Finländarna spelar tredje mest i världen. Ändå vill Veikkaus att vi ska sätta in fler slantar i maskinerna – och att storspelarna ska förlora ännu mer. Hur går det ihop med bilden av ett ansvarsfullt monopol?
Låt oss leka en lek! Vi kan kalla den sannolikhetsleken.
Jag påstår att du spelat på Veikkaus det senaste året. Jag påstår också att du förlorat över 500 euro på spel under samma tidsperiod.
Sannolikheten för att det första påståendet ska stämma är 64 procent. Det finns ungefär 5,5 miljoner finländare – och 3,5 miljoner använde sig av Veikkaus spel i fjol. Det är 80 procent av den vuxna befolkningen.
Dessa spelare förlorade i runda slängar 1,75 miljarder euro. I snitt blir det ganska exakt 500 euro per spelare. Om vi slår över det på hela befolkningen på 5,5 miljoner blir det 320 euro per person.
Men egentligen tror jag inte att du förlorade 500 euro. Du förlorade antingen mycket mer eller mycket mindre än så.
För i Veikkaus maskineri är det fem procent av spelarna som står för 50 procent av omsättningen. Dessa storspelare förlorar i snitt 5 000 euro per år.
Om man ser på spelautomaterna är fördelningen ännu snävare: två procent står för 60 procent av omsättningen.
Men 500 euro per spelare räcker inte för Veikkaus. Bolaget och dess bidragstagare vill öka omsättningen och spelöverskottet.
Det är ingen hemlighet. Bolaget har prestationsbaserad lön för sina anställda. Målsättningen för 2019 är att nå regeringens resultatmålsättning och att öka spelvinsten i de digitala kanalerna.
I februari i år rapporterade Talouselämä att Veikkaus klassat de spelare som förlorar 700 euro i månaden eller mer som deras bästa kunder. I Veikkaus strategi framkom det att bolaget vill öka intäkterna från det segmentet.
Det är intressant, med tanke på att Veikkaus monopol bygger på att hasardspelandets skadeverkningar ska minska. Att vinsterna kanaliseras till goda ändamål bryr sig EU inte om.
”Gör precis tvärtom”
Det finns två monopol i Finland som motiveras med att minska skadeverkningar i samhället.
Det ena heter Alko och gör nästan ingen marknadsföring.
Det andra heter Veikkaus och har en marknadsföringsbudget på nästan 50 miljoner euro.
– Ett statligt monopol brukar vanligtvis vara till för att begränsa konkurrens, marknadsföring och konsumtion. Veikkaus har däremot agerat precis tvärtom. De har svarat på olagligt spelutbud genom att öka utbudet och satsa mer på marknadsföringen, skriver Pekka Sulkunen i en text som publicerades i början av året.
Sulkunen är professor emeritus i sociologi och var tidigare ordförande för Social- och hälsovårdsministeriets grupp som utvärderar Veikkaus skadeverkningar.
Yle Sporten träffade honom i slutet av februari.
Gör Veikkaus tillräckligt med förebyggande arbete?
– Det beror på vem du frågar. Veikkaus säger säkert ja, men de som jobbar med förebyggande arbete säger säkert nej.
Veikkaus aggressiva korsmarknadsföring har varit en het potatis i många år. Polisstyrelsen – som övervakar reklamens laglighet – har prickat Veikkaus i många repriser. 2015 gick det så långt att polisen förbjöd Veikkaus muntliga marknadsföring i butiker med hot om vite.
Marknadsföringen har kritiserats av medierna och av allmänheten. En som tagit upp striden mot Veikkaus är Martin Paasi, ekonomiexpert på Nordnet och en av rösterna i populära Rahapodi. Han förstår inte hur Veikkaus uppdrag och marknadsföringen går ihop.
– Veikkaus har en av de största marknadsföringsbudgetarna i hela Finland. En spelberoende kan inte undgå penningspel i vardagslivet. Det är ganska konstigt att Veikkaus tränger sig in där folk rör sig och påminner om att man ska spela.
Hur försvarar Veikkaus själv sin marknadsföring? Så här svarar bolagets vice vd Velipekka Nummikoski:
– Alko har inte egna produkter, de säljer andras produkter. Man måste också minnas att Alko inte har ett monopol på alkohol överlag, det säljs också alkohol i 10 000 butiker. Veikkaus har monopol på allt penningspelsutbud och egna produkter. Vi marknadsför egna produkter, Alko har andras produkter.
