”Jag kommer att sakna att verkligen pröva mina gränser”
VM-aktuella Riikka Sallinen vet att hockeykarriären är inne på förlängning. Men hon har lärt sig att aldrig säga aldrig.
Möjligheten att få kämpa om VM-medalj inför hemmapublik fick Riikka Sallinen (f.d. Välilä) att fortsätta karriären ett år till. Men det var inte den viktigaste orsaken. I Sportliv berättar hockeylegendaren om beslutsångest, osäkerhet – och rädsla när en tackling kunde ha förändrat allt.
Det är tyst och stilla i gymmet på Ljungby Arena. Endast motionscykelns svaga surrande avslöjar att någon värmer upp inför ett träningspass.
Riikka Sallinen har en egen nyckel till hallen. Hon kan komma och gå som hon vill. Och det gör hon. Ofta. För hon älskar fortfarande att träna.
För ett år sedan tog hon karriärens andra OS-brons som 44-åring och slog samtidigt Teemu Selännes rekord. Många hade säkert senast då lagt skridskorna på hyllan. Vad mer finns det att uppnå?
Men Riikka tänkte inte så. Hon ville utmana sig själv – ännu lite till.
Se det senaste avsnittet av Sportliv på Yle Arenan:
– Jag kände att jag fortfarande kan bli bättre. Jag kan tänka snabbare, snabbare göra rätta beslut på isen och på det sättet utveckla spelet, min femma och laget.
Poängmässigt gjorde hon i år sin bästa säsong efter comebacken 2013. Också fysiskt är formen på topp.
– Jag blir kanske inte så mycket snabbare eller starkare, men fysiken är tillräckligt bra för att spela på den högsta nivån.
Riikka Sallinen bor sedan länge i Ljungby i Småland. De senaste tre åren har hon spelat i HV71 i den svenska damhockeyligan SDHL. Fortsättningen är tillsvidare öppen.
Sallinen, som fyller 46 år i sommar, har ändå svaret klart.
– Just nu säger jag att det här är sista säsongen, men jag låter mig ha lite tid efter säsongen och se hur det känns och bestämmer sen.
Låter det bekant?
Jovisst, det rådet har hon fått av Teemu Selänne, som gav frasen one more year ett ansikte.
HV71 har knappast något emot att poängdrottningen (14+37=51 på 33 matcher) fortsätter en säsong till. En snabb fråga i omklädningsrummet efter träningen om det här är veteranens sista säsong ger ett rungande NEJ!
– Vi får se, säger Sallinen och skrattar.
Första hemma-VM redan 1992
Dam-VM inleds i Esbo den 4 april. För Riikka Sallinens blir det karriärens andra VM-turnering inför hemmapublik.
1992 stod Tammerfors värd för VM – och affischnamnet hette Riikka Nieminen. Då var hon 18 år och skrev studenten samma vår.
– Jag minns att jag rusade iväg till fotograferingen direkt efter skrivningarna.
Turneringsaffischen hänger nu inramad på väggen i hennes lägenhet. På bilden ser vi en ung kvinna som ler med hela ansiktet.
Några fler hemma-VM har det sedan inte blivit förrän nu. Då Finland arrangerade VM 1999 var Sallinen skadad. Knäet som redan länge hade gett sig till känna skulle opereras, många gånger.
Och 2009, då Finland senast stod värd för dam-VM, hade hon redan lagt av, utan några som helst planer på att återvända till ishockeyn. Men man får ändra sig.
– Jag har lärt mig att aldrig säga aldrig, säger hon och skrattar.
Comeback efter paus på tio år
År 2012 tog hon emot uppdraget som lagledare för damlandslaget och det var då lågan tändes på nytt. Barnen hade blivit äldre och det fanns plötsligt utrymme för hockeyn igen.
Allting började som ett skämt.
– Vi skämtade lite med tjejerna om att jag skulle göra comeback, men de insåg nog inte att jag menade allvar.
I praktiken betydde det att hon började träna målmedvetet flera gånger i veckan. Någonstans i bakhuvudet gnagde ändå osäkerheten.
”När jag började träna så visste jag inte om jag skulle kunna ta en plats i ett lag på högsta nivån. Det fanns väldigt många frågetecken och osäkerhet kring egentligen allt.”
