Saara Turunens förra pjäs på Q-teatteri, Tavallisuuden aave, var en hejdlös studie i makt, normer och ovilja att sticka ut. Men är osynlighet alltid något vi väljer? I Medusan huone anlägger Turunen ett renodlat genusperspektiv på frågan. Resultatet är både ömsint och vasst.
Flickan upptäcker några blodröda kronblad som singlat ner mellan hennes ben. Hon lyfter på kjolfållen och hittar en hel handfull i sitt skrev.
Flickan smusslar undan bladen och ler lite ängsligt mot en man som kommer in i rummet. Mannen granskar henne och visar med ett faderligt och lite överseende leende att han godkänner det han ser. Inget som skorrar, inget som stör.
Belåten sjunker han ned i en fåtölj med sin radio.
– Jag önskar bara en sak, säger han efter en stund. Och det är att de där gälla redaktörskvinnorna på radion skulle sänka sina röster ens en aning. Öronen vilar de få gånger någon låter normal.
Med små medel har Katja Küttner och Ylermi Rajamaa satt tonen för hela föreställningen.
Och samtidigt är greppet typiskt för Turunens sätt att arbeta. Hon är de koncentrerade scenernas mästare.
Men det förutsätter naturligtvis också att man har en ensemble som behärskar de subtila signalerna. Det är verkligen inget problem på Q.
Tillsammans med Elina Knihtilä, Tommi Korpela och Aksinja Lommi dukar Küttner och Rajamaa upp ett pärlband av scener där minsta skiftning och intention blir tydlig men aldrig övertydlig – utom i de scener där anslaget avsiktligt är stort och groteskt.
Nyckelordet är dynamik. Uppsättningen är som en oberäknelig berg-och-dal-bana. Tro aldrig att du vet precis vad som väntar dig bakom hörnet.
Det solkiga rummets tummade bilderbok
Vem definierar ”det normala”? I Medusan huone granskar Turunen det manliga perspektivets dominans i det tänkesätt som genomsyrar hela vår kultur.
Estetiken från Tavallisuuden aave går igen. Efter en inledande sekvens i halvdunkel med Georgia O’Keeffes sensuella blommotiv som bildspel blottäggs ett trist rum i småsolkig färgskala.
Där avlöser scenerna varandra som i en absurd dröm.
Behaga den manliga blicken eller bejaka sig själv?
Elina Knihtilä har i likhet med de flesta här flera roller. I en av dem klämmer hon med milt våld ner en medelålders Marilyn Monroe-kopia i ett ålskinnsfodral, repeterar de inbjudande poserna på skrivbordet och gör sig beredd att bli sedd.
Det har den här kvinnan inte mycket för.
Tre män kliver in i rummet och ignorerar henne helt.
Küttners ungflickgestalt däremot rockar loss i bara underkläderna och vrålar med i låten, saligt fri från alla kritiska blickar.
Det har inte hon heller mycket för.
Dansen avbryts när två objudna gäster glider genom rummet – det perfekta brudparet.
Någonstans lurar alltid en rollmodell som det inte är så lätt att hålla stången.
Medusan huone rör sig obehindrat mellan det mest privata och det offentliga. Intimiteten i vissa scener förvandlar oss nästan till ofrivilliga smygtittare medan andra tänjer gränserna åt rakt motsatt håll.
Och då kan till och med rätt slitna grepp bli roliga för att de träffar så djävulskt mitt i prick.
Enligt den franska feministteoretikern Hélène Cixous har skildringen av Medusa som ett monster blott och bart vuxit fram ur den manliga rädslan för kvinnlig sexualitet. I en berömd essä betonar hon Medusas lekfulla karaktär och manar kvinnorna att återerövra sin identitet, skriva in sig i kulturen på egna villkor, genom kroppar de själva definierar.
Varför det är nödvändigt inser vi med all tydlighet efter Tommi Korpelas och Ylermi Rajamaas högst konkreta orgie i Bukowskis och Millers litterära produktion.
Men Medusa-temat får också andra variationer när Turunen kopplar myten till sexuella trakasserier av i dag. Enligt den berättartradition som Cixous ifrågasätter förvandlade Athena den unga Medusa till ett monster som hämnd för att Poseidon våldtagit flickan.
Varför henne?
I en scen där Küttners unga kvinnogestalt trakasseras är det hon som får stå med skammen.
Varför hon?
Iakttagelserna är ofta sylvassa men aldrig bittra. Och galghumorn ofta befriande.
Till och med finländarnas fäbless för gratishinkar ryms med på ett hörn när Aksinja Lommis klämkäcka gogo-flicka dansar in med en stapel.
Snart segar en långsam snigelparad över scengolvet med huvudena omsorgsfullt instuckna i sina gula plasthus.
Inte se, inte höra, inte förändras.
Men det är inte den bilden Turunen slutligen låter segra utan uttryckligen det framtidsperspektiv Cixous tecknar.
De överflödiga orden
I Medusan huone finns en ramberättelse där Katja Küttners gestalt slutligen samlat på sig de redskap som krävs för att frigöra sig från de tidigare generationernas osynlighet eller endimensionella monster- och objektroller.
Bilden av Küttner i ett hav av rosenblad, nu utan skam, är snudd på banal. Men också den scenen räddas av en liten humoristisk knorr.
Korpelas senior-Medusa är ganska avväpnande ...
Det enda jag är ställer mig lite tveksam till är att Medusan huone så ofta tyr sig till understrykande repliker.
Den som dristar sig att lyfta fram strukturella skevheter får visserligen ofelbart räkna med att bli beskylld för generaliseringar på individplanet. Turunen är van vid att rösterna höjs så fort hon ens nuddar vid temat.
Det är kanske anledningen till att föreställningen ibland ser sig tvungen att rentav understryka det principiella i resonemanget.
Men det är egentligen helt överflödigt. Vi fattar det nog ändå.
Och i ärlighetens namn tror jag dessutom att ingen på fullt allvar kan svära sig helt fri från allt som läggs i dagen här.
De nedärvda mönstren sitter nog betydligt djupare än vi vill tro.