Vissa idrottare måste man jaga på, andra måste hållas i tyglar, säger fysioterapeuten Mika Kivelä, som fick ryta till för att få Andrea Julin att stanna upp. Problem med diskbuktningar går nästan alltid om med rätt rehabilitering.
Som skidåkare representerar Andrea Julin en av de grenar där ryggproblem förekommer oftare än i andra. Det handlar om grenar där belastningen är större på ena sidan av kroppen, som ishockey, innebandy eller just längdåkning.
För Andreas fysioterapeut Mika Kivelä är ryggbekymmer bekanta. Han har jobbat som fysioterapeut i över tjugo år och har hand om både Vasa Sports och VPS ligalag i Vasa.
Räcker oftast med rehabilitering
Har en diskbuktning diagnostiserats når man enligt Mika Kivelä i hela 95 procent av fallen goda resultat genom rehabilitering. Tynger disken däremot på nervroten kan det hända att det inte räcker.
– Ryggraden är väldigt hållbar, påpekar Kivelä och konstaterar att diskbuktningarna för det mesta är helt symptomfria.
Oftast härrör sig ryggproblemen från vävnaderna, endast en liten bråkdel är mekaniska.
Följde inte fysioterapeutens råd
Då Andrea Julins rygg började krampa hösten 2017 var Kivelä övertygad om att man skulle nå goda resultat genom rehabilitering.
Duon började med typiska rehabiliteringsövningar med planen att Andrea skulle vara tillbaka i spåret så snart som möjligt.
– Men Andreas tankemodell var sådan att ju mer övningar hon gör, desto snabbare är hon tillbaka, berättar Kivelä.
– Hon höll sig inte till programmet, utan gjorde mer, trots att hon hade ont. I och med det förbättrades inte skadan i neuralvävnaden och smärtorna fortsatte.
Den outhärdliga vilan
Då fick man ta till en radikalare metod: total vila.
– För Andrea har definitionen på en lyckad träning varit en där hon öst på för fullt och tagit ut allt ur kroppen. Tanken på total vila kändes helt främmande för henne, minns Kivelä.
Och visst har det funnits stunder då samarbetet varit utmanande och Kivelä varit redo att kasta in handduken.
– Vissa idrottare måste man jaga på, andra måste hållas i tyglar. För en idrottare som vant sig vid hårda pass som känns ordentligt i kroppen, kan den långsamma takten under rehabiliteringen kännas outhärdlig.
Jämför inte med andra!
Ett annat problem, enligt Mika Kivelä, är att idrottare ofta jämför sig med varandra. Detta utan att riktigt inse att varje fall är unikt, och att det tar olika lång tid att bli frisk.
Med Andrea blev fysioterapeuten tvungen att ryta till ordentligt.
– Belastningen måste ner!
Enligt Kivelä har Julin under rehabiliteringen fått lära sig att det finns en annan väg, att man ibland måste ta det lugnt, ge kroppen tid.
Då Sportliv träffar Andrea i gymmet framkommer det med all önskvärd tydlighet att hon lärt sig sin läxa (se klippet nedan).
Kört för hårt och för ensidigt
Då Andrea ser tillbaka inser hon också själv att hon borde ha varit mer lyhörd längs vägen.
– Några år innan jag fick de hårda kramperna föll jag på en tävling. Redan då visade magnetröntgen en diskbuktning, berättar hon idag.
Hon rehabiliterade ryggen tillsammans med sin “fyssare” Mika och ryggen blev bra.
– Men nu efteråt börjar man kanske se att jag längs vägen haft lite svårt att återhämta mig från vissa träningspass, haft lite problem med balansen och så vidare. Och då kroppen är genomslut, varför köra det där sista bara för att det ska köras?
– Och så handlar det om ensidig belastning och överbelastning av muskulaturen, vilket lett till fel i tekniken, som lett till ännu större belastning på vänstra sidan med diskbuktningar som följd.
Med facit på hand kunde hon ha förebyggt den utvecklingen.
– Till exempel i uppförsbackarna kunde jag ha skidat åt båda hållen, inte bara åt vänster som är starkare.
Mångsidig träning a och o
Sett ur ett större perspektiv har Mika Kivelä med oro följt med hur barns och ungas grenspecifika träningsmängd ökat, på bekostnad av en mångsidigt uppbyggd kroppskontroll.
– För mycket, för tidigt och för ensidigt, summerar han.
I Andreas fall var barndomens träningspass tillsammans med klubbkamraterna i IF Minken ändå något av ett modellexempel på hur man bygger upp kroppen på ett mångsidigt sätt.
Kolla Sportmagasinets reportage från år 2008 om Minkens utegym nedan:
Operation visade det verkliga problemet
Förra våren stod det ändå klart att Andreas rygg inte skulle bli riktigt bra trots att hon följde rehabiliteringsplanen till punkt och pricka.
– Det är alltid ett stort beslut att göra neurokirurgiska ingrepp, säger Mika Kivelä, som de senaste åren specialiserat sig på en holistisk behandling av smärta. Innan man går in för operation måste man vända på alla stenar.
Då Andreas rygg opererades i början av april 2018, visade det sig att problemet egentligen inte var diskbuktningen, utan en bit som lossnat från disken och fastnat i nerven.
Det gick inte att få bort biten helt och hållet, men kontakten till disken är borta, så den borde torka bort av sig själv med tiden.
Under den här vintern ligger fokus i Andreas träning på att förbereda kroppen för den egentliga träningen inför nästa säsong. Det stora målet ligger tre år fram i tiden, i OS i Peking 2022.
– Jag är så tacksam över att Mika hjälpt mig och Rolle (tränaren Roland Villför) genom det här.
Se mer om Andrea Julin och hennes kamp tillbaka från skador i Sportliv på Yle Arenan eller klippet nedan.