-Riikka Sallinen (här efter FM-guldet i JYP våren 2016)
Lösningen blev ett samtal till en gammal lagkompis, Katja Lehto, som var lagledare i JYP. Hennes svar löd: Det finns alltid plats för dig.
Efter en paus på över tio år var hon tillbaka i rinken – och comebacksäsongen 2013-2014 blev lyckad. 19 poäng på 13 matcher och Sallinen togs ut till landslagstruppen som skulle kämpa om medalj i OS i Sotji 2014.
Väl där kom chocken.
– Det fanns ju inte på kartan att vi skulle förlora i kvartsfinalen.
Sverige vann med 4–2 efter att ha gjort fyra mål i den tredje perioden. Finland blev bara femma och åkte hem utan OS-medalj.
Beslutet att fortsätta karriären efter Sotji var enkelt. Det hade egentligen väldigt lite att göra med besvikelsen efter OS, mest handlade det om viljan och behovet att testa sina gränser.
”OS kom lite för tidigt. Efter säsongen kände jag någonstans att jag hade lyckats, men jag var inte nöjd. Jag blev bättre och bättre under resans gång, men hann inte riktigt bli så bra som jag ville – eller som jag visste att jag skulle kunna bli.”
-Riikka Sallinen
Hjärnskakningen hon aldrig glömmer
Under sin långa karriär har Riikka Sallinen minsann fått sin beskärda del av skador. Knäet som opererades efter OS i Nagano 1998 skulle enligt läkaren aldrig bli så bra att hon kan spela hockey igen, för att nämna ett exempel.
Men allt är glömt. Utom en sak.
– Den där smällen för tre år sen då jag fick hjärnskakning. Det vill jag nog inte vara med om fler gånger. Det var lite skrämmande.
Riikka tittar ner i golvet och tar sats.
– Den värsta tiden låg jag och sov eller vilade hela tiden. Jag orkade inte läsa, titta på tv, resa mig upp eller prata med någon.
Ögonen tåras. Hon sväljer ett par gånger. Känslorna kryper fram.
– De tankar jag hade då var inga höjdare precis. Tänk om det här bara fortsätter. Tänk om livet förändras för gott.
Ingen ska behöva få men för resten av livet för att man har spelat hockey
Riikka Sallinen
Hunden Sigge, borderterriern som hållit till vid hennes fötter under hela intervjun, får lite extra uppmärksamhet medan hon samlar sig igen.
– Om man har varit toppidrottare och plötsligt blir något helt annat kräver det också en hel del av omgivningen, säger hon sedan.
Hon vet minsann vad hon talar om. Som fysioterapeut har hon jobbat med personer som lider av en hjärnskada.
Riskerna för att få en hjärnskakning har ökat också inom damhockeyn, trots att inga tacklingar tillåts. Farten har ökat lavinartat.
– Det är bra att man nu talar om det. Ingen ska behöva få men för resten av livet för att man har spelat hockey.
Riikka Sallinen har representerat Finland i nästan 300 landskamper. Debut gjorde hon redan på 1980-talet.
Efter fyra OS och sju VM med efternamnen Nieminen och Välilä väntar nu en VM-turnering med namnet Sallinen på ryggen.
One more year?
Nieminen, Välilä, Sallinen.
Riikka Sallinen blir den första spelaren i Damlejonen som haft tre olika namn på tröjan. Riikka gifte om sig i vintras och tog samtidigt Petteris efternamn.
– Visst har folk undrat vem den där Sallinen är och om hon är någon ny lovande spelare, men så har de sett födelseåret, säger hon och skrattar.
Så småningom ska skridskorna upp på hyllan. För evigt kan inte ens hon fortsätta.
På frågan om vad hon kommer att sakna mest den dagen spelarkarriären är över kommer svaret blixtsnabbt.
– Idrottsmässigt är det att verkligen pröva sina gränser. Att bli så bra som möjligt, säger Riikka och fortsätter med den sociala bitens betydelse.
– Jag tycker väldigt mycket om att vara en del av laget. Alla de fina tjejer som jag har lärt känna i både klubblaget och landslaget. En del kommer jag säkert att ha kontakt med resten av livet.
”Visst finns det andra saker i livet också än att spela hockey.”
-Riikka Sallinen
Se Sportlivs minidokumentär om Riikka Sallinen och den svåra konsten att lägga av på Yle Fem på söndag klockan 19.48 eller på Yle Arenan redan nu.