Men om monopolet motiveras med att minska spelproblem, varför ska man då uppmuntra folket att spela?
– Vi tror inte på att man slutar spela. Målet är inte att minska spelandet, utan att minska spelproblemen. Spelande är inte dåligt, men spelproblem är det och det ska vi minska. De flesta finländare spelar säkert och njuter av det. Många slentrianmässiga spelare aktiverar sig då det finns en jättepott på lotto.
”Samma princip som med tunga droger”
Veikkaus brukar försvara sig med att bolaget tar bättre hand om sina spelare än utländska spelsajter. Bolaget har både frivilliga och obligatoriska spelbegränsningar.
Om man till exempel vill skrapa virtuella lotter eller spela bingo på webben måste man lägga en gräns, vilket innebär att man maximalt kan spela bort 2 000 euro i månaden.
Dessa spel är så kallade röda spel. De har ett snabbt tempo och är mer beroendeframkallande än "gröna" spel, som lotto. De röda spelen anses vara så skadliga att Veikkaus inte får göra reklam för dem.
Logiskt – eller hur? Men det finns ett problem.
Om man legaliserar drogförsäljning är det inte längre olagligt. Men är det ofarligt?
Pekka Sulkunen
Om man nått sin månadsgräns på 2 000 euro är det bara att bege sig till en matbutik för att fortsätta spela. De röda spelen finns i de cirka 21 300 spelautomaterna som finns i vårt land.
Obligatorisk identifiering och "panikstoppknappar" ska visserligen införas till maskinerna, men först 2022.
Varför måste Veikkaus ens erbjuda dessa röda spel? Motiveringen är att spelarna annars väljer utländska alternativ. Spelarna kommer att spela oavsett, anser Veikkaus. Bolaget har alltså svarat på det intensifierade utbudet på nätet med att bredda sitt eget utbud. Men i butikerna har Veikkaus ingen att konkurrera med.
Sulkunen är kritisk.
– Samma princip kan appliceras på tunga droger. Om man legaliserar drogförsäljning är det inte längre olagligt. Men är det ofarligt? skriver Sulkunen.
Bidragstagarna övervakar
Sulkunen anser att det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan Veikkaus och bidragstagarna genomsyrar samhället. Han menar att det gått så långt att det inte längre går att föra en rationell diskussion om monopolet.
Sulkunen pekar ut övervaknings- och regleringssystemet som ett stort misslyckande. Han kallar det unikt utspritt, rörigt, föråldrat och opålitligt.
I dagsläget delas det övervakande arbetet av statsrådet, Inrikesministeriet, polisstyrelsen, Social- och hälsovårdsministeriet och dess granskningsnämnd, Institutet för hälsa och välfärd samt forskare vid olika universitet.
– Systemet är ineffektivt och läcker överallt, säger Sulkunen till Yle Sporten.
Han skulle gärna se att en oberoende instans med tillräckliga befogenheter skulle ha hand om övervakningen.
– Det största problemet just nu är att bidragstagarna i stor grad övervakar Veikkaus. De har ett klart intresse i hur affärerna ska skötas.
Ett konkret exempel: I lotterilagen stipuleras det att 43 procent av avkastningen ska användas för att främja hälsa och social välfärd. I samma lag står det att Social- och hälsovårdsministeriet svarar för bevakningen och forskningen kring skadeverkningar samt för utvecklandet av förebyggande åtgärder.
Men vill ett ministerium vars finansiering bygger på spelintäkter vidta åtgärder som kunde minska vinsterna? Sulkunen är inte så säker på det.
Inrikesminister Kai Mykkänen är inne på samma linje. I en intervju med Pokeritieto i fjol frågade han sig om Veikkaus monopol är det bästa för finländarna.
Till Yle Sporten säger Mykkänen att Sulkunens oro är befogad.
– En stor del av riksdagsledamöterna ser främst på Veikkaus ur en bidragssynvinkel. Då finns risken att både näringsfriheten och spelberoendet hamnar i skuggan, säger Mykkänen.
– Om man börjar skydda monopolet för att behålla vinstmarginalen är man inne på fel väg, fortsätter han.