåldern bland de invalda i kongressen är 66 år. Det finns nog ett generationsproblem i båda de amerikanska partierna.
Gammal men barnslig?
Det finns hela fyra senatorer över 80 år. Just nu är demokraten Patrick Leahy den som suttit längst, i 44 år.
77-åringen Bernie Sanders hör fortfarande till framtidshoppen bland demokraterna.
Så är det. Letar man tillräckligt länge framstår Donald Trump med sina 72 år ändå som både ung och vital . Och för tillfället är det många som anser att han uppför sig som ett barn. Men det är visst en annan historia.