Artikeln är över 6 år gammal

US – stark story, smart skräck och skruvad humor

En svart kvinna med skräckslagen blick täcker halva ansiktet med en mask.
Levande charader? Lupita Nyong'o spelar huvdudrollen i Jordan Peeles underhållande skräckfilm US. Bild: Finnkino

Vad är det mest skrämmande som finns? Spöken? Spindlar? Sjukdomar? Nej, det finns värre saker. Det visar regissören Jordan Peele som med US får oss att sova sämre än igår.

Det börjar med en text. Några informativa rader om att det genom USA löper en mängd underjordiska gångar av olika slag.

Påbörjade gruvgångar, övergivna metrobyggen, schakt vars uppgift förblivit oklara.

Ni förstår undertonen.

Småningom förflyttas vi till ett nöjesfält på stranden i staden Santa Cruz. Året är 1986 och lilla Adelaide (Madison Curry) har just fått en t-skjorta med Michael Jackson i Thriller-utstyrsel.

I ett obevakat ögonblick förirrar sig flickan bort från sina föräldrar och vandrar nyfiket in i gapet på ett spegelhus vars skylt lockar med orden: hitta dig själv.

Det är mörkt och svårt att orientera sig fram mellan speglarna och plötsligt inser hon att hon står rakt bakom en annan flicka.

En flicka som bakifrån ser ut exakt som hon själv. Det känns inte alls bra och Adelaide gör sig beredd att fly.

I samma ögonblick vänder sig den andra flickan om…

Unga Adeleide spärrar upp  ögonen av skräck.
Spegel, spegel på väggen där. Madison Curry spelar den unga Adelaide. Bild: Universal Pictures

Något helt nytt

Med sin regidebut Get Out (2017) visade Jordan Peele att det med fräscha råvaror går att skapa nya smaker i gamla former.

Av bara farten lyckades han övertyga oscarsjuryn om att skräckfilmen är en genre som kan bjuda på mer än bara popcornsunderhållning.

Chris (Daniel Kaluuya) står leende omringad av vita mänskor.
En modern ringlek? Daniel Kaluuya spelade huvudrollen i Get Out. Bild: © Universal Pictures

Genom att vända på perspektiven och leka med konventionerna fick han till stånd ett mångfacetterat inlägg om rasism.

Detsamma gör han med US - en film som innehåller mycket skräck, lite humor och enorma mängder hänvisningar, antydningar och symboliska kopplingar.

Den här gången handlar det om en mänsklighet som för länge sedan spårat ur i sina försök att renodla vissa drag och utplåna andra.

Som inte insett att det inte går att reproducera eller manipulera det vi kallar själ.

Som tappat greppet om vad det betyder att vara en äkta människa, sann mot sig själv och andra.

Som vägrar förstå problemet med att dela in "oss" i ett "vi" och ett "de". Som skapar strukturer där man parasiterar på varandra.

En rödklädd kvinna ritar vita streckgubbar på svarta tavlan i ett klassrum.
Woman in red. En lite annorlunda lärare ritar vita streckgubbar på svarta tavlan. Bild: Universal Pictures

Det handlar om us i bemärkelsen "oss" och US i bemärkelsen USA.

Mer än så kan jag inte säga om innehållet utan att avslöja alltför mycket. Så låt oss istället tala om form och stil.

Så snyggt!

US är en elegant uppbyggd helhet. Visuellt snygg och rytmmässigt smidig. Och varje gång man tror sig ha avslöjat poängen kommer det en ny vändning.

Lite som i M. Night Schyamalans The Village (2004).

Här finns en oändlig lek med speglar, spegelbilder, reflektioner, masker, blickar och ögon.

Adeleide smyger ner för en trappa med ett vapen i högsta hugg.
Kom fram så jag får se dig... Bild: Universal Pictures

Närbilder av rädda blickar användes även i Get Out, men här blir det ännu mera uppenbart att ögat är dels ett organ som iakttar sin omgivning, dels en själens spegel.

Plötsligt känns schlagerraden ”vem är du, vem är jag – levande charader” löjligt passande.

Men trots alla menande blickar är det svårt att veta var man skall fästa den egna blicken för att få syn på nästa ledtråd. En möjlig fingervisning om vart berättelsen är på väg.

Och denna gång är det inte en vit kanin som lotsar tittaren mot underjorden – denna gång finns det en oändlig mängd vilsna kaniner att hålla reda på.

Ungefär lika många som hänvisningarna. Ibland tycker man sig ana en blinkning mot mamman och barnen i Alejandro Amenábars The Others.

Ibland till Kubricks tvillingar.

Adeleides tonårsdotter möter tvillingarna Tyler på stranden.
Dubbelt upp. Tvillingarna Tyler är ovänliga mot Adeleides dotter Zora. Bild: UNIVERSAL STUDIOS

I nästa stund blir man osäker på vad det var man såg. Det enda som är säkert är att vita skådespelare nu gör den typ av biroller som länge varit vikta för deras svarta kolleger.

Hands across America

Alldeles i filmens inledning förekommer en reklamsnutt som återupplivar minnet av en hjälpaktion/manifestation som ägde rum i maj 1986.

En aktion under vilken 6,5 miljoner amerikaner höll varandras händer i ett försök att skapa ett mänskligt led genom landet. I samma veva samlade man in pengar till hemlösa och hungrande.

Ett led i samma kampanj som låten We Are The World.

Den bilden löper som en röd tråd genom Peeles film. För även här får vi se ett folk som bokstavligen står enat. Ett folk som med ett stänk av ironi kallar sig amerikaner.

Men enade för vad och mot vem?

Det hör till de frågor man kan fundera på under alla de sömnlösa nätter US så lämpligt skapar grogrund för.

En rödklädd familj ser hotfull ut där alla fyra står hand i hand.
Hålla handen. Skall man sträcka ut en hand eller sträcka på benen och springa för livet? Bild: Universal Pictures