Flickan på udden är en spänningsroman som utspelar sig i Hangö sommaren 1979 där man uppdagar ett huvudlöst lik. Historien kretsar i hög grad kring sjuåriga Lo som befinner sig i staden mot sin vilja.
De senaste åren har den finlandssvenska litteraturen fått en tydlig ökning av antalet spänningsromaner med författare som Eva Frantz och Karin Erlandsson som skriver mer eller mindre mysiga småstadsdeckare stadigt förankrade i en finlandssvensk miljö.
Tidigare i år debuterade Matilda Gyllenberg med spänningsromanen Det lungsjuka huset som handlar om ett hus som härbärgerar såväl ångest och smärta, som sorg och vanmakt.
I dag utkommer Karin Collins debutbok Flickan på udden som utspelar sig i ett somrigt Hangö.
Karin Collins är bosatt i England, men hon är uppvuxen i Hangö och i efterordet konstaterar hon att berättelsen baserar sig på hennes minnen från hur det var att som liten flicka växa upp i Östersjöns soligaste stad i slutet av 70-talet.
Hangö sommaren 1979
Berättelsen öppnar med en scen där en ensam fiskmås i arla morgonstund svävar fram över den sovande småstaden i jakt på mat.
I vattenbrynet vid Tullstranden får hon syn på ett antal skräniga artfränder som gjort ett toppenfynd – det visar sig att skrovmålet de uppdagat är ett huvudlöst lik.
Upptakten är givetvis obehaglig i sin karga råhet och läsaren får några viktiga detaljer att lägga på minnet när historien sedan drar igång.
I nutid befinner vi oss i Hangö sommaren 1979. Staden är full av sommargäster som äter glass nere vid Bellevuestranden och barn som leker i Kyrkparken eller vid vattenkarusellen ute på Plagen.
Ett av barnen är 7-åriga Lo, eller Louise Nicole Sharon Mårtensson som hela namnet lyder.
En vacker vårdag i maj kom Lo och hennes mamma tillbaka till hemstaden Hangö med förhoppningen att skapa sig ett nytt hem och en ny framtid där.
Köttmästaren Lasse i Julins butik har lockat med jobb och låtit förstå att han lever i ett kärlekslöst äktenskap.
Anställningsintervjun drar ut på tiden, och köttmästarens syster Märta bestämmer sig resolut och självsvåldigt för att ta hand om lilla Lo eftersom mamman verkar vara lättfotad och brodern för het på gröten.
Lo inkvarteras hemma hos Märta och får veta att hennes mamma nog säkert, eller kanske, eventuellt, kommer för att hämta henne något tag. Imorgon, snart eller nästa vecka – vi får helt enkelt se.
Lo blir en bricka i ett spel som hon inte kan påverka, ett slags gisslan i en tillvaro hon upplever som hyfsat trygg men ohanterlig.
Vem är denna Märta riktigt och varför ska hon bo hos henne på obestämd tid? Och varför hör mamma inte av sig? Och varför ser Lasse alltid så besvärad ut när hon och Märta kommer till butiken för att handla?
Tant Märta är som en ställföreträdande mamma som lagar mat, pysslar och tar hand om Lo enligt konstens alla regler.
De cyklar runt på stan, de handlar fisk och potatis på torget. Väldigt, väldigt ofta, vilket har sina förklaringar.
Den handfasta och jordnära Märta bär på besvikelser och hemligheter som framgår ur brev som med jämna mellanrum portioneras ut i boken.
Det är svårt att gå in på innehållet i breven utan att avslöja alltför mycket, men jag kan kanske konstatera att Märtas längtan efter barn är stor.
Också Los mamma bär på hemligheter - vem är Los pappa till exempel? Även här får vi droppvis med information bl.a. via återgivna brev.
Stramare tyglar och större fokus efterlyses
Den centrala personen i Karin Collins historia är Lo, och det är i första hand genom hennes ögon och öron som vi registrerar det som händer och sker i Hangö under dessa två-tre sommarmånader.
Med ett barns oskyldiga och oförstående men samtidigt skarpsynta och nyfikna blick fogar Lo ihop fragment av sådant hon sett och hört till en historia som till vissa delar ter sig begriplig och hanterbar, men där en del motiv och handlingar kan förefalla rätt sökta.
Historien är ställvis alltför övertydlig och det beror ofta på att det oskyldiga barnet Lo inte gör samma kopplingar som den allseende vuxna läsaren.
Relationen mellan Lo och Märta är skildrad med stor förståelse och ömhet. De befinner sig i en märklig och oväntad situation som de – var för sig, och tillsammans – försöker reda ut på bästa tänkbara sätt.
Det märks också att Karin Collins månat om att göra Hangö rättvisa – miljöbeskrivningarna är omsorgsfulla och levande, man kan verkligen känna havsvinden i håret och doften av fisk i näsan.
Flickan på udden hade dock mått bra av stramare tyglar – texten är rätt yvig och omständlig.
Jag önskar att författaren hade borrat än lite djupare i bevekelsegrunderna och satt tydligare fokus på själva spänningselementet för att göra berättelsen mer drabbande och övertygande.