Regissören Dome Karukoski har gått från klarhet till klarhet. På hemmaplan har hans filmer älskats av både kritikerna och publiken. Nu väntar stora världen.
En sak är klar - Tolkien är en stor film. Stor till sitt tematiska omfång. Stor med Hollywood mått mätt.
Stora är även de förväntningar som ställs på storyn om ett av fantasylitteraturens största namn.
Sett ur ett finländskt perspektiv räcker ändå begreppet ”stor” inte riktigt till för att beskriva situationen.
Renny Harlin var visserligen först med att göra Hollywoodkarriär, men den finländska prägeln har aldrig varit större än nu.
Dome Karukoski åkte nämligen inte ensam till USA. Vid sin sida har han haft tre av sina samarbetspartners hemifrån; klipparen Harri Ylönen, regiassistenten Antti Lahtinen och produktionskoordinatorn Jannika Öberg.
Det har säkert bidragit till att Karukoski haft förutsättningar att inom Hollywoodramarna bibehålla sin egen stil, sitt eget signum.
När man ser filmen om Tolkien känns det fullkomligt logiskt att regissören som föddes in i tre språk gör sin internationella inmutning med en film om språk och fantasi.
En film om skönheten i att kunna uppfinna ett eget språk när de alternativ verkligheten erbjuder inte räcker till.
Från text till film
Filmen om J.R.R Tolkien är en uppväxtskildring, en skildring av den verklighet som kom att utgöra grunden för de fantasivärldar som började ta form i debutverket Hobbiten (1937).
Vi får se en lycklig barndom övergå i något annat. Vi får ta del av en skoltid som möjliggjorde framväxten av en fin vänskap.
Och vi inser i hur hög grad kriget kom att påverka den blivande författaren. Hur skräcken, saknaden och sorgen åt sig in i hela hans väsen.
Och hur han förmådde omvandla det destruktiva till något sagolikt.
En sagolik värld som femtio år senare välkomnade en mobbad 12-åring från Finland. Här kunde en pojke som drömde om vänskap hitta fiktiva gestalter att umgås med.
Filmen är en historia om vänskap.
— Visst är jag ett fan, även om jag inte kan nämna precis alla karaktärer. Men hans eskapistiska värld tilltalar mig, ler Dome Karukoski när han möter pressen någon vecka innan Tolkienpremiären.
Efter att ha sett filmen är det svårt att föreställa sig att det var nära att Karukoski skippat hela projektet.
När manuset av David Gleeson och Stephen Beresford landade på hans bord hade han just gjort Tom of Finland och ställde sig tveksam till ännu ett personporträtt.
Vid sidan av porträttbiten var det något med själva manuset som inte stämde. Det saknade något av den fantasi som Karukoski ansåg vara nödvändig för en film om Tolkien.
Men trots dubierna var det ett element som stack ut ur texten, som fick den att leva.
Störst av allt är vänskapen
Det var skildringen av vänskap som slutligen fick Dome Karukoski att vekna och tacka ja till projektet.
— Tolkiens mor dog när han var ung och han blev mer eller mindre utkastad i världen. Han hade visserligen en bror, men de stod inte varandra särskilt nära så han behövde verkligen hitta någon.
— Och när han sedan hittade tre goda vänner blev de som de fyra hobbitarna, säger Karukoski på tal om gruppen som kom att kalla sig T.C.B.S – Tea Club, Barrovian Society
T.C.B S utgjordes av fyra elever vid King Edward´s School som drömde om att förändra världen via konsten. Fyra pojkar vars samvaro får associationerna att löpa i riktning mot Döda poeters sällskap (1989).
Här finns samma känsla av värme och lojalitet som i Peter Weirs klassiska film. Samma tro på konstens betydelse.
— Manuset hade många problem, men vänskapen var så vackert skildrad att den fick mig att gråta. Den är berättelsens hjärta, säger regissören som inte sticker under stol med den personliga kopplingen.
— Så kändes det för mig när jag var ung, mobbad och ensam och drömde om att hitta vänner.
Språket är som musik
Visst lyser vänskapen stark i berättelsen, men lika central är kärleken till språket. Till det enskilda ordets betydelse, till att hitta en språkdräkt som speglar det man vill säga.
När det gäller relationen till språk finns det likheter mellan Karukoskis och Tolkiens bakgrund.
— Tolkien talade tre eller fyra språk när han var fyra. Jag pratade tidigt svenska, engelska och grekiska och lärde mig finska när jag var sex, berättar regissören som föddes på Cypern där hans amerikanska far och finlandssvenska mor träffats.
Jag hade inte tidigare förstått att språket var Tolkiens största kärlek.
På Cypern tillbringade Karukoski sina första fem levnadsår innan han och hans mor slutligen flyttade till Finland.
Med en brokig språklig bakgrund är det kanske inte så konstigt om relationen till orden blir ganska speciell. Och Karukoski hade gott om verbal glädje på nära håll.
— Min pappa studerade engelska vid Yale, han var poet och älskade det engelska språket, berättar regissören som blev överraskad när han insåg att kärleken till språket faktiskt kom först hos Tolkien.
Först språket, sedan fantasin. I den ordningen.
— Jag tänkte mycket på hur jag skulle få in språket i filmen så att det blir vackert, så att det nästan blir en del av musiken, säger Karukoski och beskriver hur noggrann hans far var med uttalet.
— Han kunde korrigera mig när jag sade ett ord som ”beautiful”, ler Dome som egentligen är döpt till Thomas.
— Jag minns hur vi satt och pratade i New York när han plötsligt avbröt mig och sade: ”Thomas, du får inte sluddra och snubbla över orden – det måste höras att du säger ”beautiful”.
— Idag uppfattas språk inte som så viktigt, man bara textar snabbt. Men i filmen har jag försökt få in kärleken till språket.
Talande bilder
Med tanke på att Dome Karukoski vuxit upp med många verbala valörer är det inte långsökt att tänka sig att det visuella språket legat nära till hands som ännu ett sätt att uttrycka sig på.
Och mycket riktigt – i likhet med filmens Tolkien som hela tiden skissar i sitt anteckningshäfte känner även Karukoski starkt för det visuella.
— Bilderna blev ytterligare ett språk. Kanske för att jag aldrig känt att jag har ett starkt språk, jag har problem med alla och gillar dem alla, säger Karukoski som verkar vara verbalt driven på alla språk.
Han talar snabbt, energiskt och i berättande form. Varje mening rymmer tydliga situationer, klara bilder.
— Mamma berättar alltid om hur det var när hon skulle hämta mig på dagis och jag omöjligt kunde gå hem innan jag slutfört bilden jag var mitt uppe i. Jag måste få rita färdigt.
— För mig är en av de viktigaste bilderna i filmen hur Tolkien i kriget upplever att han möter ondskan, berättar Karukoski och mina tankar går till den febersjuke unge mannen som vadar fram bland kropparna på slagfältet i Somme.
— Tolkien vet inte i det skedet att det är detta som i hans mytologi kommer att bli Morgoth - the lord of evil. Scenen fanns inte i manuset när jag läste det, men jag ville absolut få in den.
— Jag hade redan de fyra killarna – hobbitarna – och deras vänskap men jag behövde mötet med ondskan. Det var balansen mellan dessa motpoler jag var ute efter.
— Tolkien måste möta sitt eget mörker för att sedan kunna stiga ut i ljuset och skriva om det.
Faktum är att kriget utgör något av ett ramverk för hela filmen, det är den händelse vi ständigt återkommer till. Det är där fantasybilderna tar form. Både på ett symboliskt plan och helt konkret.
Sällan har slowmotion, dimma och det antydda fungerat bättre. Men det var inte lätt att få till stånd en balans mellan det realistiska och det fantastiska.
— Fantasybiten måste springa fram ur huvudkaraktären. Den kan inte vara något man bara klistrar på – en visuell gimmik, Det måste vara något emotionellt, säger Karukoski.
— Man måste vara väldigt försiktig för att det inte skall kännas konstruerat utan vara en integrerad del i historien. Jag är glad över att studion ville ha med den biten och stödde mig i genomförandet.
— Dels tror jag att det gör filmen mera speciell, dels är den mera sann mot Tolkien såhär, slår regissören fast.
Vad händer nu?
Nu närmast väntar världspremiären i Finland, därefter blir det London och Los Angeles. Och sedan övriga världen.
Särskilt nervös verkar Karukoski inte vara, filmen har testats på publik och även inbitna Tolkienfans sägs ha tagit den till sig.
Programvärden Stephen Colbert som är känd för att var en Tolkien-fantast kommer att ta upp filmen i sitt program - göra det hela till en happening.
Och av allt att döma verkar Karukoski och hans finländska kolleger även i övrigt klara sig bra i stora världen.
Antti Lahtinen erbjöds ett nytt projekt redan halvvägs in i produktionen, men avböjde vänligt med att han först måste bygga färdigt familjens hus.
Ingen kan således påstå att den finska trio som möter en på pressdagen blivit stora på sig - att jobba i Hollywood må göra själva omfattningen större, men det innebär inte att den konstnärliga insatsen förändras.
Just nu är alla tre nöjda och glada över att Tolkien äntligen skall få möta publiken.
Och när det gäller Karukoski verkar han inte vara helt klar med fantasyförfattaren. När han var ung läste han gärna om hobbitarna och deras äventyr, men i vuxen ålder har en ny favorit utkristalliserat sig.
— Jag drömmer om att göra Silmarillion som tv-serie. Den som kan sin Tolkien vet att den boken är hans bibel, det är där man får veta hur hela mytologin byggdes upp, säger Dome Karukoski.
Se där - ett litet tips för den som drömmer om att kunna presentera ett lockande jobberbjudande för Finlands nya Hollywoodlöfte.